Foto: Smilla Lindblom
Nu nalkas så sakteligen julens tider;
den tid vi plågas av julmusik och lider.
För vissa är det glädje, för andra tortyr,
men vi alla kommer nog ha våra bestyr.
För mig är julen som vackrast under kvällen
när vi alla är på de bästa av ställen –
och de är olika såklart för oss alla,
men jag vet vad jag själv denna plats vill kalla.
Jag kallar denna vackra plats för filmens värld
och där kan vi alla göra vår egen färd
i tid och rum, tillsammans eller helt själva
men oavsett vad får de världen att skälva.
Så vilken är då den bästa film man kan se?
Är det Love Actually och Ensam hemma 3?
Många kandidater kan du säkert lista
och för mig finns det en jag aldrig vill mista.
Den handlar om kärlek, vänskap, att hålla ut –
om skurkar och gisslan och en helt ensam snut.
Det förvånar mig inte om du gissat rätt
att filmen som jag talar om är Die Hard 1.
Om du nu tycker att det inte stämmer alls
att det är julfilm, så bör du stänga din hals.
För visst, denna film må vara annorlunda,
men vi gillar unikt, det får ni begrunda.
Istället för vinterns bistert kalla väder
är Bruce Willis barfota i lätta kläder.
Istället för slädar, renar och praliner
är förhandlingar, pang pang och limousiner.
Men i grunden handlar den om julens kärna:
att de vi håller kära måste vi värna.
Inte bara att skydda med tuffhet och slag,
utan även att prata med de lugna drag.
I mången scen är McClane av tvivel plågad,
och för tiden kunde det fått honom sågad.
Men han visar känslor, olikt tidens hjältar,
olikt Arnold så finns det problem han ältar.
Han önskar vara en god make och pappa;
relationen till frun försöker han lappa.
Hennes namn är Holly, mitt i en karriär –
och hon tar plats, vill inte bara sitta där.
Så vill du se nåt nygammalt första advent;
se då en julfilm som högre makter har sänt.
Att skriva bra avslut, där är jag en sucker –
så jag säger: “Yippiee ki yay…”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Valdemar Sfeir, Skribent