Ännu en novischperiod har kommit till Lund. Ännu en novischperiod från mig egen, hösten 2019. Jag försöker ägna så mycket tid jag kan åt att romantisera min tid som novisch, för att ta tid från det mindre behagliga, nämligen att våndas över alla de pinsamheter jag var upphovsmakare till. För en sak kan jag säga dig, att jag var och är en outtömlig källa när det kommer till genanta upplevelser. 

Idag har jag valt att kliva utanför den rosaskimrande ram som annars omger min novischperiod, för att istället dela med mig av mina ackumulerade obehagsupplevelser. 

Mystisk brun fläck

Jag bävade inför min novischperiod, som jag främst såg som ett minfält av sociala tillkortakommanden. Första dagen samlades samtliga grupper i Stadsparken för lekar. Faddrarna var besvärande avslappnade och jag var besvärande obekväm. Vi skulle leka lekar i en park. Jag hade beslutat mig för att klä mig i vita byxor, likt ett barn på en skolavslutning. En av lekarna var brännboll. När det blev min tur att skjutsa iväg bollen använde jag mig självfallet av det platta racket, sen sprang jag för mitt liv. Jag kom dock inte vidare långt innan språngmarschen resulterade i att jag satt på ändan i lera. Då blev det jag som fick spendera min första utekväll på nation iklädd något mindre vita byxor än jag hade planerat. 

Trillande tequila

Om man är som jag, och därmed inte den bästa på att festa med främlingar, är det lätt att se en till shot tequila som en väg bort från det problemet. Då är det även lätt att se det som en bra idé att hoppa över ett kravallstaket på vägen hem för att sedermera falla huvudstupa över sagda kravallstaket. Denna idé känns inte lika bra dagen efter, när man haltar till föreläsningen med en bula i pannan till råga på baksmällan som redan bultar i skallen. När man sedan måste meddela att man dessvärre inte kan slänga sig på en presenning dränkt i såpa för att man “gjort illa höften” infinner sig känslan av att vara tönten i klassen med byxorna uppdragna till armhålorna. 

Mjölkerskan 

En företeelse som tycks vara inkorporerad i samtliga novischperioder är en Bucketlist. Jag kände mig självklart tvungen att bidra till gruppens chanser att få välja tema på fulsittningen först, för ingen vill ju behöva vara ful på riktigt. Jag gjorde därför vad jag kunde för att dra mitt strå till stacken. Det hela utmynnade sig i att jag publicerade en bild på Instagram där mitt ansikte var photoshoppat in på kroppen av en man som mjölkade en ko. Jag vet inte om det värsta var att jag fick bilden skickad till mig av flertalet personer som varken studerar eller bor i Lund, eller att jag satt ensam på min kammare när jag frambringade mästerverket.  

Det är inte lätt att vara novisch. Som novisch blir du ihoptvingad med en grupp främlingar som du uppmanas att lära känna. Vissa av dessa främlingar upplever du som minst sagt säregna. Med största sannolikhet hittar du någon som du kan tänka dig att spendera tid med för att slippa vara ensam. Förhoppningsvis hittar du till och med någon som du klickar bra med. Efter den här perioden kommer du antagligen, precis som jag, ha genererat ett antal pinsamma stunder. Och tack gud för det! Vi andra behöver ju något att skratta åt också.

Det var inte lätt att vara novisch. Men mina ovan nämnda obehagsupplevelser till trots var det på hela taget främst otroligt roligt. Många av de säregna novischerna jag sneglade på med tveksamhet hösten 2019 är numera personer jag trakasserar dagligen och alla klumpigheter jag begick då hade jag likväl kunnat göra idag. Det finns trots allt en rosaskimrande ram kring novischperioden av en anledning, och jag skulle vilja påstå att den bara glimrar starkare för var dag som går. 


Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ingrid Norén, skribent