Biståndsminister Gunilla Carlsson har under sina snart fem år på posten dragit mycket medial uppmärksamhet till biståndsfrågorna. Dels genom att kräva ett mer resultatinriktad biståndsarbete, dels genom att radikalt omorganisera Sida vilket i sin tur lett till missnöje på Sida. Även hennes ”100-dagars-initiativ” har fått stort genomslag i media, vilket kan beskrivas som ett brainstormingsforum för att förbättra biståndet samt för att öppna arkivet för vart biståndspengarna hamnat.

Den 29 mars 2011 var hon inbjuden av Utrikespolitiska föreningen, UPF, i Lund för berätta om och svara på frågor om biståndets möjligheter i en digital värld. I dagens verklighet förändras tekniken snabbare än den tidigare gjort, vilket både skapar möjligheter och utmaningar för biståndet enligt Carlsson. Därför gäller det enligt henne att ständigt ifrågasätta och kräva ansvar för biståndet utifrån dess hot och verklighet. Under föredraget tog Carlsson upp två aspekter av biståndsarbetet, frihets- och humanitära perspektivet.

Frihetsperspektivet
Som ung inspirerades biståndsministern i slutet på 1980-talet av Baltikums frihetsrörelse för demokrati och egna stater. Idag ser hon starka paralleller till arabvärldens frihetsrörelse, som på många sätt blivit verklighet genom digitaliseringen, dock menar hon att det fortfarande är lång väg kvar för Libyen.

Arabvärldens frihetsrörelse som började med att en grönsakshandlare satte eld på sig själv, efter den desperation han kände inför myndigheternas övervakning, ökade matpriser och begränsade frihet. Denna frihetsrörelse tog sedan fart genom nätets möjligheter. Dock finns det i vissa fall ett svart hål kring Internet, vilket är djupt odemokratiskt, Carlsson valde här att nämna bl.a. Kuba, Vitryssland, Nordkorea, Tunisien och Vietnam.

Dessutom väljer vissa regimer att begränsa tillgången till Internet vilket inträffade under protesterna i Egypten under februari månad. Fortfarande är skillnaderna stora i  internetanvändningen mellan västvärlden och resten av världen, vilket visualiserades av denna bild, som visar Internetanvändningen i världen:
Bildkälla: http://www.chrisharrison.net/projects/InternetMap/medium/worlddotblack.jpg

Carlsson belyste framförallt Internets betydelse för att främja yttrandefriheten, exempelvis genom att journalister har möjlighet att kritisera sittande makthavare. Genom bistånd kan journalister utbildas i att använda Internet för direkt rapportering samt få kunskap om nya medier. Carlsson ser Internet som ett viktigt verktyg för att ge människor en röst att utveckla en egen frihet, kunna kräva ansvar ifrån makthavare i olika positioner samt för att kunna bygga varaktiga demokratier utan att pengarna hamnar på villovägar.

Humanitära perspektivet
Det humanitära biståndet har som främsta mål att lindra nöd och hindra död samt att upprätthålla mänsklig värdighet. Mycket av de humanitära biståndsmedlen används vid större naturkatastrofer. Ett färskt exempel är de stora problem som inträffat efter naturkatastrofen i Japan. Dock får vi, enligt Carlsson, inte glömma översvämningarna i Pakistan, Haiti och konflikten i Elfenbenskusten.

För att belysa biståndets omfattning redovisade Carlsson de länder som är mest beroende av bistånd följt av de länder som ger mest, vilket var följande siffror för år 2010 (alla siffror angivna miljoner USD)

LandMottaget bistånd
Sudan14000
Afghanistan8500
Palestina7600
Etiopien6000
Somalia5500
DR Kongo5200
LandGivet bistånd
USA44000
England11000
Tyskland7400
Holland6300
Spanien6200
Sverige5300

Sverige lägger alltså cirka 5300 miljoner USD årligen, vilket med dagens växelkurs motsvarar ungefär 35 miljarder svenska kronor.  Utslaget på varje skattebetalare berättade Carlsson att biståndet är på ungefär 675 kr/skattebetalare per år vilket gör att hon även känner ett stort ansvar inför det svenska folket att hanterar biståndsmedlen riktigt.

Samtidigt gav hon också exempel på hur digital teknik kan spela en betydande roll för att minska det humanitära lidandet, som i Palestina där befolkningen via SMS får reda på när nya matsändningar anlänt via World Food Programme samt i Kenya där befolkningen via SMS-larm kunnat meddela om det förekommit övergrepp.

Exemplet Haiti
För att nämna hur bistånd fungerar i praktiken tog Carlsson upp biståndsarbetet i Haiti efter jordbävningen i början av förra året, som hon benämner som både ett bra och dåligt exempel. Dåligt på så sätt att det i grunden var en illa organiserad FN-organisation på plats innan jordbävningen samt att det tog långt tid att få hjälpen på plats p.g.a. landets geografiska läge och infrastruktur. Samtidigt var det ett bra exempel eftersom räddningsarbetet i hög grad använde digital teknik för att hitta människor, både levande och omkomna. Hon berättade även hur mobiltelefoner spelade en nyckelroll efter katastrofen. När det rådde stor brist på kontanter fungerade mobilen som betalningsmedel och banksystem. Carlsson underströk mobiltelefonen som användningsverktyg för att hjälpa till vid humantära insatser. Mobilen erbjuder möjligheter som underlättar biståndsgivandet samt fungerar som informationskanal för många fattiga.

Frågestunden
Den inledande frågan handlade om vilka problem det fanns med att använda Internet som biståndsverktyg och hur lagstiftningen kring Internet påverkar detta. Enligt Carlsson har alla tekniker sin tids avgörande debatter, inkörningsproblem och utmaningar där det gäller att hitta en balansgång mellan bra och dåliga sidor med Internet. En utveckling vi nu ser genom införandet av en förhoppningsvis rättvis lagstiftning kring Internet och delvis genom den nätetik som börjar byggas upp.

Nästa fråga handlade om hur utvecklingen ser ut i Afrika.
Carlsson uppmanade alla som är intresserade av Afrika att fördjupa sina kunskaper om denna kontinent som hon benämnde som den stora framtidskontinenten med jättemöjligheter. Dock har många länder på kontinenten, enligt Carlsson, visat sig ha dåliga traditioner kring rättstatens fungerande och demokratiutveckling. Framförallt har många afrikanska ledare haft problem med maktöverlämning, något som Elfenbenskusten och Zimbabwe är färska exempel på.  När det gäller konflikter och demokratiutveckling i stater brukar man kategorisera stater enligt ett Failed State index, där kategorierna är Critical, In danger, Borderline, Stable och Most stable. Främst är det stater i Centrala Afrika som är in critical state.
Dock betonar Carlsson att det är en kontinent med många kapabla människor som vill vara delaktiga i sina nationers utveckling. Kontinenten har enligt Carlsson stora möjligheter att förbättra samarbetet kring kontinent överskridande Internet, vattenanvändning och fysisk infrastruktur.

Därefter kom en fråga om Sveriges inställning till politiska ledare i mottagarländer som inte lever upp till det biståndskrav som Utrikesdepartementet ställer.

Här tog Carlsson upp exempel med Etiopien där utökandet av den politiska stabiliteten, d.v.s. mer makt till sittande presidenten, minskat den politiska friheten genom att många regimkritiska medier har fått stänga ner sina redaktioner. Här har Sverige ställt krav på Etiopien att utöka det politiska manöverutrymmet, vilket lett till försämrade diplomatiska förbindelser bl.a. har Etiopien minskat sin personalstyrka på ambassaden i Sverige. Som en följd har Sverige tillsvidare minskat biståndet till Etiopien, i väntan på politiska reformer. Dock påpekade Carlsson att det hela tiden är en balansgång i fråga om hur mycket man ska påverka den politiska utgången med biståndsmedel.

Nästa fråga handlade om varför Sverige valt att kraftigt minska biståndsarbetet i Nicaragua.

I början av hennes tid som biståndsminister var det vanligt med landfokusering på ett stort antal länder och bilaterala avtal (avtal mellan två länder).  På senare tid har antalet länder minskat och fokuserats på afrikanska länder söder om Sahara och multilaterala avtal. Därför har ett antal länder i Latinamerika drabbats av minskat svenskt bistånd, ett sådant exempel är Nicaragua.
Samtidigt betonade Carlsson att det i vissa fall kan vara stora skillnader på olika länders biståndspolitik, bl.a. har Norge valt att fokusera sitt bistånd till Latinamerika. Medan EU med starka band till afrikanska länder valt att kanalisera mycket av sitt bistånd dit. Carlsson tog även upp att USA blev ”lite brända” av sin policy att sprida demokrati under Bushadministrationen och att de i dagsläget i högre grad satsar på att bidra till ekonomisk och politisk stabilitet, vaccinering och hållbar livsmedelsförsörjning. Samtidigt poängterar hon att bistånd också används för att ge politiska poänger i givarlandet och är ett sätt att visa handlingskraft inför väljarna.

Carlsson avslutade sitt föredrag med att poängtera att informationsteknologin kan spela en avgörande roll för hur många länder utvecklar sin syn på demokrati, människors yttrandefrihet, ansvarsutkrävande samt för att begränsa korruptionen. Genom Internet kan alltså biståndet spela en nyckelroll för att väcka medborgaransvaret.  Dessutom bör vi, enligt Carlsson uppmärksamma den kapacitetsutbyggnad som biståndet leder till exempelvis främjande av pålitlig statistik och satsningar inom utbildnings- och infrastruktursektorn. Carlsson avslutade med att berätta att biståndsgivare ibland varit för slappa och dåliga på att kräva ansvar för vad som händer med biståndspengarna, vilket lett till att pengar försvunnit och att korruptionen frodas. Det finns alltså mycket kvar att göra för att förbättra biståndsprocessen.

Av: Martin Pehrsson