Julen är i antågande och tusenåriga traditioner blir åter aktuella. Hur ska man hålla reda på allting som format firandet? Vad är okej att ha på julbordet? Ciceronen Edward Blom bjöd på en mysig upplysning tillsammans med Dante Zia på årets sista studentafton.
Det var en väldigt annorlunda atmosfär man gick in i jämfört med andra studentaftnar. Dörrarna öppnades på Tegnérs och utifrån kunde man höra jazzmusiken spelas av ett liveband. Väl där inne var det “mingel och fördrink” om man så vill beskriva det. Personligen får jag vanligtvis ingen julkänsla så tidigt i december, men stämningen var väldigt julig och överallt var människor som pratade och skrattade med varandra.
Det kändes som att Edward Blom själv hade skräddarsytt kvällen. Ett glas av valfri sort innan själva aftonen drog igång skapade en avslappnad publik, och när alla väl intagit sina platser sorlades det lite extra. Så klev de två huvudpersonerna in i smoking och tog emot publikens oreserverade applåder.
När samtalet väl tog fart märktes det snabbt att Edward Blom inte bara var på plats för att underhålla – han var där för att undervisa, på sitt eget charmiga vis. Han inledde med en hel del tips och kuriosa – som att ifall man ska bjuda tomten på gröt så är det träsked som gäller, inte metall som ju skrämmer bort alla slags magiska väsen. Publiken lyssnade och lärde, och han menade allvar med sina förmaningar. Inte för att han kanske nödvändigtvis tror på magiska väsen (eller, vem är jag att döma?) men för att traditionerna bär ett värde i att utövas. Den typen av självsäkra utsvävningar blandades genom hela aftonen med historiska utvikningar och personliga anekdoter, som varvades med spontana applåder (denna studentafton har det nog applåderats mer än någon annan afton för året).
Vid ett tillfälle fick han frågan: ”Om du får välja en sak att äta och dricka för resten av livet, vad blir det?” Det märktes att han fått frågan tidigare och svaret han gav var kärnfullt. Frågan var, enligt honom, nästan grym. Poängen med mat och dryck är ju just variationen – mångfalden, kontrasten, blandningen mellan smakerna och kontexten där de åtnjuts. “Man skulle aldrig kunna njuta av något som är det enda man får,” förklarade han, och där någonstans utkristalliserades huvudbudskapet för kvällen: traditionerna och smakerna gör sig bäst tillsammans när de varieras.
Han beskrev julen som traditionsfylld på ett väldigt bra sätt – en högtid som faktiskt ska påminna om en viss karaktär. Vi ska inte ändra på alldeles för mycket. Han lyfte ett exempel på ifall man skulle besöka en väns mor- eller farföräldrar med judiska rötter. Om man då hade frågat dem om varför man exempelvis äter osyrat bröd på påsken, så skulle de förklara det med att det är ett sätt att minnas det bibliska uttåget ur Egypten. Helt plötsligt förstår man varför vissa rätter serveras vid rätt tillfällen, oavsett kultur. Det handlar inte bara om smak. Det handlar om historia och identitet. “Julen har ett inbyggt stegrande,” fortsatte han. Advent med sitt stillsamma pynt. Lucia med saffranets intåg. Glöggen som smyger sig in tidigt i december. Och sedan – först dagarna innan – pyntas granen och maten görs i ordning. En rytm som byggts upp under många år, men som ju vi själva kan vittna om förändras.
Vid ett tillfälle bjöd han till och med på sina klassiska bakistips (ja, ost är fortfarande på listan). Men mitt i all humor återkom också något varmt och grundläggande: julens godhet. Julen ska, enligt honom, faktiskt handla om att vara extra snäll. Och gåvorna man ger – de måste inte vara dyra. De bygger på en sed som enligt honom är mellan 8 000 och 10 000 år gammal: att skapa förtroende och goda relationer genom att ge bort något som kommer från hjärtat. Han berättade också om hur han själv firade jul: alltid med sin familj, varje år. “Påsken kan man fira lite hur som helst,” konstaterade han, “men julen är speciell.” När han bildade familj delade de upp det – julafton hemma, och sedan firande med hans föräldrar.
Och trots att Blom stod uppklädd på scen kändes stämningen allt mer uppknäppt, alltmer delaktig. Det var en afton där man både skrattade högt och lärde sig något nytt, ibland samtidigt. Till slut sammanfattade han det hela i två enkla punkter: traditioner skapar gemenskap och trygghet – men variationen är det som gör livet njutbart. Och precis så kändes kvällen: som en perfekt blandning av båda. All den visdom han spred till oss blev som hans gåva till oss. Och med tanke på att det är juletider får det mig att tro att han kanske är den fjärde vise mannen?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Valdemar Sfeir, Skribent
