Den Svenska empatins gränser

Bild: Aarón Blanco Tejedor, Unsplash

När jag sätter mig ned för att skriva detta har det gått ungefär två dygn sedan den 19-åriga rapparen Einár sköts till döds i Stockholm. Deadline för artikeln på temat “Under ytan” är om ca. 26h, och jag har precis börjat på nytt. Någonstans på min dator ligger ett utkast om korruption i västerländska länder, men sedan nyheten om den unge artistens död och Ulf Kristerssons uttalande om “vanliga familjer” har det ämnet känts mindre och mindre relevant. 

För tillfället spekuleras det vilt i media om anledningar till dådet: Vilka var inblandade? Varför? Vad finns det för motiv? Hur kommer detta påverka andra? Hela Sverige befinner sig i chock, och visst är det viktigt att debatten förs, att folk bryr sig. Men det är också något av en tankeställare; det vill säga, krävs det att en vit man ska dö för att den genomsnittliga svensken ska kunna sörja de som är drabbade av gängkriminalitet? 

“Det här kan numera drabba vem som helst, var som helst. Det är helt förfärligt. Människor som befinner sig mitt i bostadsområden där helt vanliga familjer bor. Det skapar en extrem otrygghet” 

Så säger Ulf Kristersson till Aftonbladet. Som om han menar att familjerna i Rosengård, Rinkeby och Biskopsgården på något sätt är det motsatta – onormala. Som om den vita, medelklass-svensken bör vara normen i samhället. Nog ska man ha förståelse för att Kristersson vill problematisera gängkriminalitetens spridning i samhället och appellera till sina väljare, men att göra det genom att helt och hållet ignorera och abnormalisera de familjer som tvingats stå ut med konsekvenserna och sorgen detta våld haft på dem och deras gemenskap, blir fel hur man än vrider och vänder på det. Det är inte rimligt att döma ett helt partis sakpolitik på ett enstaka uttalande, men visst kan det ge en målande bild. Men kollar man på tidigare kommentarer gjorda av partiledaren är det inte heller en överraskning att denna målande bilden stämmer ganska väl överens med verkligheten.

Bortom “svenska” ögon, bortom vad som verkar vara vår empatis gränser, finns de som drabbas av detta problem på riktigt. Jag menar inte att Einárs död inte är hemskt, eller att hans anhöriga inte har rätt att sörja; vad jag vill få fram är ett perspektiv på frågan och en avstämning med verkligheten. Det kan inte vara så att det är detta som krävs för att problemet ska tas på allvar. Jag säger detta, väl medveten om att det finns en princip, en hypotes som man vill kalla det så, om att man har lättare att relatera till sådant som känns nära en själv. I Ulf Kristerssons fall kan man någorlunda snabbt anta att det handlar om att han var vit. Men jag säger det också som något av en uppmaning. Jag tror starkt på att empati är någonting som man kan träna upp. Vi behöver se bortom vårt egna lilla periferi. 

Det är mycket som göms och glöms. Berättelser vi aldrig kommer få höra, som är minst lika drabbande som de vi överväldigas av i media just nu. Låt oss alla försöka se och få förståelse för detta, för djupet och för offren. Jag rekommenderar starkt den halvtimmeslånga dokumentären “Våra barn dör” som finns tillgänglig på SVT play som handlar om gängvåldets offer i Järvaområdet. Einár var inte den första att få sitt liv taget under de omständigheterna, och sorgligt nog kommer han inte heller vara den sista. Vi behöver politiker och åtgärder som inte bara ser våldet, utan till de socioekonomiska faktorerna som så ofta spelar en central roll i frågor som detta. Vi behöver inte retorik som försöker intala oss att det nu är allvar. Det har alltid varit allvar. Frågan är bara vad som krävs för att du ska behandla det som det. 

Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ebba Wellergård, skribent