Foto: Mousa Alsheikh
Vi lever i en tid där vi ser allt: Krig, sönderbombade hus och människor under rasmassor. I samma stund som det sker når det oss via mobilen. Men oavsett hur snabbt vi scrollar vidare så slutar det inte där.
Jag vet att människor måste leva vidare. Men något händer när det första inlägget visar mänsklig katastrof och det andra är ett skämt. Människor har alltid lidit, och världen har gång på gång visat sin brutalitet. Men något i vår tid är ändå annorlunda: Aldrig tidigare har så mycket varit så synligt men ändå trängts undan så snabbt.
Avstånd förändrar människors reaktioner. När lidande sker långt bort blir det ofta lättare för omvärlden att leva vidare. Hade samma bilder kommit från en plats i Europa, hade chocken sannolikt sett annorlunda ut. Det säger något obehagligt om hur selektiv medkänslan fortfarande är. Det är en absurd hållning, som om människans samvete ska stanna vid nationsgränser.
Få säger det rakt ut. Men ibland hör man samma tanke i mildare form: Att man måste fokusera på sitt eget, eller att det ändå inte går att göra något. Jag säger inte att människor ska sluta leva. Men att fortsätta leva är en sak – att se andras lidande och avfärda det som avlägset är något helt annat. Där krymper samvetet, och det egna livet blir måttet på allt annat.
Ibland tänker jag att det är just den skillnaden som håller på att gå förlorad: Att närhet inte bara handlar om plats, utan om förmågan att känna igen en annan människa som människa. Jag vet inte om det är avståndet, den ständiga oron för min familj och mitt hemland, eller åren i kriget och minnet av mina kusiner som mördades som gör allt svårare att bära. Det får mig att tänka på hur livet hade sett ut om kriget aldrig hade kommit, om jag aldrig hade behövt lämna min familj och om mina kusiner aldrig hade mördats. Den tanken rymmer en sorg och en saknad som är svår att sätta ord på.
”Den största segern är inte alltid att förändra världen, utan att förbli människa i en värld som gång på gång försöker göra människan mindre mänsklig.”
Kanske är det just därför vår tids hastighet känns så farlig. Förr kunde människor skylla på att de inte visste, att de inte hade sett, att världen låg långt borta. Så är det inte längre. I dag finns nästan ingen osynlighet. Katastrofer dokumenteras i realtid, och människors lidande når oss snabbare än någonsin. Men det betyder inte att människor automatiskt har blivit mer närvarande. Snarare tvärtom. Ju mer som syns, desto svårare verkar det bli att verkligen ta in något på djupet.
De som orsakar detta lidande vet mycket väl vad de gör. De vet att världens uppmärksamhet inte förblir lika stark. Ju längre bombardemanget pågår, desto större blir risken att chocken mattas av, att uppmärksamheten bleknar och att omvärldens motstånd försvagas. Just därför får deras strategi inte vinna.
Kanske är det just där vår tids moraliska prövning finns. Inte i om vi har tillgång till information, utan i om vi fortfarande kan stanna kvar i det vi ser. Om vi fortfarande klarar av att känna på riktigt i en värld som blivit allt skickligare på att göra allt till något tillfälligt.
Det finns något djupt sorgligt i att leva i en värld där allt syns, men så lite stannar kvar. Där människor kan dö inför våra ögon, men ändå försvinna ur vårt inre nästan lika snabbt som de dök upp på skärmen. Där tragedin inte längre chockar på samma sätt, inte för att den har blivit mindre hemsk, utan för att människor har blivit vana vid att se den.
Den största segern är inte alltid att förändra världen, utan att förbli människa i en värld som gång på gång försöker göra människan mindre mänsklig. Men att förbli människa räcker inte om världen samtidigt låter barn bombas utan att de skyldiga ställs till svars. De som bombade barnen får inte bara möta domen i eftervärlden. De måste också ställas till svars här i världen, medan de ännu lever. Det är världen skyldig de mördade barnen.
Det som sker långt bort rör kanske inte alltid människors vardag. Men det rör alltid vårt samvete. Därför får det aldrig behandlas som avlägset.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Mousa Alsheikh, Skribent
