Foto: Lola Jarrett
Vi har alla hört talas om Gudrun Schyman. För vår generation var det nog ett av det första politiskt relaterade namnet man lärde sig, likställt med Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf. Vare sig det var genom att driva jämställdhetsfrågan eller bränna tusenlappar har Schyman varit i folkmun länge. Och i onsdags besökte hon Café Aten för att samtala inför en målgrupp som jag nu i efterhand anser var exakt den som behövde adresseras av den forna partiledaren.
På väg in i byggnaden får jag faktiskt syn på henne i entren. Där är inga livvakter, inga enorma stativ, ingenting förutom Gudrun själv som med bestämda steg leds in i lokalen av kvällens medarbetare. Jag undrar vad hon tänker på. Hur förbereder man sig för ett samtal med cirka 110 studenter som alla vet vem du är, som säkert har koll på dina stordåd och snedsteg? Är hon nervös? Eller är hon så lugn och rentav ascool som hon verkar där och då?
Kvällen var fint anordnad av Raoul Wallenberg Differencemakers i samarbete med Lund PPE Society. Mittemot Schyman satt LPPES ordförande Douglas Johansson som moderator, en roll han intog skickligt med väl genomtänkta frågor. Panelsamtalet i onsdags var inte hennes första i Lund, Sveriges främsta feminist har självfallet tidigare gästat Studentafton, då temat kretsade kring MeToo. Denna gång var den röda tråden civilkurage.
Samtalet inleds med frågor om feminism. Johansson undrar om Schyman anser att det fortfarande finns ett behov av ett politiskt parti fokuserat på feministiska frågor i svensk politik, varpå Gudrun Schyman spänner blicken i hela publiken och säger: “det finns inga befriade områden”. Sverige, som ändå befinner sig högt uppe på listor av världens mest jämställda länder, är fortfarande inte där än, och vi får inte nöja oss. Hon menar att feminism är ett verktyg som används för att analysera hela samhället, att det går att se hur patriarkatet genomsyrar allt. Könsmaktsordningen manifesteras exempelvis i hur vi värderar “kvinnliga” vs. “manliga” jobb med tanke på vilka av dem som ger högre lön.
Därefter vävs frågor om miljöpolitik in, och Schyman menar att den nuvarande miljöpolitiken bör behandlas som att vi är i krisläge. Politikerna borde samarbeta över höger-och vänster gränserna precis som under Covid och inte göra partipolitik av det hela. Min blick sveper över publiken och jag ser folk nicka instämmande, även jag själv.
Det som verkligen stannar med mig i efterhand var Gudruns förhållningssätt till demokratin. “Det borde vara ett verb” menar hon. Lokalt engagemang, något som Schyman själv jobbar med i Simrishamn, är vägen in till att lära sig att värna om demokratin och vad det verkligen innebär att vara medborgare (“det är något vi ska vara otroligt aktsamma om!”). När Douglas frågar kvällens huvudperson hur man ska bära sig åt för att hålla lågan brinnande när det känns som svårast är svaret klart och tydligt: “gör”. Det är genom görandet som man fylls med hopp, säger Schyman.
Vad jag upplevde, vad jag tror de flesta upplevde som var där i rummet, var en sån total respekt för personen vi hade framför oss. Ytterst sällan har jag stött på folk från den äldre generationen som talat samma klarspråk som de i min ålder, särskilt när det kommer till dessa frågorna. Gudrun var inte det minsta nedlåtande mot sin publik, hon litade på att vi förstod precis vad hon menade. Dessutom var hon fruktansvärt rolig, med små kommentarer och sidoblickar som placerades med en fräck komisk timing. Det var så uppfriskande att möta en politiker vars åsikter är helt och hållet hennes egna, som inte har formats av den populistiska maskinen eller som låtsas vara “down with the kids”. Ett exempel som Schyman gav var att hon under sin tid som partiledare för Vänsterpartiet valde att skrota flertalet regelbundna partimöten av den enkla anledning att hon ville träffa “vanligt folk” och tala med dem istället. Jag blev så fånigt överlycklig av att lyssna på henne: vi är inte körda!
Kvällen avslutades med en frågestund. Även om det fanns personer kvar i kön när tiden runnit ut hade Gudrun inget emot att stanna längre så att alla fick sina frågor besvarade. Siste man ut har undringar kring Schymans förhållningssätt till sociala medier och om det är ett bra ställe för unga att mobilisera sig där. Hennes sista ord till publiken kunde inte vara mer spot-on och Gudrunesquet: “Stäng ner skiten!”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Isabella Von Schwerin, Skribent
