Foto: Valdemar Sfeir
De senaste åren har Tarik Saleh seglat upp som den nya stora stjärnan på den svenska filmhimlen. Hans filmer har hyllats för sitt politiska innehåll, och gjort att han inte längre kan återvända till Egypten. På Studentafton tvingar han mig att inse att han inte var den jag trodde, och att det kanske är just därför hans filmer fungerar.
När Tarik Saleh går genom mittgången i lilla salen på AF kan man nästan ta på respekten som ligger i luften. Ingen i publiken yttrar ett ljud. Efter att mindre än en månad tidigare ha dominerat Guldbaggegalan med den mest nominerade filmen någonsin finns det få hetare människor i kultursverige. Jag känner själv hur hans blotta närvaro gör mig nervös. Redan när de första trevande frågorna ställs görs kvällens agenda tydlig. ”Hur började egentligen ditt politiska intresse?” Tarik Saleh är ingen vanlig filmskapare, som gör vanliga filmer, han är en politisk filmskapare, inbjuden till Studentafton för att förklara hur och varför han gör politiska filmer.
Tarik inledde sin karriär som filmskapare med Sacrificio, en dokumentärfilm om vem det egentligen var som förrådde Che Guevara. De politiska och religiösa teman som genomsyrar Kairotrilogin är uppenbara redan här. Che Guevara var såklart en politisk gestalt, men vid sin död förhöjs han till något mer: En religiös symbol för kampen mot övermakten. Efter Sacrificio påbörjar Tarik ytterligare en dokumentärfilm; denna gång om den venezuelanska vänsterterroristen Schakalen, som de fick tag på i franskt fängelse. Han märker dock snabbt att huvudpersonen var en alldeles för osympatisk karaktär, motiverad mindre av ideologisk övertygelse än av fåfänga och hybris. För att kunna göra en dokumentär beskriver han hur han i någon utsträckning måste tycka om sina filmobjekt; en tendens han har tagit med sig in i sina spelfilmer, där han behandlar även de mest tveksamma karaktärer med stor ömhet och medkänsla.
Slutet på karriären som dokumentärfilmare blev GITMO, som behandlar USA:s brutala krig mot terrorismen. Här säger Tarik något som för första gången under kvällen väcker mig ur min trans. Han beskriver upplevelsen av Guantanamolägret som den ”första gången man kommer på sina föräldrar med att ha fel”. ”Folk menar att USA under Trump har börjat bryta mot spelreglerna, men egentligen började det redan där, efter 9/11.” Likt Tariks dröm om USA krossades, krossas nu min dröm om Tarik. Han kan alltså ha fel? Plötsligt måste jag omvärdera allting. Ett sådant uttalande kommer uppenbarligen inte från någon stor politisk tänkare. Hur är det då möjligt att samma man har gjort några av de bästa svenska politiska filmerna i modern tid?
Genomgående i Kairotrilogin visar Tarik en ovilja att fördöma. Under kvällen berättar han hur manuset till The Nile Hilton Incident började som ett ”argt manifest mot korruption”, men snarare landade i en diskussion om korruption. De ämnen som andra filmmakare hade lockats till att centrera: det korrupta egyptiska samhället eller upprinnelsen till den arabiska våren, får i Tariks film istället agera backdrop för den centrala storyn, en klassisk noir. Det system av mutor, tjänster och gentjänster skildras utan att filmen lockas att klandra eller kritisera. Istället får vi en rå, mörk film om Noredin (Fares Fares) som navigerar konflikten mellan sin självbild och hur systemet tvingar honom att agera. Vem vill se filmen om att korruption är dåligt? Jag vet redan det, jag behöver ingen film som berättar det för mig. Inte heller behöver egyptierna någon svensk man som kommer och berättar för dem hur ruttet deras samhälle är. I Boy from Heaven tvingas den unge Adam navigera en verklighet präglad av fundamentalistisk islam och en övervakningsstat, ändå kan filmen inte riktigt klandra varken fundamentalisterna eller Fares Fares säkerhetspolis. I trilogins sista del tvingas huvudkaraktären (återigen Fares) in i produktionen av presidentens propagandafilm, tvärt emot vad hans värderingar säger är rätt, och ändå måste man som tittare sympatisera med honom.
Tarik är inte egentligen – åtminstone inte i sina filmer – intresserad av de system som filmerna utspelar sig i. Han intresserar sig för människorna, och deras kamp med att navigera systemen. Jag vill påstå att det är just det som ger filmerna dess storhet. Missförstå mig rätt: Jag förespråkar inte opolitiska filmer. Politiken och konsten går hand i hand, och har alltid gjort det. Med Kairotrilogins opolitiska fokus blir dock budskapet så mycket tydligare. Tarik uttrycker det själv under kvällen som att filmtittandet är en ”mer kreativ process” än skapandet av samma film. När man ser en film får man ”befinna sig i karaktärerna” i två timmar. Genom att leva med karaktären får man som tittare känna på konsekvenserna av systemet, utan att uppleva att regissören står längst fram i salongen och predikar filmens budskap, förklarar för en vad man ska tänka och tycka. Vem vill ha ytterligare en Don’t Look Up?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Figo Ransmyr Persson, Skribent
