Foto: Elvin Eliasson
Vart är vi på väg? Ja, inte fan vet jag… På Spåret är slut för denna gång, mer än ett halvår till nästa avsnitt. Tur att man har Mello att förlita sig på. Storm och motvind över hela världen – jag som trodde det bara fanns i Lund… I jämförelse med DN:s Croneman har jag inte så mycket plats i mitt liv för negativitet, inte heller för Schulmans frånvända verklighet – men framförallt har jag inte plats i mitt liv för alla liv i världen.
På senaste tiden har det mesta i mitt sinne fördunklats lika snabbt som världsledarnas Risk-spelsug kommit och gått. Nyheter från världen över som brukar tilltala mig har på sistone överväldigat mig, och ni behöver inte skriva till mig på instagram DM och säga att detta redan sagts och sägs varje timme, varje dag, varje minut. JAG VET. Jag pratade med min nära vän som valde det glädjefyllda ämnet Epsteins ökända ö. Som om det inte var nog talades det även om Trump, och frågan “Hur kan han fortfarande vara president?” ställdes. Då slog det mig: Jag bryr mig inte.
Varm ö?
Kall ö?
Hellre en varm kram och en kall öl.
Jag kan inte förmå mig själv att bry mig. Det jag däremot kan bry mig om är att kunna dra Stockholm på tio poäng. Jag kan bry mig om mina nära och kära. Jag kan bry mig om Brandsta City Släckers comeback och jag kan bry mig om molnens evigt sköna former. Samtidigt kan mitt hjärta endast tänka på Pluras ord: “Jag hör hur mörkret knackar på min dörr”. Med fler inkommande musikliknelser kan jag nämna att jag är ett McCartney-fan av rang; men när det på min dörr rang, så sa jag absolut inte Let ‘em In.
Ännu en morgon förstörd av svammel och ödslad tid på att scrolla. Om min gamla terapeut såg mig nu hade hon sagt att jag borde begränsa mig till enbart tio minuters nyhetsintag per dag. Fin tanke, men svår att följa. Exakt de sex orden återkommer ofta när jag läser om mänskligheten – musikgalor, insamlingar, protester och dylika aktivistiska aktiviteter. Jag är med på allt, håller med om de flesta likasinnade tankar! Men likt en ko i stormen har mitt hö blåst iväg, Med det sagt, kan jag få återgå till att beta, meta och leva i lugn och ro istället för att akta mig för betamän, Metas nya avtal och lunginflammation så fort jag sätter på skon?
Okej, okej, okej, okej. Ironin slår oss båda, skrivare som läsare. Med detta snöras av intryck (Läs: fyra nyhetsappar, två nya notiser från LADOK och en ny världskris innan frukost) så läser ni denna text och får exakt samma tankar slungade mot er. Ni tänker inte på någon McCartney-låt utan mer troligen vad ni hörde om den där politikern igår. Att känna sig mörkrädd, övergiven, borttappad och gömma sig under täcket ingår i vår vardag. Men jag kommer på mig själv med att bli lite nihilist på sistone. Vi är faktiskt bara små pruttar i universum. Kanske kan motvind på cykeln vara dagens största problem? Bör inte väderleksrapporten helt enkelt vara de enda användbara nyheterna?
Borde jag motverka och arbeta för en bättre värld? Såklart! Men ibland är jag det fulaste jag vet: “Idag är det skönt, fint överallt, lagom grönt och lite kallt. Och vinden blåser i nordväst, i hagen står en skruttig häst”. Med den vetskapen cyklar jag vidare och vips glömmer jag världens bekymmer. Jag siktar på att leta solstrålar både fysiskt, digitalt och psykiskt. Som alla kommer börja säga om några veckor: “Vår vår är kommen!”.
Avslutningsvis – eftersom det aldrig sägs nog – uppmanar jag till att se det lilla, mana på i plugget, noggrant minnas det fina och ta vara på avslut och andra början (stängda fönster, öppna dörrar osv.). Här har ni två meningar från visare humanister, med andra ord:
You don’t need a weather man to know which way the wind blows.
I get the news I need on the weather report
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Elvin Eliasson, Skribent
