Foto: John Skoglund
Stora salen på Grand är fullsatt, men ändå är det en livepublik, säkerligen mindre än för hans eget program tänker jag. Högtalarna sprakar och på en duk bakom scenen river introfilmen igång. Studentaftons förman Simon Bernstone kliver upp på scen och introducerar kvällens huvudperson. Sedan efter en kort stunds spänd väntan intar äntligen Fredrik Skavlan och Martin Wicklin de slitna röda skinnfåtöljerna.
Kvällen börjar med en poetisk hyllning: “lägerelden i det svenska fredagsmyset”. Komplimangen är ödmjukt mottagen av Fredrik, som han fortsatt kommer att tilltalas denna afton då vi ska få lära känna privatpersonen bakom det offentliga personat. Jag tycker han känns lite obekväm och trevande till en början, något som gör ett charmigt intryck då jag tycker mig se att trots sjutton år framför kameran, är inte all mänsklighet mediatränad ur honom. Mina förväntningar stiger. På kvällens meny står samtal om journalistisk integritet, mediebranschen, makt och ansvar, föräldraskap och intrinsisk drivkraft. Mina förväntningar kommer att mötas.
“Varför skulle någon välja att titta på mig? Det är min utgångspunkt.” Skavlan beskriver hans program, och i förlängning TV-journalistikens främsta konkurrent som valmöjligheten. “Idag slåss man mot den närmast oändliga valmöjligheten i streamingtjänsterna, samt varje människa som streamar sin egen talkshow på sociala media”. I samtidens uppmärksamhetsekonomi är man inte längre självklar. Talkshowen, som namnet skvallrar om, är ett koncept direkt importerat från det amerikanska mediekonglomeratet och utgör gränssnittet mellan journalism och populärkulturell underhållning. För tittarnas uppmärksamhet, slåss man mot båda.
Själv beskriver han sig som journalist och tar seriöst på uppdraget från svenska public service. I det nya programmet Skavlan och Sverige har den klassiska talkshow-formeln justerats till att mer likna ett panelsamtal med Skavlan själv som moderator. Programmet har under sin korta livslängd dominerat det offentliga samtalet genom två virala soundbites med tittartal i miljonerna. Kroniskt sexmissbruk i ett premiäravsnitt för tiderna, och nu sedan en dryg månad tillbaka, historikern Rutger Bregman som läxar upp fastighetsmogulen Petter Stordalen över miljardärens moraliska och ekonomiska ansvar. Detta till kraftigt bifall från Nooshi Dadgostar och publik.
Någon frågar hur gäster väljs till programmet? Kritik har riktats mot panelernas sammansättning, därigenom vilka perspektiv som ges plattform, sakkunnighet eller bristen därav, samt att det alltid är någon som andas reklam genom varje stavelse. Detta är inget unikt, snarare en av genrens stöttepelare. Det rimmar dock dåligt med självbilden som målas av Skavlan. Själv beskriver han programmet som ett forum för offentlig diskussion med det explicita uppdraget att bilda samhället och förbättra det offentliga samtalet. Panelsamansättningen är en förlängning för detta uttryck och tänkt att representera inte bara de polära åsikter som finns i givet samtal, men även de olika bildningsnivåer och infallsvinklar gemene tittare kan tänkas ha. Idéen är att TV soffan ska representeras i sändningssoffan.
Samtalet går vidare till public service och ansvar. Vilka avväganden står man inför som anställd av SVT? Hur förhåller man sig till en arbetsgivare vars existens är i superposition av samexisterande beroende och oberoende? Samt i vilken utsträckning upplever han sin makt att forma dialogen i det offentliga rummet? Själv tror han inte på opartiskhet.
“Idealet har gått från objektivitet till autenticitet, alla är partiska, man ska vara transparent, medveten och motverka sina subjektivitetsbrister, inte ignorera dem.”
Får man ta ställning som representant för public service?
“Ja, man har en plikt att ta en ställning för demokratin”.
Men Fredrik Skavlans livsverk är mer än hans samlade timmar i TV-rutan, han är även son, make, förälder och en mångsysslare av rang. I bagageluckan har han en serie mer eller mindre lyckade åtaganden som konstnär, teaterskådespelare, serietecknare med mera. Flera korta, hastigt avslutade passioner. För första gången i mitt liv hör jag en människa frivilligt utlåta vad jag tidigare betraktat som en skamlig bekännelse. “Jag är en ganska viljelös människa. Jag har ingen inneboende drivkraft”. Genom sitt liv beskriver han sina åtaganden som en produkt av vind i ryggen, när vinden vänder ger han upp. Trots bristen på låga är han en av de mest framgångsrika i sitt fält, något han tillskriver frånvaron av meningsfulla motgångar. Jag finner perspektiver förfriskande i galleriet av mer självupptagna och mindre självmedvetna, självgjorda kulturprofiler som tillskriver sin framgång enbart sin dygd genom hårt arbete.
Genom samtalet har en jordnära klokhet ständigt genomsyrat mitt intryck. Kanske blir man förståndig med åldern, kanske är han bara norrman, kanske är det som min egen far säger, att klok blir man först när man får barn. Då är det inte konstigt att sexbarnspappan Fredrik Skavlan bjudit på mycket jag kommer att ta med mig. Avslutningen på denna krönika är plagierad från de sista minuterna av en otrolig studentafton. Ett råd från teaterskolan. För föräldern till sina barn, såväl som för människan till livet. “I improvisationsteater säger man alltid ja. Annars blir det ingen handling, och vad är livet om inte improvisation.”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
John Skoglund, Skribent
