Foto: Wikimedia Commons
“Vem är jag?”, har världen frågat sig år efter år, tro inte att ni får något svar här. Men vid en av livets många tanketillfällen och ältande kan du stanna upp och vara tacksam att du inte är den du en gång var, eller?
Tack gode högre makter att jag inte är den jag varit. Snabba trender, sorger, inträngd i städer och friare till slutet – familjärt? Nyligen diskuterade mina vänner och jag ifall man skulle vilja spendera en heldag med sig själv från ett helt outsiderperspektiv. Blandade svar haglade ner, men främst fastnade mina tankar på hur tursam man känner sig att det inte är jaget för fem år sen vi talar om. Flera månader senare slog samma våg över mig när jag i tidig vår såg upp mot stjärnorna och sa till det gamla, “adjö”.
Vid denna uppsyn över mig och stjärnorna; gråzonen mellan överflöd och uttömd — ur dopaminsynvinkel det vill säga — börjar vi. I helgen såg jag och över 10 000 människor en av Sveriges största artister. En man som lever på sitt forna jag, samtidigt som skiva efter skiva, låt efter låt försöker bryta sig loss från den bild som fortsätter regera. Jag, likt tusentals kärlekspar sedan millennieskiftet, proklamerade min kärlek till den jag höll om. Svajandes i takt till den senaste balladen slog det mig — jag vill aldrig behöva se mitt unga jag vid varje offentligt tillfälle.
Hur, eller kanske varför, kan vi både älska det som varit och konstant jaga förnyelse?
När jag styrde kosan mot Lund gjorde jag inte det egentligen för akademiska anledningar, framgångar eller äventyr. Utan jag flydde väl från något. När mina vänner frågade vad svarade jag oftast “staden” — men nog var det väl mig själv. Eller mer exakt, ett gammalt jag, en gammal famn och en garderob fylld av damm.
Med bara två goda vänner i min närhet blev tiden i staden fylld av osäkerhet, novischperioder och ett Rastignac-liv utan dess like. Fortsättningsvis slår dikter an hårdare nu än tidigare, de träffar bara i de bra platserna i skallen. Jag minns när jag läste igenom de för-Sokratiska filosofernas tankar/avhandlingar i för tidig ålder och trodde mig förstå mig på dem. Det som klingade an mest då var Pythagoras (mest från skolgången) och hans flummiga teori att planeterna styrdes av en matte-musikalisk harmoni. Nu snarare vet jag att undvika dem, men tips till alla diktälskare där ute; jag läste Bodil Malmsten och fann en helt ny sida av vår värld — en sida jag inte hade sett om det inte vore för mycket osäkerhet blandat med eufori. (Kortfattat angående diktare då och nu: Tjabba tjena att de bara hade grässtrån mellan tänderna…de drog nog andra strån ur stacken)
Med en oklar kurs och spännande nya individer var livet nu helt vänt upp-och-ner. Helt plötsligt började jag skriva, spela och se på dumheter igen och tyckte banne mig att vädret blev bättre hela tiden. Jag var en ent som äntligen efter år i mörka skogar vandrade söderut: det var nedförsbacke. Att se bilder från min hemstad gav mig för första gången sedan släppet av Caramelldansen känslan av hat-kärlek. Jag, Elvin, är bättre* nu än då. Då-jaget hade idéer, det fanns något i sinnevärlden — men nu finns jag. Så nej, Descartes, det räcker inte bara med att tänka för att finnas. (*Sidoanteckning: Bättre är det närmsta i ordboken jag hittade, men det gäller absolut inte alla metaplan. Mest typ själsligt i detta fall.)
Att bli bättre med tiden, att ändras och skapa sig själv är långt ifrån något nytt på jorden, nästan stjärnstopplångt bort (även en galax långt långt bort). Vi vet alla att du inte kommer ‘hitta dig själv’ under en sten, utan snarare bör (måste?) du skapa dig själv. Men ändå letar vi bakåt och tar tillbaka det som varit, till nuet, nuet är fyllt av förändring, inte dået. I en bok jag nyligen tog mig nöjet att läsa noterade jag bland ögonbrynsbeskrivningarna, utländska platserna och det eviga jämrandet, en fras, “Ånger är livets gift.”
Livets gift, det många söker och de flesta avböjer. Ånger — Ångest. Etymologiska likheter minst sagt, känslomässigt likaså. Ånger härstammar från fornisländska angr (sorg) och ångest snarare med angh-, som angustus, trånghet i halsen. Så med ångest och ånger i åtanke ser vi på meningen “Att fastna i det förflutna av sorg” eller “bli trängd av ångesten” mer bokstavligen. Likaså fenomenet när man tappar talförmågan vid ångestattacker känns mer logiskt. Kan man bli trängd av sorg? Ja, det fortsätter i evigheter och ni får gärna maila era tankar och dikter kring ämnet till mig.
Så för att vara en, enligt min psykolog, vilsen 22-åring tycker jag ändå att mina röda streck på kartan är rätt tydliga, de går bort från mitt forna jag. Trångheten i halsen har släppt och nog ska det slutas tas av det gamla. Utan kan vi inte bara lära av det? Om ni inte passar er skickar jag tonvis passande Tumblr-citat på er. Tack till er artister som ältar i det gamla, det betyder mycket. Men större tack till att själv slippa leva på det: själv dvs. jag, du, vi, ni och dem med. Det blir att undvika vissa av livets gifter, sluta älta och ångra det oföränderliga — låt det ligga, kompis. Nu svajar vi tillsammans på konsertgolvet där jag annars aldrig befunnit mig, med en ny favoritdiktare i mina händer och en käresta i famnen. Vi kan älska det förflutna och jaga det, men vi kan inte veta vad vi går miste om framöver utan att fortsätta ditåt, följ din karta vettja.
Jag spanar över nya vidder och vandrar i nya vida. Ser du mig på stan behöver du inte kommentera vad jag sagt, det ligger redan bakom oss.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Elvin Eliasson, Skribent
