Foto: Wikimedia Commons
När Nazityskland föll i maj 1945 firade världen. Kriget i Europa var över. I London ringde kyrkklockor, i Paris fylldes gatorna av människor och i ett söndertrasat Europa började ord som fred, befrielse och framtid uttalas med en lättnad som bara kan förstås av den som levt nära avgrunden.
Ett av historiens mörkaste kapitel tycktes gå mot sitt slut. Men historien är nästan aldrig så ren som segrarnas berättelser vill få den att framstå. För medan Europa firade började ett nytt helvete för ett mycket stort antal tyska kvinnor.
Det måste sägas klart från början: Nazityskland bar ansvaret för ett av mänsklighetens största brott. Det var Tredje riket som kastade Europa in i det dödligaste och mest förödande kriget i modern historia. Det var Nazityskland som byggde läger, bedrev massmord på Europas judar och andra grupper och förde ett utrotningskrig mot Sovjetunionen.
”Bakom orden kapitulation och fred dolde sig en verklighet där kroppen kunde bli det sista område som erövrades.”
Den tyska invasionen av Sovjetunionen öppnade ett av krigets mörkaste kapitel, och den officiella uppskattningen av sovjetiska döda ligger kring 26–27 miljoner människor. Den siffran går inte att föreställa sig. Den trotsar allt språk. Att säga detta är inte en parentes. Det är grunden. Utan den går det inte att förstå vreden, hämnden och brutaliteten som följde. Men förståelse är inte detsamma som ursäkt. Oavsett vad Nazityskland hade gjort gick det aldrig att rättfärdiga våld mot försvarslösa kvinnor. Hur djupt hatet och smärtan än var, finns det något djupt ofattbart i att de segrande arméerna, sovjetiska, amerikanska, brittiska och franska, kunde ge sig på kvinnor som redan stod helt utan skydd i ett besegrat land. Just där visar sig deras brutalitet som inget tal om befrielse kan dölja.
När Berlin föll låg Tyskland i ruiner. Hus hade förvandlats till skelett. Gatorna var fyllda av damm, hunger och sammanbrott. Männen var döda, försvunna, vid fronten eller i fångenskap. Kvar fanns framför allt kvinnor, barn och äldre, människor utan verkligt skydd i ett land som inte längre kunde skydda någon.
Det var in i detta sönderfall som de segrande arméerna marscherade in. Sovjetiska, amerikanska, brittiska och franska soldater tog kontroll över det besegrade Tyskland. För många betydde det slutet på nazismen. För många kvinnor betydde det också början på en annan sorts terror: sexuellt våld, förnedring och total utsatthet. Bakom orden kapitulation och fred dolde sig en verklighet där kroppen kunde bli det sista område som erövrades. Det var denna girighet efter makt, erövring och dominans som inte bara krossade andra folk, utan till slut också drog Tyskland självt ner i ruin, massdöd och sammanbrott.
”I ett land som just burit fram nazismen fanns liten plats för tyska kvinnors lidande.”
Hur många kvinnor som utsattes går inte att fastställa exakt. Det är i sig en del av tragedin. Historiker är oense om de exakta siffrorna. Mycket blev aldrig dokumenterat, mycket anmäldes aldrig och mycket fick aldrig något språk. Tyska Bundestags vetenskapliga tjänst konstaterar att någon entydig totalsiffra inte är möjlig eftersom det statistiska underlaget är så svagt. Samtidigt har forskare som Miriam Gebhardt försökt synliggöra omfattningen och visat att det handlar om långt fler än de berättelser som länge fått plats i det offentliga minnet. Uppskattningarna spänner från hundratusentals offer till långt högre tal, och den största våldsvågen brukar kopplas till Röda arméns framryckning genom Östpreussen, Schlesien och Berlin.
Men där får man inte stanna. För det obekväma i denna historia är inte bara att övergreppen var omfattande, utan att de inte var begränsade till en enda armé. Forskning och senare genomgångar visar att sexuellt våld också förekom i de zoner som kontrollerades av amerikaner, fransmän och britter, även om omfattningen där var mindre än i de områden där sovjetiska styrkor drog fram. Just därför passar ämnet så illa in i den bekväma berättelsen där den ena sidan helt får representera ondska och den andra helt får representera befrielse.
Vittnesmålen från tiden är svåra att bära. Kvinnor gömde sig i källare. Mödrar försökte rädda sina döttrar genom att smutsa ner deras ansikten och få dem att se äldre, sjukare eller mindre synliga ut. En del sökte skydd hos en enskild soldat i hopp om att slippa utsättas av flera andra. Det är en av krigets mest brutala sanningar: när all ordning kollapsar kan människokroppen förvandlas till terräng, byte eller valuta för överlevnad.
Sedan kom nästa brutalitet: tystnaden. Många kvinnor berättade aldrig vad de hade utsatts för. Skammen var för tung. I ett land som just burit fram nazismen fanns liten plats för tyska kvinnors lidande. I öst passade deras berättelser illa in i bilden av den sovjetiske befriaren. I väst passade de illa in i berättelsen om de civiliserade segrarna. Så erfarenheterna trycktes undan i familjer, i kroppar, i årtionden av tystnad. Forskningen om efterkrigstiden betonar just detta: att kvinnorna ofta blev dubbelt drabbade, först av våldet och sedan av samhällets oförmåga eller ovilja att bära det som hade hänt dem.
Barn föddes också ur denna verklighet. Det rörde sig om hundratusentals så kallade besatzungskinder, barn till allierade soldater och tyska kvinnor, ibland från relationer, ibland från överlevnadsstrategier, ibland från våldtäkt. Många växte upp med en frånvarande far, med skam kring sin tillkomst och med frågor ingen ville besvara. Även de blev en del av krigets efterliv. Inte på slagfältet, utan i hemmen, i identiteten, i det outsagda.
Det verkligt obekväma ligger inte i att Nazitysklands skuld skulle suddas ut, utan i att vissa offer fortfarande försvinner ur berättelsen därför att deras lidande stör segrarnas språk. Krigets historia skrivs ofta av stater, generaler och arméer. Men under de stora berättelserna finns alltid andra: de om människor utan makt. Om kvinnor som försökte överleva i städer utan skydd. Om kroppar som blev slagfält. Om minnen som ingen ville höra.
Det är därför den här historien fortfarande måste berättas. Inte för att skapa billiga poänger, utan för att göra historien sannare. För ibland tar kriget inte slut när freden utropas. Ibland slutar det på kartan, men fortsätter i människors kroppar.
Och några av historiens mest utsatta människor försvinner inte ur minnet för att de aldrig fanns, utan för att världen aldrig riktigt ville veta vad som hände dem.
Därför måste också deras berättelser få leva.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Mousa Alsheikh, Skribent
