Foto: Hallandsspexet.se
Ridån går upp – och jag är lite ambivalent till spexet i början. Spola fram till när applåderna haglar i slutet – och jag önskar att det ska fortsätta lite till. Då vet man att det är ett bra spex.
Hallandsspexet är igång med Giftiga damer, som tar avstamp i 1600-talets Paris. Kung Ludvig XIV får reda på att det finns en konspiration att mörda honom, men han vet inte när eller av vilka. Han skickar sina underlydande att nysta upp ledtrådar, bland annat den kungliga bödeln Gil Jotin och en älskarinna vid namn Emelie de Paris. Samtidigt får vi följa de tre damerna vars avsikt är att ta kål på kungen med gift. För min del varierade det vilken sida man hejade på under föreställningen; ville man att de giftiga damerna skulle lyckas eller ville man att den enväldige kungen skulle leva? Det är berättelsen i korthet. Och just det, Mozart är också med! Att den välkände kompositören är lite före sin tid var också något som påpekades under föreställningen…
Det görs många referenser till fransk kultur och franska ord, så alla Frankrike-fans borde älska det. Något som fastnar hos mig är när kungens Musketör Kronkett råkar kalla kungen för Ers Marseljäs. Överlag var det hög nivå på manuset, både mångbottnad humor och referenser till då och nu. Karaktärerna är alla färgstarka och extra beröm ska de ha för sina dialekter, särskilt Sylvie Étèlats ljusa skånska och Gil Jotins breda norrländska. Beröm ska alla också ha för sin förmåga att improvisera. Inte att de hittar på helt nya saker, men de kan surfa på vågen som är spontanitet. Är applåderna långvariga så upprepar de sin första replik enligt konsten, och kommer de bort sig i manus så repeterar de den senaste repliken några gånger. Låter enkelt, men ibland är det enkla också svårbemästrat. De hade bra kontakt med sin publik hela föreställningen igenom. Det märks att de lägger manken till, även om detta inte är det mest påkostade spexet. Stenkrossen är inte superstor, men det skapar en mer intim stämning i lokalen och våra reaktioner är lättare att förstå.
Man kan såklart komma med vissa kritiska punkter om spexet också. På genrepet hördes ibland musiken mer än sången, vilket gjorde att man var tvungen att koncentrera sig mer på att försöka lyssna än att betänka vad som sjöngs. Vissa dialekter kan förbättras, och det säger jag som göteborgare. Men detta är petitesser, undantag som bekräftar regeln att spex har svårt att göra en besviken.
Högst och mest spontana skratt får Mozart (tysk brytning) och Kung Ludvig (fransk brytning) i sina stunder tillsammans. Kemin dem emellan är ömsint tafatt, och de är synkade i sina dialoger. Mozart utstrålar samma slags bekymrade min som Hugh Grant kan göra i sina filmer, och Kung Ludvig utstrålar en slags självsäker tafatthet som gör att magi uppstår för ett kort ögonblick. De fick för ovanlighetens skull ovationer mitt i sin dialog, något som annars sparades främst till sångerna. Och ja, för första gången i historien sjunger en fransk kung ihop med Mozart.Det finns långa recensioner och det finns bra recensioner. Om man gillar fransk kultur, historia, mordmysterier, romantik, parodier på Melodifestivalen och Arbetsmiljöverket – då är detta ett spex för samtliga kategorier. Man brukar säga att ett gott skratt förlänger livet. Och då är Giftiga damer trots namnet en föreställning som kanske gett mig några extra veckor i livet.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Valdemar Sfeir, Skribent
