Foto: Wikimedia Commons
Går det att förena patriotism och demokrati, utan att det skapar konflikt? Valdemar Sfeir ger det ett försök.
När vi föds är mycket redan bestämt. Vi får inte välja namn, föräldrar, land eller tidsperiod. Men en sak kan vi välja: hur vi förhåller oss till allt detta. Hur ska vi då förhålla oss till vårt land?
Men först: en historisk utvikning. När föds den moderna nationalstaten? Många skulle säga samtidigt som den Westfaliska freden 1648 som avslutade trettioåriga kriget. Anledningen är att fredsavtalet etablerade principen om suveräna stater, alltså att varje stat får bestämma över sitt eget territorium.
Snabbspola fram till början av 1800-talet när Napoleon vänder upp och ner på Europa. I svallvågorna av våldet som koalitionskrigen medförde så tändes nationalismens gnista. Men ett problem med den tidens nationalism var exkluderandet: i jakten på en egen identitet skapades konflikter mellan olika grupper och länder. Nationalismens mörker kulminerar med Nazitysklands massmord på fyrtiotalet.
Här är det på sin plats att göra skillnad på nationalism och patriotism. Även om alla inte är helt överens om vad begreppen ska betyda så görs här enkel distinktion. Nationalismen ser det egna landet som det högsta politiska värdet, medan patriotism handlar om att man känner en stolthet eller kärlek till landet man lever i. Jag förordar alltså patriotism och inte nationalism.
Ofta har nationalism förknippats med den manliga sfären och krigarideal. En anledning till detta beror på att många av de länder som grundats i vår moderna tid har fötts genom krig och revolutioner, genom Napoleonkrigen och senare konflikter. Sverige är ett tacksamt undantag på detta, men betänk bara hur det sett ut för våra grannländer. Norge blev fritt från Sverige 1905 efter hot om krig, och självständigheten varade i några decennier innan Nazityskland invaderade. Finland genomled fyra krig under första halvan av 1900-talet för att förbli självständigt, och känslan av uppoffring har format den kollektiva identiteten. Detsamma gäller USA, Israel, Algeriet, Bolivia och så vidare. Men den kollektiva identiteten har ibland radikaliserats till att handla om att det egna landet är i en konstant kamp med sina grannar, och att krig är den enda lösningen för att låta landet fortsätta existera. Här krävs en förnyelse av idealet, vilket den gode Panorama-skribenten Elias Birgersson lyfte i sin senaste fredagskrönika. Han menar att vi borde lära våra barn:
“att gamla krigarideal som mod och självuppoffring är goda ting, men endast som medel, inte som självändamål. Det finns ingen inneboende godhet i striden, men det är både rätt och nödvändigt att i nödens stund försvara det man älskar.”
Det är återigen här distinktionen mellan nationalism och patriotism kommer in. För där nationalismen ser en kamp mellan grupper och tror på sin egen överlägsenhet, ser istället patriotismen ingen motsägelse i att man kan tycka om sitt eget land och samtidigt kunna samexistera med andra länder och kulturer. Likaså gäller om man är uppväxt i ett annat land eller har kopplingar till flera länder, alla är välkomna i värdegemenskapen – tänk som grundtanken är för att bli medborgare i USA.
Någon som är inne på ett liknande spår är Yuval Noah Harari, en israelisk professor i historia som skrivit bland annat Sapiens och Homo Deus. Han menar att nationalism är en förutsättning för demokrati. Hans definition av nationalism ligger närmare min definition av patriotism, så ha det i åtanke. Harari menar att utan känslan av gemenskap, eller en uppfattning av att vi får det som bäst inom den egna byråkratiska och kulturella avgränsningen, så kollapsar staten förr eller senare.
Det hela kan liknas vid valfri lagsport. Fotboll, volleyboll, ishockey, vilken som helst. Om laget har dålig sammanhållning så kommer de inte ge sitt bästa på plan, och förr eller senare kommer spelare att sluta, tränare sparkas och publiken utebli. Men har laget en god gemenskap och de litar på varandra så är det också lättare att kämpa för varandra. Det är därför vi ser hur Ukraina står emot en invasion på sitt fjärde år, medan den syriska staten under Bashar al-Assad kollapsade på några veckor 2024. Det gäller att ha laget med sig, och av rätt skäl.
Nu till dagens Sverige. Har vi för mycket eller för lite sund kärlek till vårt land? Och när jag nu skriver “vi” gör jag det utan att måla upp något “dem”. “Vi” är alla som lever i Sverige och känner någon form av tillhörighet till landet och varandra. Vi är alltså ingen etnisk grupp, det är inte svenskar kontra utlänningar. Att vara medborgare i en nationalstat handlar inte om etnisk tillhörighet, utan om att vara en del av ett samhällskontrakt. Den svenska nationalsången är ett exempel på detta: den hyllar landet, inte något folk.
Men åter till frågan om för mycket eller för lite sund kärlek. Till att börja med finns det mycket vi har att vara stolta över. Här kommer de uttjatade, men alltjämt sanna, exemplen: våra värderingar, vår demokrati, vår vilja till konsensus och gemensam förståelse, vår natur i det kalla norr som varma söder som till havs.
Här kommer mina mindre seriösa, men alltjämt gällande, exempel: vår musikexport, Första maj-sången med Lunds studentsångare, vår spelexport, På Spåret, Jessica Meir (svensk-amerikansk astronaut), Melodifestivalen (men bara fram till 2019) och självklart svenskt godis (vad vore vi utan kexchoklad?).
Okej, sluttramsat. Vi har förmågan att visa sund kärlek, men kan göra det ännu mer. Till viss del förenar vi redan demokrati och patriotism när vi viftar med svenska flaggor i publikhavet under Eurovision, en folkfest vars uttalade syfte är att bringa människor samman genom musik. Det är en slags fredlig konkurrens vi har med andra länder, precis som under OS och VM.
Men är vi patriotiska i den mån att vi är beredda att försvara vårt land och våra värderingar om så krävs? Om alla har en relation till sitt land; är det då en bra relation om man inte är redo att ta hand om varandra i svåra tider? Självklart har vi rätten och skyldigheten att uttrycka våra meningsskiljaktigheter på ett respektfullt sätt, men i slutändan är vi alla en del av samma samhälle, oavsett politisk orientering. När krigshotet är mer aktuellt än någonsin har en del människor antytt offentligt som privat att de kommer fly landet om det blir krig. Och visst, möjligheten att fly finns alltid. Men frågan kvarstår: vad gör det med ett samhälle – och oss själva – om vi inte tar hand om varandra i svåra tider?
David Bergman, överstelöjtnant i Försvarsmakten och forskare i psykologi, fokuserar i sin forskning inte på hur ett land ska bli så bra som möjligt på att döda fiender, utan om hur ett samhälle blir så resilient som möjligt. Och viktigare än något annat är just sammanhållningen, vilket återigen den ukrainska nationalstaten visar. I krig är det oerhört viktigt med materiell beredskap, men det är också viktigt med sociala relationer och att människor har ett sammanhang. Den patriotiska sammanhållningen blir således en förutsättning för att ett land kan existera i lugn och trygghet, och även kan hålla ihop under en kris eller ett krig.
Oavsett om du håller med eller inte så är det intressanta tankar att tampas med. Det är nu jag borde ge något litet tips på hur man rent konkret kan vara lite patriotisk. Men det vore alldeles för enkelt. För precis som kärleken man visar varandra i ett förhållande så är det personligt, och varje människa har sitt sätt att visa det. Vi har alla en unik relation till landet vi råkar bebo, och det innebär att vi visar vår uppskattning på vårt eget personliga vis.
Men jag ger gärna ett exempel på en unik uppskattning. Time Bless Bunzigamye tog studenten i Uppsala 2024. Han gjorde lumpen efter studenten, och glädjen han visar inför reportern som frågar honom är ett fint exempel på hur svenska medborgare oavsett ursprung vill försvara sitt land.
Till dig som orkat läsa hela vägen hit: bra jobbat. Går det då att förena patriotism och demokrati? Här är svaret ja; det demokratiska samhällets principer har kanske lättare att upprätthållas när statens medborgare delar en gemensam uppskattning för sitt land, precis som ett fotbollslag är som bäst när det håller ihop. Och i denna nationella gemenskap är alla välkomna, den är öppen för alla som vill bli en del av det. Patriotism blir sund först när den inte ställer oss mot andra – utan håller oss samman. Ett land blir inte starkt av att älskas okritiskt – utan av att medborgare bryr sig tillräckligt för att försvara, förbättra och hålla ihop landet.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
