Foto: Wikimedia Commons
Lägerelden. Redaktionen finurlar vidare och byter värmande och djupgående tankar, avbryts enbart av påtåren. Snart lämnar vi rummet – några lämnar staden, några bara tillfälligt, andra för alltid.
Mötesplatsen – lägerelden – Eden 132a. Terminen närmar sig sitt slut och här sitter jag i förundran över vad som komma skall, med en oerhörd tacksamhet för allt som passerat. I detta nu försöker jag skriva något läskigt till Panoramas senaste tema “Lägereld”, eller kanske om musik kopplat till lägereld (tips: Northern Lights-Southern Cross av The Band). Jag landar i att det måste vara mysigt och varmt. Ja, det får bli att skriva om lägerelden som familjen samlas kring då, nu och alltid.
Orden vandrar mellan mor & dotter, farfar & hund, morfar & katt, kusin & ett nyfött barn och morbrorn som lovar allt till systerdottern.
Många hävdar att lågorna som slickar kaminglaset är det viktigaste under vintern. Men sen jag kom till Lund har den yttersta värmen alltid funnits i mina umgängen. Umgänge med kursen, med LUPEF, på barerna, hos restaurangerna och i mitt nya hem. Allt har varit nytt, ändå har jag aldrig känt en sån trygghet.
Möten brukar vara skrämmande. Men onsdagar hos sociala(-en), alla föreläsningarna, öltimmarna, dejterna, pyjamaspartyn och ett svårplanerad TED-talk har motbevisat det, gång på gång. Denna termin vill jag rikta ett enormt tack till kära Panorama, mest av allt. Snälla hälsa på, du som läser detta. Och om du är där varje torsdag klockan 16.15 – tack.
För några var det sista mötet, för många var det bara början. Vänner som är utomlands, en familj på annan ort, en kärlek i någon annans famn, och du som måste ut i det stora. Men ett sista möte ger mer än kaminen, kramen och glöggen – våra utbyten värmer ända in i märgen.
Röd är färgen. Någon (läs: en busfåne) undrade en gång om inte allt var mera rött nuförtiden. Kanske låg det ett korn sanning i det. Men jag tror ändå det var den julröda kärleksvärmen som stod i fokus. Till sommaren blir det de blommande ängarna. Så länge vi möts igen allihop kan det bli bättre – tillsammans är vi varmare i kropp och själ.
Bortse gärna från hur flummigt allt ovan är. Bara säg god jul till dem du bryr dig om, och ge en liten fem sekunders-kram (den släpper oxytocin) till den bredvid dig – helst någon du känner.
Denna jul önskar jag att min hjärna skattar sig tacksam, att de runt mig inte önskar sig vara den de var igår; Du kan alltid bli något annat. Bara om ni lyssnar, klagar och vandrar vidare, varthän våra trasiga skor bär.
God fortsättning,
Elvin Eliasson
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Elvin Eliasson, Skribent
