Foto: Wikimedia Commons
Tarik Saleh gästade Studentafton och bjöd på en oerhört gemytlig kväll. Istället för att försöka fånga bredden på allt som sades så ska följande artikel göra tre nedslag på specifika ämnen som behandlades.
1. Nej, USA blev inte ”The bad guy” efter 11 september
Samtalet vidrörde Gitmo, en dokumentär som handlade om fängelset i Guantanamo Bay. I samband med detta sa Saleh att USA förändrades efter den elfte september, att det gick från att vara oskuldsfullt till att bli mer ondskefullt. Men det är en något revisionistisk syn på landet i väster, eftersom han troligtvis har Irak och Afghanistan i åtanke som de enda två länderna som upplevt USA:s fulare ansikte. Det finns dock som bekant många tidigare exempel.
Att ett land är oskuldsfullt är en oxymoron (två ord som inte går ihop, precis som ”fattig miljonär”). Ett barn är oskuldsfullt eftersom det inte levt tillräckligt länge för att genomleva problem, gråzoner och konflikter. USA däremot är 250 år. Under dessa sekel har många människor offrat liv och leverne för den amerikanska statens intressen. Om detta kan ursprungsamerikaner vittna. Precis som Sydamerikas bananrepubliker, Panama i och med kanalbygget och invasionen 1989, Irans folkvalda ledare Mosaddeq som störtades med USA:s överseende (vilket har konsekvenser än idag med tanke på de fortsatta spänningarna), Vietnam och så vidare.
Hans poäng var att många misstar Trumps nuvarande regering som att det är först nu som USA börjar eskalera, när det egentligen började med Bush-administrationen efter al-Qaidas attacker. Men då gör han själv samma misstag som han varnar andra för, eftersom USA:s utsvävande äventyr inte började med Afghanistan 2001 utan är snarare en länk i kedjan som går genom hela dess historia.
2. Att skriva manus är som att springa: Alla har sin stil och man kan dopa sig
Inte långt efter att samtalet började så gled diskussionen in på hur skrivprocessen går till, och vad Saleh har lärt sig av andra. Stig Larsson kom på tal, som verkar ha lärt honom väldigt mycket. Man kan jämföra skrivande med att springa – bådadera kräver uthållighet och riktningen kan förändras men förr eller senare kommer man alltid i mål. Eller så kommer man aldrig i mål och väljer bara när man sprungit tillräckligt mycket?
Hur som helst, Stig Larsson verkar vara någon form av tränare som också introducerat vissa ”metoder” för att förbättra skrivandet. Det gjorde att kreativiteten kunde flöda, men samtidigt gavs ett varningens ord om att det är lätt att få det att gå för långt. Det var bra, för jag tror de spelar in de flesta studentaftnar nu för tiden…
Själva manusprocessen involverar att skrivandet sker på helger, inte under vardagen. Det betyder att om han kommer på något riktigt sjukt som händer i berättelsen på en tisdag så får han helt enkelt gå runt med en oskriven hemlighet i flera dagar. En annan intressant sak var hur han såg på sina berättelser. Varje film i Kairo-trilogin är väldigt unik, det är inte som med vissa filmer att man från början kan förutse att killen får tjejen eller att det var betjänten hela tiden. Det var en kritik han gav till många svenska filmer: Man märker att regissörerna vill att en sak ska hända som egentligen inte följer karaktärernas riktiga beteende. De kanske förlåter varandra för fort, blir kära i fel personer och i allmänhet följer en alldeles för utstakad väg. I Salehs process är det istället frågan om vad karaktären kommer göra, inte vad han som regissör vill att de ska göra. Från början kanske han tänker sig att Adam i Boy From Heaven ska säga nej till att samarbeta med säkerhetstjänsten, men vore det verkligen realistiskt om man själv var i Adams skor? Den synen på fiktion borde efterliknas av fler, för det låter som ett recept till mer personligt präglade och unika filmer.
3. Om du brinner för det du pratar om så kan du tända gnistor hos andra
I det antika Grekland utvecklades läran om retorik, och man kunde tillhöra olika skolor beroende på vad man ansåg var viktigast vid ett publikt framträdande. En av skolorna betonade att enthusiasmos var nyckelfaktorn – känner du passion för det du talar om så har du fångat din publik. Exakt detta lyckades Tarik Saleh med: När han pratade om att regissera eller Egypten så visade han att han verkligen brinner för sina ämnen, utan att tråka ut sin publik. Trots att han svor nästan lika mycket som Ingmar Bergman så var han i ärlighetens namn mycket mer karismatisk. Hans avslappnade och varma still smittade av sig på publiken, vilket vi alla vet gör att man lättare tar till sig det som sägs.
Bonus: Avslutningsvis fanns en stor värme och nyfikenhet hos publiken genom hela aftonen. Den fanns kvar även efter själva samtalet. Panorama lyckades få en exklusiv fråga att ställa personligen till den store regissören: Finns det någon film han rekommenderar? Efter en stunds funderande sa han The Battle of Algiers, och gjorde tillägget att den inledningsvis var förbjuden i Frankrike för att ämnet ansågs för kontroversiellt. Varsågoda, ett filmtips från en stjärnregissör.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Valdemar Sfeir, Skribent
