Foto: Unsplash.com
Det finns en social barriär som vi inte pratar särskilt mycket om och det är ålder. I Sverige kan ålder ofta upplevas som ett hinder jämfört med hur det upplevs i andra länder. Så hur kan vi motverka detta och bli bättre på att inkludera alla åldrar? Kanske har påven i Rom ett svar?
Ålder är ett konstigt ord. Det anger bara hur länge någon har levt, men att ange tiden säger ju inget om innehållet; ”Ålder är bara en siffra”. Vi märker det ganska ofta här i Lund – en 28-åring kan misstas för 20 och två 23-åringar kan se ut att ha 10 år mellan sig. Men trots vår relativa blandning av unga vuxna här på universitetet så är vi i Sverige unikt dåliga på att umgås mellan åldersgrupper och generationer.
Vad grundar jag det på? Enkelt: känsla. Men jag tror att fler har samma känsla. Min upplevelse är att vi i Sverige är sämre jämfört med andra länder i världen på att umgås mellan generationer. Vi är bra på att prata om att allas röst ska göras hörd och att det ska finnas medinflytande för alla grupper – skolbarn och pensionärer får träffa riksdagsledamöter (men inte samtidigt), partier har ungdomsföreningar och så vidare. Men vi är desto sämre på att skapa kontakt bortom arbetet mellan yngre och äldre. Det är som en social barriär, men som det inte pratas om särskilt ofta. Kanske för att konsekvenserna är mindre synliga än klyftan mellan rikare och fattigare, mellan kön eller inrikes- och utrikesfödda.
Men är det ens ett problem? Kanske räcker det med de vuxna i släkten, eller så behöver man bara känna folk i sin egen ålder. Varför måste en 70-åring lära känna en 20-åring? I media omnämns nog åldersskillnader bara när man pratar om Brigitte Macron, DiCaprio eller Jeffrey Epstein – varav de två sistnämnda kan sättas in i facken ”Ifrågasättbart” respektive ”Avgrundsdjupt mörker”. I bakhuvudet kopplar man kanske åldersskillnad med avvikelse. Men det jag fokuserar på handlar inte om sexuella och kontroversiella förhållanden, utan om vänskapliga relationer och att vi kan känna oss trygga med varandra oavsett födelseår.
Det kan vara i allt från spontana möten och småprat till att göra saker gemensamt, eller att våga sitta bredvid varandra på släktkalas eller andra stora sammankomster. Det kan vara släktingar, familjevänner eller vagt bekanta. Men vi vågar ofta inte, för vi är inte så vana vid det. Vad ska man prata om? Kommer vi förstå varandra? Säger de kokosboll eller måste jag ta snacket?
Det finns ett ord för när dessa åldersbarriärer får en fulare karaktär. Ålderism, efter engelskans ageism, handlar om att människor diskrimineras eller behandlas annorlunda till följd av deras ålder. Det kan gälla unga som gamla; unga ses som oerfarna och dumdristiga, gamla ses som allt Joe Biden förknippas med. En svensk profil som pratat en del om ålderism är Claes Elfsberg, som var journalist och bland annat nyhetsuppläsare på SVT:s Rapport. Han tyckte att SVT diskriminerade honom på grund av att han ansågs vara för gammal när han passerade pensionsåldern, även om han fortsatt ville och kunde jobba. Men precis som stereotyper tillskriver att smålänningar är snåla så tillskrivs äldre människor ett bäst före-datum, även om det finns 90-åringar som löper, simmar och är kvicka i huvudet.
Det finns gamla människor som fortfarande har mycket att ge, och det finns unga människor som har mycket att ge redan nu. Och då menar jag inte att de bara kan hålla statsministerns paraply i Almedalen, utan lite större än så. Unga människors visioner brukar oftast övertrumfa sina äldre gelikars mer gråa och kallt realistiska syn på världen. Att ”världen är på det här sättet” beror ju på att vi format den på det sättet, så den kan alltid formas om på nytt.
Men då uppstår frågan var ska vi hämta inspiration till där alla människor är inkluderade oavsett ålder? Från vilka kan vi lära oss hur gamla som unga känner sig välkomnade och vågar lära känna varandra? Min tes: Svenska kyrkan och katolska kyrkan.
Är du kvar? Bra, du ramlade inte av stolen. Vårt sekulariserade land kan på det sociala planet dra lärdomar av kyrkliga institutioner – religionen i sig lämnar vi åt sidan. Efter att jag konfirmerades jobbade jag frivilligt ett par år med många av mina kompisar som också konfirmerats; det var en fin och inkluderande gemenskap, alla kände sig välkomna. Och ja, jag menar alla. Inklusive pensionärer, så under gudstjänster kunde man hälsa och småprata, på fikat efteråt hjälpte vi att servera och kunde lära känna gamla som unga ytterligare – många blev förnamn med varandra. Det är den sortens gemenskap jag efterfrågar mer av. För gamlingarna har många överraskningar att bjuda på. De kan vara föräldrar till OS-medaljörer, ha rest i länder som inte längre finns, de kan lära oss ord som låter jätteknasiga och de kan berätta om sin första kärlek. Och nånstans i samtalet så förstår man att alla är mer lika än man tror, alla har samma mänsklighet inom sig.
För vi utvecklas ju inte på egen hand, det är alltid med andra människor som det händer. Vad hade Luke varit utan Yoda, vad hade Frodo varit utan Gandalf, vad hade Titanic varit om inte Rose haft någon att prata med som gammal? Det hade varit berättelser som aldrig berättats, självutplånade i sin ensamhet. Tänk då på de äldre som idag inte har någon att prata med, fastän de kanske levt ett liv som är värt böcker och filmer. Då finns en institution som försöker fånga upp alla i samma nät. Detta är åtminstone min erfarenhet. Men man ska aldrig missta egenupplevd erfarenhet för allmängiltig bevisföring. Det finns ett spektrum. Den katolska kyrkan är ett bra exempel på det. Ärren från övergreppsskandalerna kommer aldrig försvinna, där just tilliten mellan unga och gamla i många fall raserats. Det är den ena sidan av spektrumet, och på den andra sidan (utan att förminska den förstnämnda) finns de med det brinnande sociala engagemanget för alla oavsett ålder. Katolikerna är bra på att uppmärksamma unga människor. Förra sommaren blev en millennial för första gången helgonförklarad. Carlo Acutis blev bara 15 år och dog 2006, men sägs ha utfört mirakel. Oavsett var man står i det religiösa så finns ett fint budskap om att unga har en så tydlig plats, och att de första 18 åren inte bara handlar om att vänta tills man blir myndig. Just katolska kyrkan kanske man inte förknippar med ungdom och förnyelse, men ibland sätter de örat mot marken.
Och det är väl det denna text handlat om: Att vi alla ska sätta örat mot marken. Min personliga upplevelse är att man alltid får ut någonting av att ha djuplodande samtal med de som är äldre och yngre än en själv, oavsett om åldersskillnaden är 10 eller 80 år. Det är som att köra bil: Har jag brist på perspektiv så kollar jag ner på vägen lite för nära, så körningen blir allt för vinglig. En person från en annan generation hjälper mig att höja blicken, så att jag tar varje kurva lite lättare. Med blicken längre fram blir körningen mer stabil.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Valdemar Sfeir, Skribent
