Foto: Wikimedia Commons
Det sägs att en tidning ska vara aktuell och relevant. I denna fredagskrönika gör vi istället tvärtom och fokuserar på något som för vissa kan framstå som ganska avlägset och oviktigt. Den naturliga följdfrågan blir så klart varför man då ens skriver om det. Det enkla svaret: varför inte?
Innan denna krönika tar sig an huvudämnet, nämligen en tegelsten från 40-talet samt dess författare och hans samtid, så är det på sin plats med en utvikning om ett ämne vi alla har vår egen relation till: det förflutna.
Memen ”Hur ofta tänker du på Romarriket” känner nog många igen. Kontentan var att ingen sund människa tänker på det särskilt ofta därför att Romarriket fanns för jättejättelängesen och för oss så spelar det ingen konkret roll, därför borde man inte bry sig om det. Man borde inte bry sig om den tiden för att man själv påverkas ju inte av den.
Lek med tanken att vi använder samma resonemang på människor: ”Påverkas jag inte av någon så behöver jag inte lära känna den här människan.” Om vi bara skulle vilja förstå och umgås med såna vi bedömer vara fördelaktiga för oss, då får man bedömt en väldigt ytlig och snäv vänkrets. Ta nu den slutsatsen och översätt den till historieämnet: vi lär oss kanske inte alltid av nödvändighet, men det berikar oss ändå.
Tidigare nämndes Romarriket. Här kommer en statsbildning du antagligen tänker ännu mindre på: Österrike-Ungern. Där föds nämligen vår huvudperson – Stefan Zweig. Han var en av sin tids stora författare och ett av hans mer framstående verk är ”Världen av igår” som gavs ut 1942. Där skriver han om sin uppväxt och sitt liv i Wien, en av Europas stora kulturella metropoler vid tiden, samt om vad som präglade hans tid både i världen och lokalt. Han beskriver det habsburgska imperiet han växte upp i, pratar om sina vänskaper med bland andra Sigmund Freud och Theodor Herzl, hur han blir rånad, hur klädmodet förändras och så vidare. En återkommande beskrivning av boken är att den känns som ett ”fönster till en annan tid”. Boken utgör också inspiration till Wes Andersons ”Grand Budapest Hotel”.
Trots att han vill skildra Europas historia genom sitt eget liv och personerna han möter, så gör han också nåt som kan te sig märkligt i våra ögon. Han skriver nämligen ingenting om sitt familjeliv, inte med ett enda ord nämns varken hans första eller andra fru.
När boken gavs ut var hans liv långtifrån som han beskrev det i boken. Som en intellektuell av judisk börd blev han tidigt ansatt av nazisterna, vilket gjorde att han gick i exil 1934. I slutändan flyttade han till Brasilien, där han befann sig när boken publicerades i februari 1942. Det skulle också bli hans sista verk. ”Världen av igår” blev Stefan Zweigs kärleksförklaring till det Europa han kände, men han förstod också att den världen var förbi. Andra världskriget rasade och skulle förändra den europeiska kontinenten för all framtid, och det förstod han själv. Med samma nostalgi som han blickar tillbaka med känner han en lika stark hopplöshet för sin nutid. Den främsta anledningen var kriget som rasade. Nazityskland framstod då som oövervinnerligt: nästan hela kontinenten var ockuperad och invasionen av Sovjetunionen såg ut att leda till tysk seger. I den kontexten såg den judiska författaren ingen framtid – han tog sitt liv tillsammans med sin hustru den 22 februari 1942.
”Världen av igår” är inte en faktabok. Den handlar istället om Stefan Zweigs upplevelser, hans minnen av sin tid och hur han i efterhand ser på saker och ting. Bortsett från att han inte nämner någon av sina fruar så är det ändå ett väldigt personligt porträtt av det Europa som fanns före nazismen. Vad gör honom då viktig för oss i vår tid? Det finns inget ensamt svar på det, men något jag personligen bär med mig är hur vi alla verkligen lever i en unik tid. Han var bättre än många på att lyckas fånga den med ord, och det kan också inspirera oss. Vi borde uppleva så mycket vi kan av världen av idag, innan det är för sent.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Valdemar Sfeir, Skribent
