Illustration: My Sundström
Någon gång i mitten av januari sprang jag in i två kompisar som jag inte sett på ett tag och vi bestämde oss spontant för att ta en öl och prata om senaste nytt i livet. Den ena berättade att hon varit lite on-and-off med en kille sedan oktober och under kvällen satt vi och reviderade sms till denna anonyma man (med ChatGPT också för den delen!). Det slog mig hur jävla irrattionellt och töntigt det är egentligen.
Punkt eller ingen punkt? “Haha” eller “hahaha”? För många “ha” och det är omedelbar psykiatrisk tvångsvård. Aldrig mer än ett sms, under några jävla omständigheter, man får ju inte verka desperat. På tal om desperat, är det för desperat att svara efter tio minuter? Vad är den optimala tiden för att svara så det inte ser ut som att man saknar ett liv men man verkar heller inte helt ointresserad? Hur lång är en för lång mening?
Jag gick hem till min pojkvän som jag har varit ihop med i tre och ett halvt år. Han har dyslexi och som resultat skickade han i början av vårt förhållande minst sex sms i rad innan han bara gav upp på stavningen helt och ringde tills man svarade. Samma partner som på andra dejten frågade om jag inte hade planer på att flytta ner till Malmö (vilket jag inte hade men vi flyttade ihop några dagar senare så det låg väl någonstans i det undermedvetna). Efter en lång kväll av fariseisk predikande om självförsörjning och att behålla sin status som autonom individ i ett förhållande bad jag honom att ta av mig skorna och bädda ner mig. Minsta klagomål från hans sida om detta kunde lika gärna varit ett yttrande av en önskan att ha ihjäl mig. Kontrasten mellan de två händelserna fick mig att tänka på att det finns något märkligt i hur vi talar om kärlek; om kärlek i teorin och kärlek i praktiken – om hur dåligt vi egentligen känner oss själva.
”Omfamna en barnslig övertygelse om att det finns någon ämnad för just DIG!”
Året är 2026 och det finns ett oändligt utbud av krönikörer som tar sig an ämnet samlevnad, experter som ger råd om konflikthantering i förhållande, ett och annat manifest om knullandens konst och dess alternativkostnader och åtminstone ett par hundratal self-help böcker för den som saknar tid och kapital för parterapi. Men konsensus gällande dejting verkar vara att man ska vara en fullt utvecklad och självständig individ som mediterat bort sitt behov för yttre bekräftelse. Man ska sätta gränser och jobba på sitt inre barn (helst med en psykoterapeut mittemot som nickar och lyssnar och kollar klockan var tionde minut för man har bara blivit fakturerad för 55 minuter). Man ska kunna kommunicera tydligt och effektivt, planera långsiktigt, andas fyrkantigt, praktisera mindfulness och kunna härleda alla sina problematiska vanor till specifika underliggande brister och dolda behov och även fullkomligt bemästra dessa.
Hela jargongen kan vid tillfällen upplevas som skrattretande löjlig, rationaliseringen av något fundamentalt irrationellt. Jag föreslår en direkt och omedelbar övergång till ett trossystem där man anammar en irrationell övertro till kärleken. Den kärleken som sliskigt sentimentala och krystat kåta författare, musiker och poeter skriver om. Den stora, den enda, den rätta. Den som ska svepa in som världens åttonde underverk. Den som ska hjälpa oss hitta oss själva, som ska säga ”du är perfekt precis som du är” utan att tillägga ”men du skulle behöva jobba lite på din konflikträdsla.” Omfamna en barnslig övertygelse om att det finns någon ämnad för just DIG! En uppmuntran till att sluta utvärdera och analysera varje inkommande sms och korrekturläsa och revidera varenda utgående. Erkänna utan skam den själviska och pinsamma önskan om att bli villkorslöst älskad. Våga tro på själsfränder. Även om vi rationellt vet att det inte fungerar så, att det säkert finns flera kompatibla människor per kvadratkilometer och slumpen spelar större roll än ödet och bla, bla, bla. Men det skadar inte att dagdrömma. Det är fullt lagligt och kräver ingen tidigare erfarenhet.
Det är inte det att självinsikt inte är viktigt, för det är det. Verkligen. Det är bra att förstå varför man får panik när någon inte svarar på fem timmar och nyttigt att ha medvetenhet om ens egna dysfunktionella beteende. Men det psykologiska arbetet har inget slut. Om man väntar på att bli helt färdigläkt, helt balanserad, helt trygg innan man inleder ett förhållande kan man lika gärna svära celibatets ed. Det kommer alltid en ny insikt eller ett nytt barndomsminne att gräva i eller ett nytt problem att älta sig över. Om kravet att gå in i en relation är att vara helt upplyst då sitter vi alla permanent i väntrummet.
”Gör det olagligt att övertänka, tvivla och vara försiktig: steamroll eller ingenting alls.”
Man kommer att bete sig klumpigt, bli missförstådd och skämma ut sig oavsett hur många timmar man tillbringat hos en terapeut eller antal soloresor man gjort, backpacking runtom i Sydostasien eller tågluffat genom Europa. Man kommer oundvikligen, någon gång, att säga något pinsamt, låta sig själv styras blint av id eller bli orimligt arg och envis kring de mest banala saker. Man kan lika gärna fullständigt underkasta sig det oförutsägbara kaos kärleken drar med sig. Villkorslöst acceptera att förnedring, sårade känslor och problem i det romantiska är något lika säkert som att solen stiger i öst och att gravitationen verkar på allt med en massa. Det enda hållbara sättet att egentligen försvara sig själv är att inte ransonera sina känslor eller lägga för mycket tid på att filosofera kring dem, väga för- och nackdelar och försöka förutse händelseförlopp. Återfinn den övertro på kärlek man hade innan man lärde sig knyta skorna. Börja resonera att det var kul medan det varade istället för att analysera allt i efterhand. Utgå från att alla vill ens bästa och våga säga att man gillar någon om man gör det, säga att man saknar någon om man gör det och erkänna till kompisarna att man bryr sig visst om den där personen svarar eller inte.
Gör det olagligt att övertänka, tvivla och vara försiktig: steamroll eller ingenting alls. Börja dagdrömma bort pendlingen till och från föreläsningen eller jobbet, föreställ dig gemensamma resor, filmkvällar, fyllesnack på balkongen och bråk över vem det faktiskt var som tömde diskmaskinen senast. Tro att det finns någon som är menad, inte för att ditt horoskop påstår att det är skrivet i stjärnorna eller för att dina föräldrar insisterar på det utan för att du helt enkelt bestämmer dig för att det känns så.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
My Sundström, Skribent
