Foto: Wikimedia Commons
I svåra tider söker man gärna distraktioner. Jag försöker återuppliva mitt fotbollsintresse i ett avlägset hörn av världen, och finner att inte ens det är så okomplicerat som jag hade önskat.
Religionen är folkets opium, var det någon som sade en gång i tiden. Det var väl inte riktigt så han menade, men i tider som dessa tycker jag att folket kan förtjäna lite opium. Jag kommer inte kunna lösa klimatkrisen genom att oroa mig tillräckligt mycket över den, inte heller kommer jag stoppa folkmordet i Gaza, eller den globala fattigdomen, eller bostadskrisen, eller något av de problem man dagligen grubblar över. Då kan man väl ändå få unna sig lite distraktioner? Jag kommer dock, till skillnad från halva manosfären, inte att vända mig till kyrkan. Var ska jag då hitta mitt opium?
Under merparten av mitt liv har idrotten, och allra helst fotbollen, varit min främsta källa till distraktion. Under nittio minuter behöver inget annat vara viktigt: Det är inte längre valår, klimatkrisen är avlägsen, och det enda kriget jag känner till sker på läktarna. Om jag nu ska återfalla så är det dessutom perfekt tajming att göra det bara månader innan VM i sommar. Ska det fungera måste jag dock även ha ett lag jag kan brinna för. Det svenska herrlandslaget har inte varit mycket av ett glädjeämne de senaste åren, och i VM-kvalet har vi dessutom fått en riktig nitlott. Hata, hata, hata Ukraina klingar inte så snyggt, och om jag inte får hata min motståndare är jag heller inte särskilt intresserad. Nej, jag får leta någon annanstans efter mitt fix.
Det är dock inte så lätt som man kan tro att hitta ett lag att älska, om ens bara för nittio minuter, i den moderna fotbollen. Hela sommarens mästerskap har en unken doft: De två största spelarna under 2000-talet har båda synts poserande med Donald Trump, och var vartannat landslag kommer att representeras av spelare från den nya, fräscha saudiska fotbollsligan. Nej, ska jag hitta något älskvärt, något rent, får jag leta längre ner i hierarkin. För att komma undan sportswashing, för att slippa oljepengar, hamnar jag till slut på den mest oväntade av platser: Surinam.
Det unga landet, självständiga från sina holländska kolonialherrar först 1975, har utan att någonsin kvalificera sig för en VM-turnering satt sin prägel på fotbollshistorien. Under åren fram till självständigheten hade nästan en tredjedel av landets befolkning emigrerat till Nederländerna. På en av de första båtarna satt Herman Rijkaard och George Gullit, två surinamesiska medelklassmän och vänner som snabbt integrerade sig i Amsterdam och fick varsin son: Frank och Ruud. Dessa söner, och andra surinamesättlingar som Patrick Kluivert, Clarence Seedorf och Edgar Davids, kom snart att dominera europeisk fotboll, och flera av dem spelade nyckelroller när Holland tog sin hittills enda mästerskapstitel 1988. Nu, knappa femtio år efter deras självständighet, har Surinam äntligen möjligheten att sätta sig själva på fotbollskartan genom att kvala in till sommarens världsmästerskap. Är detta den älskvärda underdog som ska utgöra min nästa distraktion?
Njae, riktigt så enkelt får det sällan vara. I den sista ordinarie kvalmatchen, då de förlorade mot Guatemala med 3-1 och därmed gick miste om sin direktplats till VM, var det en av elva spelare som var födda i Surinam. En var född i Belgien, resterande nio i Nederländerna. Många av dem har gjort ungdomslandskamper för andra landslag, för att sedan vid senare skeden i sina karriärer byta nationalitet och representera det surinamesiska landslaget.
En mer cynisk man skulle börja ana att dessa spelare kanske inte drivs så mycket av kärlek till sina fäders ursprungsland; det kanske snarare handlade om att det skulle vara roligt att spela landslagsfotboll för något land. Hur ska man som surinames förhålla sig till detta landslag, där spelarna nästan utan undantag kommer från ens forna kolonialmakt? En komplicerad fråga, som inte jag tänker försöka svara på. Surinam får bli mitt nya opium, även om det inte är den renaste varan.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Figo Ransmyr Persson, Skribent
