Foto: Unsplash.com
De fullspäckade veckorna före jul är ett privilegium, men på Luciahelgen tog kroppen ut sin rätt. Under vilan i min lägenhet såg jag en, för mig, nygammal serie.
Föregående veckor har nog många av oss hunnit med både det ena och det andra. Att räkna upp alla saker är överflödigt, men ibland kanske det där med rekreation och vila blir nedprioriterat. Man lägger sig sent, går upp tidigare än man egentligen vill och håller igång under dagar och kvällar. När kroppen slutligen säger ifrån och tvingar en att vila en stund så är det ingen idé att säga emot. Och på ett sätt känns det befriande: man pausar sina åtaganden och kan varva ner. Medan man är sjuk får man välja hur man disponerar sin tid på bästa sätt: ska man kolla på en film, en serie, sova, dricka något varmt eller sova lite till?
Med tanke på rubriken går det att gissa vad jag gjorde: jag började se Kompani Svan. Egentligen är det märkligt att jag gjorde det. Jag är inte tävlingsprogrammens största fan (särskilt inte med allsköns kändisar), men någonting tilltalade mig där och då. För er som inte har sett den så genomgår ett dussin någorlunda kända personer en skräddarsydd värnplikt/militär utbildning i Kalixfors med olika tävlingsmoment, där målet är att samla poäng i tävlingarna och vara kvar så länge som möjligt. Gunde Svan programleder tillsammans med Mikael Tornving.
Ett av skälen till att jag började kolla var igenkänningsfaktorn. Kompani Svan påminner om när jag själv gjorde lumpen. Man påminns om kamratskapen och alla övervunna hinder, alla utmaningar man inte bara tog sig igenom utan också löste. Det är exakt samma teman som genomsyrar serien – det handlar om att få människor att växa som individer och som ett lag. Det finns en genuinitet i alla deltagare och de har olika förhållanden till att gå upp tidigt, följa order och samarbeta under tidspress. Men att följa den resan är att följa något allmänmänskligt; nämligen hur utmaningar i slutändan får alla oavsett bakgrund att bli starkare tillsammans.
Än så länge är jag halvvägs genom första säsongen, men det är faktiskt inte första gången jag ser programmet. Eller jo, det är första gången jag ser hela avsnitten i kronologisk ordning. Men för två år sen när jag gjorde värnplikten så hade vi en gång en längre rast i ett fikarum inomhus, och där fanns en tv. På den sändes någon av de senare säsongerna, och vi hann med att se några minuter. Någon form av positiv association skapades säkert av det, så två år senare har det burit frukt.
Än så länge gillar jag seriens anknytning till de verkliga förhållandena man genomgår som rekryt. Vad menar jag med det? Jo, det ger en relativt rättvisande bild av vad förutsättningarna är när man genomgår en militär utbildning. Det krävs mer än fysisk styrka för att klara av saker och ting, man behöver också kunna lyssna på andra, visa laganda, hjälpa sina kamrater och ha tålamod. Befälens agerande känns också igen: allt de gör handlar om att hjälpa rekryterna i utbildningen. De straffar inte, de skriker inte i onödan – utan de är tydliga och hjälpsamma och vill lära sina elever så mycket som möjligt. Det speglas hos fänrikarna och sergeanterna i allmänhet i programmet, men i synnerhet hos Mikael Tornving, som ju har en gedigen militär bakgrund.
Ett sånt ögonblick som redan fastnat hos mig är i andra avsnittet: deltagarna ska hoppa tio meter ner i en kall sjö och anhålla om att få göra det till major Svan på rätt sätt. En del är (befogat) rädda för att hoppa från hög höjd och ner i kallt vatten. Och när de står vid avsatsen och tvekar om de verkligen ska hoppa eller inte, då står kapten Tornving inte långt ifrån och pratar i lugn ton och säger egentligen inte mycket mer än att han vet att de klarar det. Han visar att han tror på dem. Just den andan och omtanken från ett befäl är något jag tror många kan känna igen sig i, och det behöver inte bara gälla i militär kontext. De chefer eller tränare eller kamrater som visat att de tror på oss, det är nog också dem vi kommer ihåg varmast i efterhand.
Nåja, dags att försöka knyta ett snöre kring den här säcken. Kompani Svan har jag bara hunnit se en halv säsong av, men man tar redan med sig en del från det. Det har fått mig att tänka på mina egna erfarenheter i den världen, något som jag är långt ifrån ensam att ha. Om du själv har gjort din plikt eller tjänstgjort så kan jag rekommendera att se den för att man ges en chans att smälta sina erfarenheter med ett nytt perspektiv. Om du inte gjort lumpen eller tjänstgjort i försvaret så kan jag rekommendera den ännu mer, därför att den kanske dödar ett par fördomar och ger lite ingångsvärden till den militära världen. Och om du nu har sett den – då vet jag vad vi kan prata om nästa gång vi ses.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Valdemar Sfeir, Skribent
