Foto: Samuel Bryngelsson via Unsplash.com
Efter tre decennier som präst har domkyrkokaplanen Josefin Gustafsson Andersson mött studenters ensamhet, livets med- och motgångar och inte minst tron och tvivlet som följer med dessa. I en intervju med Panorama berättar hon om varför tvivel är en förutsättning för att tro – och varför kyrkan alltid ska stå på de svagas sida.
Intervjun äger rum i Domkyrkoforum, byggnaden alldeles intill Domkyrkan. Det är tidig eftermiddag och vårväder. Solen skiner in genom fönstret i mötesrummet där vi sitter. Hon presenterar sig med ett skratt.
– Jag behöver kanske inte säga exakt hur gammal jag är – men jag har varit präst i trettioett år. Då kan man ju räkna ut att jag inte är purung längre.
Hon är uppvuxen i Malmö men bor sedan långt tillbaka i Lund. I dag arbetar hon som domkyrkokaplan i Lunds domkyrka, med ansvar för mycket av det som sker i kyrkorummet – gudstjänster, ceremonier och möten med allsköns människor.
Hur skulle hon då beskriva kyrkan hon verkar inom? Om kyrkan ska ha en röst i samhället finns det en sak Josefin tycker är självklar.
– Ska vi följa Jesus så handlar det om att stå på de utsattas sida.
“Jag är väldigt stolt över att jag verkar i en kyrka där alla människors kärlek ryms”
Till en början fördjupar hon inte mer exakt vilka som är “de utsatta” i samhället, men vid en följdfråga så elaborerar hon. Kyrkan bör stå på sidan som är:
– Flyktingens, den fattiges, den som inte har någon röst.
I församlingen säger hon att det märks i konkreta projekt: språkcaféer, stöd till flyktingar och mötesplatser för människor som annars saknar en självklar plats i samhället.
– Här i församlingen till exempel så jobbar vår diakon väldigt mycket med att stötta de ukrainska flyktingarna.
En fråga där Svenska kyrkan tagit tydlig ställning är samkönade äktenskap. Josefin ser det som en självklar linje.
– Jag är väldigt stolt över att jag verkar i en kyrka där alla människors kärlek ryms, oavsett kön.
Hon har själv vigt samkönade par flera gånger.
– Det som blir så konstigt är att så fort det handlar om samkönat så tänker vissa att det inte alls är som ett “tvåkönat” äktenskap. Jag ser ju människan och kärleken människorna emellan. Jag ser ju inte vilket kön de har. Så för mig har det inte spelat någon roll när jag har haft vigslar med samkönade att det var två män som gift sig med varandra eller två kvinnor som gift sig med varandra. För de utstrålar ju och bär lika mycket kärlek som någon annan. För mig är det egentligen ingen skillnad. Jag ser människan och kärleken mellan människorna. Inte vilket kön de har.
Samtidigt beklagas det över att andra kyrkor utanför Sverige har svårare att göra samma sak.
– Jag tycker det är sorgligt när man inte kan se människan och kärleken. Idag läste jag, och blev faktiskt lite ledsen, när jag läste att den anglikanska kyrkan [Engelska statskyrkan] har beslutat om att inte gå vidare med en utredning om att göra en ordning för samkönade äktenskap.
Att beskriva Gud är däremot svårare.
– Nej, jag kan inte berätta om Gud.
Hon ler ett leende som erkänner paradoxen i att en präst inte kan berätta om Gud. Efter en kort paus fortsätter hon:
– Men jag kan berätta om känslan av Gud.
Hon citerar den förre ärkebiskopen Antje Jackeléns valspråk: Gud är större.
– Gud går inte att säga allt om. Jag kan bara tala om min egen erfarenhet – att Gud är den som ser den svage, stöttar den fattige och ger röst åt den som inte kan tala för sig.
Livet är som bekant inte spikrakt. Josefin berättar om sin unika väg till där hon är idag.
– Det har ju absolut inte varit någon rak väg. Alltså jag kommer inte själv från någon troende familj eller så. Utan jag hittade min egen väg in i kyrkan. Först i barnkör. Sedan fortsatte jag i ungdomsgrupper, konfirmerades och blev konfirmandledare.
Efter gymnasiet gjorde hon ett volontärår i en kyrka i Jämtland, medan många av hennes gamla klasskamrater reste utomlands.
– De åkte till USA och Frankrike. Jag åkte till Östersund. För mig var kyrkan väldigt mycket en trygg plats tror jag. Prästen i vår ungdomsgrupp var så väldigt peppande också. Och jag minns inte om det var jag som pratade om det eller om det var han som tyckte att “ja men präst kan du bli”.
1989 började hon läsa teologi i Lund. Men studietiden präglades av både tro och tvivel.
– Både tvivel på Gud och på mig själv. Om jag verkligen skulle klara det här.
Hon blev präst – men några år senare tog hon ett uppehåll på fyra år.
– Jag kände att det här inte var rätt.
Planen var istället att arbeta med böcker. Men ett halvårsvikariat i domkyrkan förändrade allt.
– Jag gled bara in här igen. Firade gudstjänst, hade dop, bröllop och begravningar, sånt jag redan kunde och var bra på. Och det blev en vändpunkt.
“Mitt favoritsvärord?”
Under åren har hon också mött många fördomar när hon verkar som präst, vissa lite lättsammare än andra.
– När jag var yngre kunde folk säga efter ett möte: ”Men du är ju precis som en vanlig människa.”
Hon skrattar. Det syftade till att stereotypen av en präst är någon som är lite annorlunda eller till och med konstig. Hon var däremot en ung och glad präst med blont och lockigt hår.
– Den bilden har inte folk av en präst.
Människor ber också ofta om ursäkt för att de svär i hennes närhet. Ironiskt, tycker hon, eftersom hon kan göra precis samma sak. Den naturliga följdfrågan blir om hon själv också har något frekvent kraftuttryck.
– Mitt favorit-svärord? Helvete.
Om tron ibland sviktar finns det enligt Josefin Andersson en tröst i gemenskapen.
– Jag brukar säga: kan inte du tro, så kan jag tro för dig.
Till och med en präst med många års erfarenhet erkänner tvivlet som en naturlig del av att tro. Hon betonar vikten av att människor behöver varandra och att vi är sociala varelser.
– Livet är ju också relationer väldigt mycket. Relationer ger mening. Kärlek ger mening. Andra människor ger mening.
Som en del av relationsbyggandet är det alltid bra att tipsa varandra om saker och ting. Josefin ger i slutet av intervjun två boktips. Dels Systrarna av Jonas Hassem Khemiri, samt Tritonius av Kjell Westö. Två riktigt bra böcker, säger hon.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Valdemar Sfeir, Skribent
