Foto visar södra Libanon
Södra Libanon är inte bara en plats jag nämner när jag talar om min bakgrund. Det är ett område som i decennier har präglats av krig, sönderbombade byar och människor som har levt med orättvisa och smärta under lång tid. Just därför känner jag att jag måste förklara vad som har hänt där, och varför det som nu beskrivs som ännu en konflikt aldrig bara är ännu en konflikt.
Israels fortsatta försök att ockupera södra Libanon började inte i går, och inte heller under de senaste åren. För att förstå varför människor i södern talar om motstånd med en tyngd som många utanför regionen inte förstår, måste man förstå historien. Man måste förstå att södra Libanon i decennier har behandlats som en front, en buffertzon och ett område som gång på gång har utsatts för israeliska angrepp. Israels relation till södra Libanon är inte en tillfällig episod. Den bär på en lång historia av intrång, invasioner och ockupation. Redan 1978 gick israeliska styrkor in i södra Libanon. År 1982 kom den stora israeliska invasionen, och då nådde kriget ända till Beirut. Det var inte bara en militär operation. Det var ett brutalt omformande av ett helt lands verklighet. Delar av södern hölls sedan under israelisk kontroll i många år. För människorna där handlade detta inte om geopolitik i abstrakt mening. Det handlade om vägspärrar, rädsla, osäkerhet och känslan av att den egna marken inte längre tillhörde en själv.
Det är ur den erfarenheten som motståndet i södra Libanon växte fram. Inte ur teori, utan ur frånvaro. Ur tomrummet som uppstår när staten inte kan försvara sina egna människor. Ur insikten att byar lämnas ensamma, att familjer lämnas utsatta och att mark kan tas bit för bit om ingen stoppar det. Man kan inte förstå södra Libanon om man låtsas som att motståndet uppstod i ett vakuum. I södern blev det ett svar på en enkel och skoningslös fråga: Om staten inte kan försvara oss, vem gör det då? Den frågan blir ännu tyngre i ett land där staten länge varit för svag för att ge södern ett verkligt skydd. För många i södern har det inte bara handlat om brist på skydd, utan också om en långvarig känsla av att ha lämnats åt sitt öde, i ett land där staten alltför sällan har varit närvarande i människors vardag. Samtidigt finns där en utbredd uppfattning om att Libanon medvetet har hållits svagt, att stormakter har föredragit ett land som inte fullt ut kan försvara sig. I den verkligheten blev motståndet för många där inte bara ett namn, utan en nödvändighet.
När Israel drog sig tillbaka år 2000 blev det därför inte bara ett militärt faktum. För människor i södern och även i hela Libanon blev det ett bevis på att ockupation inte är evig om den möter motstånd. Den erfarenheten blev kvar. Den formade hur människor såg på sin värdighet, sin mark och sin historia. Den förklarar också varför ord som säkerhet, buffertzon och evakuering aldrig låter neutrala där. De låter som ekon av tidigare angrepp.
I stora delar av Libanon lever fortfarande övertygelsen att utan motståndet hade Israel inte stannat vid södern, utan försökt ta betydligt mer mark. När man ser hur Palestina har behandlats, hur palestinier fortfarande förvägras ett eget land och hur civila gång på gång dödas, blir det lättare att förstå varför den rädslan fortfarande lever så djupt.
Sedan kom 2006. Israel invaderade södra Libanon igen. Ett nytt krig och ett nytt försök till ockupation. Nya bombningar. Nya byar som tömdes. Nya familjer som tvingades leva vidare bland ruiner. Trots en djupt ojämn maktbalans, och trots det starka stöd Israel haft från väst, lyckades motståndet återigen hindra att ockupationen blev permanent. För omvärlden blev det ännu en konflikt i Mellanöstern, men för människor i södra Libanon blev det ännu ett bevis på hur snabbt deras hem kunde förvandlas till ett slagfält. Krig tar kanske slut på papperet. Men i människors minnen, i barns rädsla och i familjers liv lever det vidare långt efteråt. Det är därför dagens utveckling inte känns ny för människor i södern. Den känns som ett mönster. De senaste årens angrepp har inte upplevts som något nytt, utan som ännu ett kapitel i en historia som aldrig riktigt har tagit slut.
”När maktbalansen är så fruktansvärt ojämn blir frågan ännu svårare att komma undan: Varför lämnas inte civila utanför?”
När kriget i Gaza bröt ut efter den 7 oktober 2023 förändrades också verkligheten vid den libanesiska gränsen. Den 8 oktober öppnade motståndet fronten mot Israel, inte för att södra Libanon plötsligt hade blivit en separat arena, utan för att Gaza och södra Libanon för många i regionen länge har upplevts som delar av samma större verklighet. Från utsidan har detta ofta beskrivits som en annan konflikt. Men för många där blev Gaza en spegel. Inte för att varje historia är identisk, utan för att det moraliska mönstret känns igen: Ett område pressas, civila bombas och drivs bort, våld förklaras i säkerhetens namn, världen säger att allt är komplicerat, och steg för steg vänjer sig omvärlden vid det som aldrig borde få bli normalt. När Gaza bombades, när barn och civila mördades och världen ännu en gång bara såg på, gick det inte längre att stå tyst. Motståndet öppnade fronten i hopp om att sätta press och förhindra att civila fortsatte bombas medan omvärlden teg. Det som följde var beskjutning, drönare, flyganfall och ett nytt liv i väntan på nästa attack.
Snart var det återigen civila i södra Libanon som Israel bombade. Den israeliska ledningen, med en militär makt som väldigt få länder har, med världens mest avancerade teknologi och stridsflyg från USA samt ett omfattande stöd från väst, valde ännu en gång att rikta våldet mot civila. Det är just det som gör allt så svårt att acceptera. USA:s eget utrikesdepartement beskriver hur säkerhetssamarbetet med Israel omfattar hundratals aktiva vapenaffärer värda tiotals miljarder dollar, samtidigt som USA fortsätter att ge miljardbelopp i militär finansiering. Just därför låter västs tal om internationell rätt och skydd av civila allt tommare. När Israel bombar civila om och om igen i en så ojämn maktbalans uppstår också en fruktansvärd känsla: att priset för motstånd görs så högt att människor till slut pressas att acceptera våldet i tystnad, medan världen som vanligt står bredvid och ser det hända utan att ingripa. Det sänder en farlig signal till Israel och dess allierade: att överträdelser kan fortsätta utan verkliga konsekvenser.
När maktbalansen är så fruktansvärt ojämn blir frågan ännu svårare att komma undan: Varför lämnas inte civila utanför?
Under 2024 var situationen fruktansvärd och under hösten exploderade allt. Israel inledde också en markinvasion på nytt i södra Libanon. Den 23 september 2024 blev en av de blodigaste dagarna i vår tid, när israeliska flyganfall dödade minst 492 människor på en enda dag, däribland över 90 kvinnor och barn, enligt uppgifter som rapporterades av AP med hänvisning till Libanons hälsoministerium. Den dagen går inte att glömma. Sorgen var olidlig. För många av oss blev det en dag av chock, gråt och en smärta som fortfarande sitter kvar. Den lämnade också efter sig en fråga som aldrig riktigt försvinner: Hur kan någon vara så brutal?
”För en vapenvila som bryts om och om igen, utan konsekvenser, är inte en vapenvila i verklig mening.”
När vapenvilan inleddes i slutet av november 2024 hade minst 3 961 människor dödats i Libanon, däribland 736 kvinnor och 248 barn, enligt Libanons hälsoministerium som återges av Human Rights Watch. Över 15 000 människor hade skadats, och under den värsta perioden hade mer än en miljon människor fördrivits inom landet. I början av oktober 2024 efterfrågade IOM stöd för omkring 400 000 fördrivna. Våldet stannade inte heller i södra Libanon. Även i Bekaa-dalen och i södra Beirut mördades människor och tvingades lämna sina hem. Smärtan handlar inte bara om det personliga. Det som skedde 2024 gjorde så mycket ont: alla de människor som mördades, alla familjer som slogs sönder och alla liv som förstördes.
Överenskommelsen som trädde i kraft den 27 november 2024 byggde på FN:s resolution 1701 och skulle innebära ett stopp för fientligheterna, ett israeliskt tillbakadragande och en återgång till statlig kontroll söder om Litani. På papperet lät det som ett slut. I verkligheten blev det inte så. Sedan vapenvilan trädde i kraft har omkring 400 människor dödats i israeliska angrepp i Libanon. UNIFIL har samtidigt rapporterat nästan 7 800 luftöverträdelser, över 2 500 aktiviteter norr om den blå linjen och över 100 luftangrepp under vapenvilans första år. Barn dödades, hem förstördes och människor som försökte bygga upp sina hus igen såg förstörelsen återvända. Bakom många sönderbombade hem i södra Libanon finns människor, ibland hela familjer, som mördas i sina egna hem där de borde ha varit som tryggast. Hus som människor försökte återvända till eller bygga upp på nytt bombades igen, som om budskapet var att de aldrig skulle få återvända till sina hem.
Just därför är ordet vapenvila så svårt att skriva utan att stanna upp. För en vapenvila som bryts om och om igen, utan konsekvenser, är inte en vapenvila i verklig mening. Den blir i stället ett sätt att kalla kriget något annat, så att världen slipper erkänna att den står bredvid och tittar på medan människor fortsätter dö. Det är här internationell rätt och diplomati kommer in. Eller snarare: Det är här deras frånvaro känns mest. För man måste våga säga det som alltför många undviker: Om reglerna bara upprepas men aldrig försvaras, lär man människor att internationell rätt inte är till för att stoppa övergrepp i tid, utan bara för att beskriva dem i efterhand. Det är också därför människor där tappar tron på diplomatin. Inte därför att diplomati i sig är fel, utan därför att diplomati utan konsekvenser blir ett sätt att administrera människors lidande. Om människor lever under bomber i månader, om civila dör, om byar töms, om allt dokumenteras och ändå tillåts fortsätta, då är det inte konstigt att människor till slut känner att världen bara reagerar när någon svarar tillbaka. Det som då blir synligt är inte diplomatins styrka, utan dess tomhet.
”Inte för att de själva fällde bomberna, utan för att de såg vad som skedde, visste vad som stod på spel och ändå lät det fortsätta.”
Hur kan man se barn bombas och ändå tala så försiktigt att verkligheten nästan försvinner ur språket? Jag förstår det inte. Hur kan man se detta och ändå fortsätta som om det inte också kunde ha varit ens egna barn?
Det blev ännu ett bevis på att Israel inte bara inte bryr sig om internationell rätt, utan heller inte om diplomati när den inte backas upp av verklig press. När en vapenvila formellt gäller men människor ändå fortsätter dö, då ser världen att själva ordet vapenvila har tömts på sitt innehåll. Det är här människor inte bara i Libanon utan i hela regionen drar slutsatsen att Israel inte förstår diplomati när diplomati inte får några konsekvenser. Om överträdelser kan fortsätta månad efter månad och civila mördas, då blir det kanske mest skrämmande av allt att internationell rätt inte längre upplevs som skydd, utan som ord som beskriver övergrepp i efterhand. Vi såg också hur Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, trots att Internationella brottmålsdomstolen utfärdat en arresteringsorder mot honom, ändå inte greps. När internationell rätt inte förmår upprätthållas mot tillräckligt stark makt, förlorar den sin legitimitet och trovärdighet. Då väcks också en obehaglig fråga: vem är det egentligen som sätter gränserna i världen? Hur ska människor kunna tro på internationell rätt när det gång på gång verkar som att de som står nära USA:s makt undgår verkliga konsekvenser?
Det är också det som gör så ont: Att se detta och samtidigt känna sig maktlös. Livet är kort, just därför blir tystnaden så svår att bära. Men också i maktlösheten finns ett ansvar. Ord räknas. Att dela information räknas. Det minsta man gör för att vägra låta ett barn bombas i tystnad räknas. Tystnad gör det inte. Här blir ansvaret för andra ledare och för dem som har makt att påverka omöjligt att blunda för. De som hade kunnat sätta verklig press, genom handelsstopp, diplomatiska påtryckningar eller andra konkreta åtgärder, men som i stället valde försiktighet, tystnad eller tomma fördömanden, bär också ansvar. Inte för att de själva fällde bomberna, utan för att de såg vad som skedde, visste vad som stod på spel och ändå lät det fortsätta.
”Det är svårt att inte fråga sig om rätten att försvara sig verkligen anses gälla alla, eller bara dem som redan har västvärldens stöd.”
En annan kärna i konflikten blir synlig här. Israels återkommande krav har inte bara handlat om säkerhet i allmän mening, utan om att motståndet ska avväpnas. Samtidigt har västmakter satt press på den libanesiska staten att gå i samma riktning. För många i Libanon känns detta inte som neutral diplomati, utan som ännu ett uttryck för en ordning där landet förväntas vara svagt medan Israels militära övertag förblir intakt. Just därför väcker kravet så mycket misstro. Vilka garantier finns det för att angreppen verkligen upphör, när människor i södra Libanon gång på gång har sett invasioner, ockupation, överträdelser och försök att ta mark bit för bit? Hur kan man kräva avväpning utan att samtidigt bära hela den historien i minnet? För människor i södern låter det inte som ett språk för fred, utan som ett språk som bortser från varför motståndet över huvud taget växte fram.
Just där blir dubbelmoralen svår att bortse från. Alla förstår i grunden att människor vill kunna försvara sina hem, sin mark och sina familjer när de utsätts för invasion och angrepp. Den rätten tas nästan alltid för självklar när det gäller vissa länder. Men när det gäller andra länder som till exempel södra Libanon förändras plötsligt språket. Det som i andra sammanhang hade kallats självförsvar beskrivs här på ett helt annat sätt. Det är svårt att inte fråga sig om rätten att försvara sig verkligen anses gälla alla, eller bara dem som redan har västvärldens stöd. Om Danmark i morgon skulle invadera Sverige, skulle ingen tveka att tala om Sveriges rätt att försvara sitt land. Ingen skulle kalla det märkligt. Ingen skulle säga att svenskarna först borde avväpnas och sedan hoppas på diplomati. Tvärtom skulle människor överallt tala om mod, självförsvar och rätten att stå emot aggression. Men när det gäller södra Libanon byts orden ut. Det som hade hyllats i ett annat land blir här misstänkliggjort, fördömt eller tömt på sin legitimitet. Det är just därför den selektiva moralen blir så svår att ignorera.
Rätten att försvara sitt land och sin befolkning är inte något hemligt eller kontroversiellt påstående. Alla vet att den hör till de mest grundläggande principerna i FN-stadgan. Men i praktiken verkar den alltför ofta bara gälla vissa. Samtidigt måste det sägas att Frankrike spelade en viktig roll för att vapenvilan över huvud taget skulle bli möjlig. Det förtjänar att sägas öppet. Även i Palestina såg vi hur länder som Norge, Irland och Spanien försökte driva på i en annan riktning. Sverige har däremot alltför ofta präglats av en försiktighet som i en sådan situation blir svår att försvara, särskilt när andra europeiska länder har valt en tydligare linje. Men just därför blir kontrasten så tydlig. Några försökte stoppa kriget, medan andra fortsatte att tala som om pressen nästan bara skulle gå i en riktning. Det är här västvärldens påstådda neutralitet blir svår att ta på allvar. De stater som säger sig försvara internationell rätt uppträder inte som neutrala aktörer när de sätter press i en riktning men låter israeliska överträdelser fortsätta utan jämförbar konsekvens. Om Europa och andra västländer accepterar en ordning som i praktiken formas av rädsla för USA:s makt, då bör de också vara försiktiga med att tala för högt om självständighet.
Nu, i mars 2026, har allt på nytt blivit mörkare. Reuters rapporterade den 13 mars att nästan 700 människor hade mördats i Libanon i den senaste upptrappningen och att över 800 000 människor hade tvingats lämna sina hem. UNICEF uppgav den 12 mars att minst 91 barn hade dödats och 275 skadats. Israels evakueringsorder har beskrivits av FN som utan motstycke i omfattning, och FN:s människorättschef Volker Türk har sagt att de väcker allvarliga frågor enligt internationell humanitär rätt. Men detta är inte bara siffror. Det är människor. Det är barn. Det är familjer vars liv krossas. Vart ska de ta vägen? Det gör mig så ledsen. Det är också viktigt att säga att detta för människorna där inte kom ur tomma intet. Vapenvilan hade redan tömts på sitt innehåll. Israel hade dödat hundratals människor trots den, och tryggheten blev aldrig verklig. Därför såg många i södra Libanon ett nytt svar som mindre absurt än att fortsätta leva och dö under en “vapenvila” där människoliv bara reducerades till siffror. När det dessutom fanns en utbredd uppfattning om att ett nytt större israeliskt angrepp var på väg, blev motståndets beslut att slå först för många ännu lättare att förstå.
Det är här den svåraste frågan uppstår för människor i södern: Vad betyder skydd, vad betyder stat, vad betyder internationell rätt, om byarna ändå bombas och människorna ändå lämnas ensamma? Den frågan går inte att vifta bort. Den lever i byar där människor har förlorat hem, familjemedlemmar och allt som gjorde livet normalt. Den lever också i frustrationen över en libanesisk stat som i årtionden inte lyckats skapa ett verkligt skydd för dem som bor längst ut mot gränsen. Jag skriver inte detta för att romantisera krig. Krig förstör allt. Civila betalar alltid först. Jag skriver detta för att ingen ska få låtsas att södra Libanon förstördes av “abstrakta spänningar”.
Det som har hänt där har namn, datum och följder. Invasioner. Ockupation. Fördrivning. Bomber. Övergivenhet. Och över allt detta: En omvärld som alltför ofta reagerar först när lågorna redan är höga nog att synas långt bort.
Många av mina kusiner mördades. Jag levde fem år i krig. Jag har sett vad det gör med människors liv. Jag vet hur livet kan förlora sin mening, hur allt runt omkring plötsligt tappar sin betydelse. En sådan sorg går inte över. Man lär sig bara att leva med den. Det är därför jag inte kan skriva om detta som om det bara vore politik. Jag bär en verklig rädsla för att allt ska upprepas, att 2024 ska komma tillbaka i ännu värre form, att hela området ska bombas sönder.
Jag vill inte se ännu ett år där södra Libanon reduceras till kartor över målområden, där barn lär sig drönarljud före trygghet, där familjer återigen blir siffror i en nyhetsnotis. Jag vill inte läsa ännu fler dödstal och försöka låtsas att världen fortfarande fungerar som den ska. Och medan jag skriver detta finns det de som står stadigt för att försvara sin mark mot ockupation. För människor i södra Libanon väcker det en djup tacksamhet. Inte därför att krig romantiseras eller för att de älskar krig, utan därför att de aldrig upplevde att de hade något verkligt val när de i årtionden har sett Israel bomba deras hem och deras familjer, medan världen alltför ofta bara har sett på i tystnad. I södern ses de inte som slagord, utan som människor som stod kvar när världen svek dem.
”Det minsta man kan göra är att vägra låtsas som att detta bara är en komplicerad konflikt mellan likvärdiga parter. Det är det inte.”
I de kalla nätterna, under de svåra förhållandena, i oron för sina familjer och under attacker från världens mest avancerade stridsflyg står de ändå kvar i en djupt ojämn maktbalans. För människor i södern är frågan enkel: Vad skulle hända om ingen gjorde det? De har sett vad som har hänt i Palestina. För många där blev det en spegel av det förtryck de själva fruktar skulle vänta dem om Israel åter ockuperade deras mark. Den som inte ser den kopplingen är så naiv. Historien ligger redan framför oss. Därför väcker det en djup tacksamhet för motståndet som bär något verkligt i en värld som alltför ofta gömmer sig bakom ord och har blivit bekväm inför andras lidande.
Människorna i södra Libanon lever livet fullt ut. De älskar sina familjer, sina byar, sina fält, sina kvällar, sina högtider och sitt vardagliga liv. Kanske är det just det som gör allt detta så svårt att bära: Att människor som bara vill leva i fred gång på gång tvingas leva som om tryggheten bara vore tillfällig, som om hemmet när som helst kan förvandlas till ett minne, som om framtiden alltid måste stå tillbaka för nästa attack. Det är därför södra Libanon inte bara är en militär historia. Det är också en berättelse om uthållighet. Om människor som bygger upp det som har förstörts, om och om igen, trots allt de har sett och trots allt de har förlorat. Och kanske är det just där något av det mest smärtsamma som finns: Att södra Libanon gång på gång måste bevisa att dess döda räknas, att dess fördrivna räknas och att dess rädsla räknas som om det inte vore självklart.
Men de som har sett detta och ändå valt att blunda kommer inte undan sitt ansvar. Världen står i skuld till barnen som har dödats och bombats, till familjerna som har slagits sönder och till alla dem vars liv har krossats i Palestina och i södra Libanon. Det är just det som gör mest ont: Osäkerheten, rädslan och känslan av att allt kan bli värre, att ännu fler ska dödas och att ännu fler familjer ska kastas in i samma mörker.
Hur detta ska sluta vet jag inte. Det är en fråga vi ställer i min familj, men utan något klart svar: Kommer Israel att ännu en gång försöka driva bort människor från södra Libanon och åter ta mark medan andra länder bara ser på?
Det minsta man kan göra är att vägra låtsas som att detta bara är en komplicerad konflikt mellan likvärdiga parter. Det är det inte. Jag säger inte att krig är en lösning. Krig förstör allt, och civila betalar alltid först. Men jag vägrar acceptera en moral där den ena sidans dagliga våld behandlas som bakgrundsbrus, medan den andra sidans svar omedelbart blir det enda som räknas som eskalation. Jag vägrar låtsas som att den moraliska chocken börjar först när det kommer ett svar från södra Libanon, samtidigt som palestinier i Gaza och människor i södra Libanon i åratal har behandlats som om de vore mindre värda. Den avgörande frågan är inte vem som kan formulera sig bäst i en debatt, utan varför det var så lätt att låta överträdelser bli rutin och så lätt att kalla det eskalation först när svaret kom. När ordet självförsvar hela tiden reserveras för den starkare sidan måste man till slut våga ställa en annan fråga: Har inte också människor i södra Libanon rätt att försvara sitt land, sitt folk och sin mark, som alla andra?
Om vapenvilan i södra Libanon ska betyda något måste den betyda något i verkligheten: Att överträdelser får konsekvenser, att civila skyddas, att internationell rätt inte används selektivt och att liv i södra Libanon inte behandlas som förbrukningsbara. Annars lär man människor bara en enda sak: Att regler inte gäller alla, utan bara dem som saknar makten att bryta dem.
Den som vill förstå södra Libanon måste börja där. Inte i teorin. Inte i presskonferenserna. Inte i de tomma orden. Utan i den enkla sanningen att människor där i årtionden har levt med en fråga som inget folk borde tvingas ställa:
Om staten inte kan försvara oss, vem gör det då?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Mousa Alsheikh, Skribent
