Foto: Unsplash.com
Finns det verkligen en tendens inom litteraturkritik som bortser det lilla och värderar det stora? Ja, påstår Federico Perelmuter.
Den 23:e februari 2025 publicerade LA Review of Books en artikel skriven av argentinska författaren Federico Perelmuter. Perelmuter blir den första som använder termen brodernism inom litteraturkritik. Snart ett år senare är jag på spaning efter brodernismen.
Perelmuters artikel Against high brodernism, i grunden en recension av årets nobelpristagare i litteratur László Krasznahorkais Herscht 07769 (2024), inleds med en lång och grundlig analys av den så kallade brodernismen (ett teleskopord av bro och modernismen). Brodernismen är, enligt Perelmuter, inte en författarrörelse utan en kritisk tendens. Den kännetecknas, i en bred uppfattning, av svårlästhet och litterär maximalism. Den är en ”kritisk konstruktion utan verklig bas i litteraturhistoria eller romanförfattarskap som långsamt sipprar in i det fiktiva omedvetna. En estetisk produkt, ofta, med kritisk okunnighet eller nonchalans.” Brodernismen uppskattar sig själv som motståndet mot samtida amerikanska litteraturens minimalism, menar Perelmuter.
Perelmuter anser att det problematiska med brodernismens kritik är att den tolkar utländskheten i sig som svår. Samt att dess kriterier för att ett verk ska anses vara svårläst är en serie konstlade stilistiska attribut: långa slingrande meningar, metanarration, anti-realism; samt tematiska attribut: ensamma manliga protagonister, misogyna sexscener, referenser till matematik, musik och finkultur. Spår av den litterära avant-garden och postmodernismen (samt post-postmodernismen) kan ses i brodernismens korpus; Mircea Cărtărescus Solenoid (2015), David Pynchons Gravity’s Rainbow (1973), Michael Lentzs Schattenfroh (2018), samt Jon Fosses prosa. Perelmuter utesluter dock David Foster Wallaces Infinite Jest (1996) från denna korpus på grund av bokens kommersiella succé och ”lättlästhet”.
Against high brodernism möts direkt av kritik på både online-forum och sociala medier. Memes om brodernism, ofta i chad-formatet (se bild), blir virala på litteratur-Twitter. Det är dock uppenbart att de som försvarar brodernismen tar illa upp då de, medvetet eller omedvetet, ser sig själva i Perelmuters brodernism-begrepp.
Men vilka är det som identifierar sig med brodernismens tendenser?
”Att läsa – och att uttala sig som att ha läst – litteratur i översättning är att vara smakfull och intelligent, en sista dagars kosmopolit i en ålder av fördärvad provinsialism.” Skriver Perelmuter. De är då, enligt Perelmuter, en sorts nostalgiker för dåtidens bildade och vällästa man. Fokus blir på maskulint kodad litteratur, men även en maskulin estetik. Brodernismen blir till dels likt ”old money” och ”dark academia”, om man ska jämföra med estetiska trender som blivit stora online under 2020-talet.
I The Berliner skriver dock Alexander Wells, som själv identifierar som aktiv på litteratur-Twitter, en sorts beskrivning av brodernismerna så som han själv ser dem. Det är enligt Wells ett fåtal Twitteranvändare som Perelmuter irriterar sig på. Han påstår även att brodernismen ej är någon riktig rörelse inom engelskspråkig litteratur, som nästan är ”patologiskt förpliktigad att producera konventionella, korta, romaner.”
I min egen jakt efter brodernismen fann jag, utöver Perelmuters och Wells artiklar samt de tusentals inlägg som gjorts på Twitter, ett fåtal substack inlägg och endast en video på YouTube, podcasten ”Life on Books” 67 minuter långa svar till Perelmuters artikel. Det är här jag finner den riktiga brodernismen, och de riktiga brodernisterna (dem två är nog de ända som finns), i en ensidig diskussion om varför ”det är okej att gilla något”, och hur Perelmuters artikel är ”ännu ett exempel på att skylla vita män för problem som inte har något med ras eller kön att göra.”
Det kanske är så att brodernisterna enbart finns i små nischade ekokammare, långt från något inflytande inom litteraturen. Som jag uppfattar det, är det ett fåtal män (och färre kvinnor) som, i rädsla av att ses som feminina, gör allt för att ta avstånd ifrån den etablerade litteraturen. Men nu när både László Krasznahorkai och Jon Fosse vunnit nobelpriset i litteratur, bör inte deras verk ses som mainstream?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Eric Kristensson, Skribent
