Foto: Unsplash.com
När Lydia Sandgren meddelade att hon skulle släppa en ny roman, efter hennes Augustprisnominerade Samlade verk, kändes hösten förgylld. Någon besvikelse blev det inte heller. Artens överlevnad fångar in mig i en värld av konstant förändring, plikter och kärlek – till författarskapet, musiken och framförallt ovissheten.
I min tolkning av temat Lägereld landar jag främst i tankar om framtiden – över det som komma skall. En lägereld är en plats där vi ska befinna oss i nuet, där vi ska dela tankar och se in i elden som nu brinner, men som så småningom kommer att slockna. Kanske är det i just det senare jag fastnar: Allt det som ännu inte hänt, men som jag vet ligger framför mig.
Den konstanta oron över framtiden präglar oss alla. Men i Artens överlevnad har jag åtminstone funnit lite tröst.
Hur mycket vet man egentligen i tjugoårsåldern? Allting och ingenting. Lite så känner jag kring Erik, en av huvudkaraktärernas kärleksintresse i boken. Han tillhör den bokstavstrogna vänstern i Göteborg under 70-talet. Bor i kollektiv och protesterar. I mångt och mycket förkroppsligar han hur det är att vara ung: En berusning av allvetande och en pina av tvetydighet.
Som alla alla Sandgrens karaktärer (och som alla karaktärer värda att lära känna ) befinner sig Erik i den moraliska gråzonen. Alice, som blir förälskad i honom, kämpar för att ta reda på vad deras relation gentligen betyder. Eftersom han motsätter sig allt borgerligt är han även skeptisk till tvåsamheten.
Tillsammans spenderar de en stor del av tiden i Eriks kollektiv. Där lagar de mat, umgås med resten av kollektivet och lyssnar på musik. Som följd av sin förälskelse följer Alice troget med honom i hans politiska resa. Politiken verkar vara det enda sättet att närma sig Erik på riktigt, då han för det mesta är totalt uppslukad av sina marxistiska böcker och att filosofera kring hur man bäst bidrar till klasskampen.
Jag tycker så himla mycket om Alice som karaktär. Hon är smart, öppensinnad och hjälpsam. Men jag tycker också mycket om Erik. Även om min handlingskraft inte är i närheten av hans, så förstår jag denna totala uppslukningen av politiken. Jag förstår förvirringen inför omvärlden: Hans konstanta försök att göra rätt påminner mig om hur det är att navigera i en värld där högerpopulismen växer och det känns som att allt man gör spelar precis all och ingen roll, på en och samma gång.
Tillslut flyttar Erik till ett lantligt kollektiv i Ulricehamn. Alice, som bor kvar i sina föräldrars villa, åker en dag och hälsar på honom. Om hon förstår att relationen är över eller inte vid denna tidpunkt vet jag inte, men att Erik inte längre är den kille hon blev kär i, det är säkert. Väl framme i mitten av ingenstans är inget längre sig likt, men Erik är besluten att stanna. För vad vet man egentligen när man är tjugo? Ingenting, och just därför måste man kanske prova allting.
Alice blir sjuk och på sin läkares rekommendation ivägskickad till varmare breddgrader, i Rom, där gifter hon sig, skaffar barn och lever till största delen resten av sitt liv. Erik återvänder så småningom till Göteborg, men Alice är inte kvar. Som läsare får man träffa honom först många år senare. Han har då blivit pensionär efter att ha arbetat som professor i idéhistoria på Göteborgs Universitet. Oron och förvirringen verkar ha lagt sig; livet stakade ut sig tillslut.
Jag tror varken på ödet eller själsfränder. Men karaktärerna i Artens överlevnad påminner mig om att livet för det mesta blir bra: Att slumpen inte är ond bara för att det gör ont i stunden. Som alltid med Sandgrens romaner är de existentiella och otroligt vardagliga på samma gång, och det är väl i den paradoxen vi alla lever, oavsett om vi vill eller inte; oavsett om vi vet precis allt – eller absolut ingenting.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Smilla Lindblom, Skribent
