Foto: Pixabay.com
I internationell politik talas det ofta om principer. Men när de prövas i praktiken visar sig en annan verklighet, där tystnad och selektiv moral väger tyngre än de värden man säger sig försvara. När strategiska relationer blir viktigare än civila liv blir principer retorik, inte riktlinjer.
Sverige har länge framställts som ett föredöme när det gäller bistånd, internationellt ansvarstagande och mänskliga rättigheter. Den bilden återkommer i politiska tal, i utbildningssystemet och i den offentliga självförståelsen. Att hjälpa fattiga länder är bland det bästa ett land kan göra, och det är där man ser ett lands verkliga värde. Det är också därför jag beundrar Sverige för viljan att ta ansvar bortom sina egna gränser. Men just därför blir det så allvarligt när denna bild riskerar att urholkas i praktiken.
När svensk vapenexport till Saudiarabien har varit inblandad i kriget i Jemen, ett av världens fattigaste länder, där civilbefolkningen har mördats och drabbats hårt. När sådana övergrepp blir möjliga inom ramen för strategiska allianser och säkerhetspolitiska beroenden, där relationen till USA spelar en avgörande roll, blir motsägelsen omöjlig att bortse från. Här tar den större frågan om Europas relation till USA form, en fråga som jag har tänkt på sedan jag var barn: Hur kan så många europeiska länder som en gång i historien ockuperade stora delar av världen idag vara så försiktiga och återhållsamma i relation till USA?
När USA agerar ensidigt genom sanktioner, militär makt eller politiskt tryck svarar Europa ofta med diplomatiskt språk och vaga formuleringar. En hel union med betydande ekonomisk och politisk tyngd framstår då som oförmögen att agera utan amerikanskt godkännande. Det är inte formellt tvång, men det är ett politiskt accepterat beroende som i praktiken fungerar som underordning. USA kan på egen hand införa sanktioner som påverkar hela regioner och ekonomier. Denna makt vilar inte enbart på ekonomisk styrka, utan också på ett globalt militärt fotavtryck som saknar motstycke, med baser och säkerhetssamarbeten i stora delar av världen. I praktiken formar detta andra staters handlingsutrymme. I ett sådant system blir självständighet ofta villkorad av beroende.
Kriget i Jemen kan inte förstås isolerat från de strategiska allianser som omger Saudiarabien. USA var inte den aktör som inledde kriget, men dess roll var avgörande för hur det kunde föras. Genom politiskt stöd, militärt samarbete i form av logistik, underrättelser och vapen samt diplomatiskt skydd på internationell nivå möjliggjordes ett krig som kunde fortsätta trots massiva civila förluster. Det är i detta sammanhang där övergrepp blir möjliga och uthålliga inom ramen för säkerhetspolitiska beroenden som relationen till USA blir central.
Detta selektiva förhållningssätt blir särskilt tydligt när principer ställs mot strategiska relationer. Sverige är inte undantaget. Vapenexporten till Saudiarabien är ett tydligt exempel. Saudiarabien är ett av världens mest repressiva länder. Trots väldokumenterade kränkningar av mänskliga rättigheter, brist på yttrandefrihet, avsaknad av verklig opposition och ett brutalt förtryck mot dem som vågar trotsa makten möter landet sällan tydlig kritik från väst. Denna tystnad kan inte förstås isolerat från Saudiarabiens roll som strategisk allierad till USA och andra västländer. När allianser väger tyngre än principer blir övergrepp möjliga att ignorera.
Samma spänning blir ännu tydligare när blicken riktas mot Palestina och södra Libanon. För mig är detta inte en teoretisk diskussion. Jag har levt i krig och förlorat människor jag älskade. Jag vet vad tystnad kostar. Det handlar inte om geopolitik i abstrakta termer, utan om platser, människor och liv. Tusentals människor har mördats och ändå har Sveriges hållning ofta präglats av försiktighet och juridiskt inlindade formuleringar. I stället för tydliga ställningstaganden talas det om balans och om båda sidors ansvar, även när maktbalansen är djupt ojämn och civila gång på gång betalar priset.
Här blir motsägelsen svår att bortse från. I Sverige undervisas det om mänskliga rättigheter, folkrätt och skyddet av civila på universitet och i offentliga institutioner. Men viljan att tillämpa dem saknas ofta när de verkligen prövas. När barn bombas borde det inte krävas mod att säga ifrån. Det borde vara en självklarhet. Det politiska ledarskapet har i stället präglats av försiktighet. En försiktighet som ofta motiveras med diplomati, stabilitet eller strategiska hänsyn. Samtidigt har USA fått ett allt större militärt fotfäste i Sverige genom fördjupat samarbete. Sedan DCA-avtalet trädde i kraft den 15 augusti 2024, ett avtal som öppnar för amerikanskt tillträde till 17 svenska militära områden, blir frågan ännu mer angelägen: vad betyder detta för svensk självständighet och utrikespolitisk handlingsfrihet? Därför är det svårt att tala om självständighet annat än som ett ideal snarare än en realitet.
Detta är inte unikt för Sverige. I länder som Tyskland har USA haft en omfattande militär närvaro under lång tid. Europas säkerhet har i praktiken gjorts beroende av amerikanska garantier, samtidigt som dessa aldrig är villkorslösa. USA agerar inte utan gengäld. Det blev tydligt även i relation till Ukraina, där militärt stöd följdes av krav på ekonomiskt ansvar och tillgång till resurser. Skydd presenteras som solidaritet, men behandlas ofta som en transaktion. I ett sådant system kan Europas självständighet inte tas för given.
Det är svårt att förstå hur Sverige, ett av världens mest utvecklade länder med hög utbildningsnivå och starka demokratiska institutioner, kan förbli så passivt medan civila dödas i konflikter där internationell rätt uppenbart kränks. Tystnaden försvaras ofta som realism eller nödvändig försiktighet. Men tystnad är aldrig neutral. Den gynnar alltid den starkare parten. Problemet är inte brist på information. Bilderna finns. Rapporterna finns. Vittnesmålen finns. Det som saknas är viljan att låta principer väga tyngre än bekvämlighet och politiska relationer. När politiska ledare väljer att inte fördöma övergrepp gör de ett aktivt val, även om det presenteras som balans eller återhållsamhet.
Det handlar inte om symbolik, utan om trovärdighet. Om principer ska betyda något måste de också få kosta. Det minsta man kan kräva är konsekvens: tydliga fördömanden när civila dödas och att samarbeten, export och strategiska partnerskap inte kan fortsätta som vanligt när folkrätten kränks. När tystnaden försvaras, ursäktas eller normaliseras i offentligheten blir den politiskt möjlig och därmed blir ansvaret också kollektivt. Man kan inte tala om demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter samtidigt som man accepterar deras sammanbrott när det blir politiskt obekvämt att säga ifrån. Selektiv moral urholkar hela idén om universella rättigheter. Om rädslan för konsekvenserna av att tala klarspråk är för stor bör den åtminstone erkännas öppet. Men att inte ens fördöma det som sker och att gömma sig bakom neutralitet och tekniskt språk är inte försiktighet. Det är ett ställningstagande. Tystnad är också ett beslut.
Historien glömmer inte. Den bedömer inte bara handlingar, utan också tystnad. Och den ställer alltid samma fråga: vem stod upp när det verkligen gällde?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Mousa Alsheikh, Skribent
