Foto: Unsplash.com
Jag dör hellre lite bakfull med några kilos övervikt men med vänner än smal, snygg och ensam.
Vi i Gen Z måste komma ut, inte ur garderoben, utan ur hemmet. Fler och fler svenskar söker sig till psykologer, och många av dessa blir kvar i flera år. Samtidigt blir vi mer och mer ensamma. Vi träffar färre människor, har färre vänner och är singlar längre. Utöver detta sprider sig clean girl och manosfären som en löpeld bland unga och det får mig att undra: Varför mår vi så dåligt som vi gör?
Festandet bland unga minskar. Generation Z både dricker, röker och knarkar mindre än tidigare generationer. Vi har till och med mindre sex, vilket kan låta konstigt med tanke på att omkring 40% av kvinnor åldrarn 20-24 och omkring 30% av kvinnor i åldrarna 25-29 har preventivmedel på recept. Vi har också en generation av män som lever med porrberoende. Trots det inget hanky panky.
Det sprider sig en trist och introvert våg bland oss; uppmaningar som “gå hem tidigt”, “gå och lägg dig”, “man ångrar ALDRIG att man gick hem tidigare”, “börja med pilates”, “protect your peace” fyller våra flöden. Man låter som självaste djävulen när man uppmanar folk att leva mer osunt, men jag undrar om det inte är denna sunda livsstil som på något sätt leder till vårt katastrofala mående.
”Isolering är inget vi ska eftersträva, det är något vi bör undvika.”
Människan är trots allt ett flockdjur och företeelsen om att “du är inte skyldig någon annat något” är totalt felaktigt. – vi är skyldiga alla allt. Klichéer är ofta töntiga, men de är också sanna. Vi behöver varandra för att klara oss. En för alla, alla för en. “Teamwork makes the dreamwork come true”. I en tid där det hälsosamma innebär att isolera sig och tacka nej, förlorar vi också det som får oss människor att må bra. För isolerade män finns det en risk att bli en del av manosfären och incelrörelsen. För isolerade kvinnor finns en risk att isoleringen leder till en ensamhet där mycket av tankeverksamheten läggs på utseende och kroppsideal. Det är två sidor av samma mynt.
Vi mår inte bara dåligt på ett personligt plan; vi bidrar också till att andra mår dåligt. Ibland måste man infinna sig i att vara obekväm, för att göra andra glada. Vi som generation har helt glömt bort hur man vårdar relationer. Vi har glömt bort att man ställer upp för varandra, att man inte ställer in i sista sekund, att man gör saker som man egentligen kanske inte vill. Och om vi inte gör det riskerar vi hamna där vi inte vill vara: i psykologsoffan.
Många av våra problem behöver inte terapibehandling. Missförstå mig rätt, jag är inte emot psykologer och jag misstror heller inte deras förmåga att kunna hjälpa folk. Däremot misstänker jag att många som uppsöker hjälp saknar ett konkret problem och därmed en konkret lösning. Många som sätter sig i psykologsoffan vet egentligen inte vad deras problem är – de vet inte varför de söker hjälp. I själva verket tror jag att problemet ligger i en isolering maskerad som selfcare.
I fängelse är det värsta straffet isoleringscell (om man inte räknar dödsstraff men vi bor trots allt i Sverige). Men för oss som är på fri fot verkar isoleringen vara något att eftersträva. Man har “lyckats” när vi bor själva i en etta med kokvrå, dras för att be om hjälp och det är pinsamt att ringa vänner. Isolering är inget vi ska eftersträva, det är något vi bör undvika.
Vi som generation måste börja lämna hemmet. Komma hem för sent. Ta kontakt med varandra. Vi måste sluta leva ett polerat liv där hälsa är det mest centrala. Varning för ännu en klyscha: Vi ska alla en gång dö. Jag tror vi glömmer bort det. Jag tror heller inte att hälsa och ett socialt liv är två polära motsatser; det går att kombinera dem om man låter relationer ta plats i sitt liv. Jag tror till och med att relationer är det som gör oss mer hälsosamma i det långa loppet.
Jag dör hellre lite bakfull med några kilos övervikt men med vänner än smal, snygg och ensam.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vera Ölund, Skribent
