Foto: Smilla Lindblom
Den 14 april bjuder den nystartade föreningen Den yngste gubben in till samtal om kapitalism och kultur. Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, och Max Hjelm, ledarskribent för DN, är på plats för att diskutera kulturens roll i ett kapitalistiskt samhälle.
De fluorescerande lamporna lyser ovanför den lilla salen på Stora Södergatan 10. Salen kan nog inte rymma mer än 50 personer, och utanför börjar den ljusa vårhimlen att mörkna. Ett bord med namnlistor checkas av allt eftersom gästerna anländer. Alla är vi här för att höra vad Karin Pettersson och Max Hjelm har att säga om ämnet Kultur & Kapitalism, men också med en nyfikenhet över vem arrangören Den yngste gubben (DYG) egentligen är?
Innan samtalet drar igång kl 20 är det mingel, men inte i det stela linkedin-format man ofta tänker sig. Här verkar alla genuint intresserade över vilka det är som kommit – det är trots allt DYG:s första evenemang. Arrangörerna och medlemmar ställer frågor och samtalen flyter på. Den avslappnade stämningen skapar intimitet och en känsla av samhörighet, trots att de flesta ansikten är nya.
Så småningom slår vi oss ned. Max och moderatorn Joel Bark Arvebro sitter ner när Karin anländer, hon har nyss varit på författarsamtal och ska vidare till ABF för att prata om sin bok Förbannelsen i Malmö imorgon.
DYG:s ordförande Viktor Karlsson hälsar oss välkomna och berättar om föreningens historia. Häng med nu, för det kan verka något rörigt: De unga gubbarna, DYG:s föregångare, startades 1884 som en radikal diskussionsförening i Lund och utvecklades så småningom till den nya föreningen med snarlikt namn: Den yngre gubben, med fokus på kulturradikalism. Personer som Tage Erlander och Bertil Ohlin var medlemmar, och i styrelsen satt några av de få kvinnor som var inskrivna under universitetet under sekelskiftet, såsom Anna Bugge Wicksell och Hildur Sandberg. Men under 1930 talet dog Den yngre gubben ut, och nu – ca 100 år senare — är den uppstartad med karaktären i behåll som Den yngste gubben. Även idag vill de betona kulturradikalism och fri debatt, ett syfte som känns minst sagt passande i dagens klimat.
”Det märks snabbt att de båda tycker om att vara här, och som resultat pratar de med oss, och inte till oss.”
Applåderna lägger sig och i luften flyter en nyfiken stämning runt – kommer DYG lyckas leva upp till sin anrika historia som en förening vars utbud är alternativt till det redan existerande? Inflytelserika panelister har de i alla fall skaffat sig, och nu vänder sig Joel mot dem och frågar: Behöver kultur och kapitalistisk framgång hänga ihop?
Max menar att marknaden inte avgör vad som är “bra” kultur, utan avslöjar snarare var kapitalintresset finns. Något som i sig inte säger särskilt mycket om kvaliteten. Karin tar ton och menar att frågan vi behöver ställa oss snarare är vad vi menar med konst, och mer exakt – vad är fri konst? Hur skapar vi konstnärlig frihet i ett samhälle som styrs av marknadskrafter? Enligt henne själv krävs det en större mångfald av incitament. Det räcker inte med snåla statliga bidrag och rika människor som vill donera privat till de ändamål som de själva anser är värdiga, eftersom rika personer – enligt Karin själv – “alltid har en egen agenda”.
Det märks snabbt att de båda tycker om att vara här, och som resultat pratar de med oss, och inte till oss. DYGs evenemang får direkt en anda av gemensamt samtal, där öppenhet är den enda premissen vi alla behöver förhålla oss till.
Max för samtalet vidare och ställer sig frågan: Vad är egentligen kulturen i Sverige, och hur livnär den sig? Enligt honom finansieras scenkonsten och pop-exporten till stor del privat, och att det är ett problem när kulturen blir beroende av statliga bidrag eftersom de “inte vet hur man använder sig av kapitalismen”. Max har en tillbakalutad pose i sin fåtölj och uppfattas som fundersam; han ser ut att filosofera över sina svar samtidigt som han yttrar dem. Karin framstår ha en annan inställning, hon vet exakt vad hon tycker och är inte rädd för att säga det. Därför invänder hon direkt mot idén om att kulturarbetare över huvud taget ska behöva använda sig av kapitalismen. De som kan är lyckligt lottade, men kulturarbetare ska inte behöva vara både affärsmänniskor och konstnärer. Trots att Karin är socialdemokrat är hennes förhållande till kapitalismen mycket kritiskt, och hennes åsikter och anti-kapitalistiska ton avslöjar en starkare vänsterideologi än den som Socialdemokraterna idag gör anspråk på. Lyssnar man på Café Bambino vet man att hennes relation till Socialdemokraterna är ännu mer komplicerad än vad som framkommer ikväll.
Socialdemokraternas högerskifte berörs i hennes bok Förbannelsen: hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden (Albert Bonniers förlag). Där menar hon att den attityd som rådde under 90-talet – att kulturen skulle stå på egna ben, annars var den inte värd att ha – är en central kärna i varför man sedan dess skurit ner allt mer på kulturen i Sverige. Idag menar hon att det inte finns några pengar kvar, och som resultat går kulturarbetarna på knäna. Precis som i vården och skolan och ja, det mesta offentliga.
Det är nu Max socialliberala sida träder fram. En levande diversifierad kultur är viktigt enligt honom, och han förkastar regeringens kulturpolitik; politikerna är allt för selektiva och enligt honom krävs en folkrörelse som gemensamt bygger upp kulturen. Ett skratt sprider sig i den lilla salen när Karin ifrågasätter om han ”verkligen är liberal?”.
Samtalet förs vidare och som utlovat diskuteras tech och algoritmer, det är då Max säger något som jag själv funderat över länge: Idag tror vi att kulturen är en individuell upplevelse och konsumtion, istället för något som vi existerar i.
Jag börjar fundera över hur långt ifrån den svenska liberalismen och vänstern egentligen står varandra. Kanske är det för att kulturen som ämne är en samlingspunkt för både den intellektuella liberalismen och vänstern. Där råder socialliberalismen som ideal – något som båda sidor anammar. Och även om jag vet att svenska Liberalerna och de faktiska vänsterpartierna står långt ifrån varandra i riksdagen, känner jag en saknad över den tid då liberala idéer om människan som kulturell varelse överröstade idéer om etnonationalism och hårda tag. Precis som Max och Karin under en timmes diskussion kan mötas i idén om människan som fri varelse med rätt till självbestämmande i sitt skapande, bör vi alla fundera över vad som faktiskt spelar roll idag. Samtidigt är det viktigt att reflektera över vilken sida som praktiserar dessa idéer idag. Kanske är det just för att samtalet hölls på en relativt teoretisk nivå som Max och Karin kunde mötas i många frågor. Hur som helst: Det är värdefullt det med.
Med ett gemensamt förakt mot algoritmerna och fascistiska tech-oligarker börjar kvällen lida mot sitt slut. Stora frågor har försökt besvaras, med både framgång och eftertanke. Konsensus har funnits över vikten av frihet – även om alla i samtalet, både panelisterna och vi i publiken, har olika tillvägagångssätt till hur vi ska uppnå den friheten. Den yngste gubben har i alla fall lyckats skapa ett rum där vi kan praktisera samtalets konst som ett möjligt tillvägagångssätt; ett rum där frihet och kultur inte går att skilja på. Här finns det absolut potential att framhäva ett mer radikalt kulturperspektiv, men först och främst behöver DYG definiera vad det innebär i ett progressivt samhälle – är det att stå utanför massan? Är det att våga prata om det tabubelagda? Om själva kulturradikalismen ska bli det som får DYG att sticka ut bland föreningslivet – återstår att se.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
