Foto: Mousa Alsheikh
Jag tänkte länge på om jag skulle skriva om min bror. Hans berättelse är för tung och för nära.
Men vissa liv bär på så mycket att det känns fel att inte skriva om dem. Därför skriver jag
detta: för att det han har gått igenom visar hur mycket en människa kan tvingas bära och hur
mörkt livet kan bli.
Min bror är flera år äldre än jag. Han är också min vän och den jag pratar med om nästan allt. När jag
tänker på honom ser jag fortfarande den han alltid var: stark, modig, omtyckt och full av liv. Men jag
vet inte om jag har mött någon som har gått igenom så många skador och förluster som min bror. Han
gick igenom allvarliga skador redan som barn, och senare även som ung under kriget. Att han
överlevde känns nästan ofattbart med tanke på allt som hände honom. Här nämner jag bara de
farligaste händelserna som drabbade honom, sådant som min mamma fortfarande minns tydligast från
hans barndom.
Redan när han bara var fem år gammal föll han i en simbassäng där det låg glas, slog upp huvudet så
illa att han blödde kraftigt och fick sys på sjukhus. När han var sju år gungade han och slog huvudet
så hårt i en marmorpelare att han fick hjärnskakning. Efteråt hade han svårt med balansen under en
period. Han led också av kraftiga näsblödningar nästan hela tiden. Till slut behövde läkaren bränna
blodkärl i näsan för att stoppa blödningarna. För mina föräldrar blev hans barndom fylld av oro och
läkarbesök.
När han var omkring tretton år träffades han av ett skott i benet av misstag och kunde inte röra sig
under lång tid. När han var sjutton höll han och hans vänner på att ordna en fotbollsplan i vår pappas
trädgård. Han höll i en såg för att fixa målet, men den föll över hans tå och skadade den så svårt att
den var nära att skäras av. Han hade tur som inte förlorade den helt.
Sedan kom kriget och gjorde allt värre. Det tog inte bara tryggheten och vardagen. Det tog människor
vi älskade. Min bror förlorade sin bästa vän och många andra nära vänner. Han skadades också så
svårt att han nästan kunde ha förlorat ena ögat. Vi förlorade även många av våra kusiner.
”Kanske är det just därför kriget blir så svårt att förstå i efterhand: det dödar inte bara människor, utan hela världar mellan människor.”
Många av de unga som mördades kände jag också själv. Jag brukade hänga med mina äldre kusiner
och lärde känna många av deras vänner, som senare också mördades. Därför är så många av dem inte
bara namn för mig, utan ansikten, röster och minnen. Jag var yngst, men jag var så glad att jag fick
spela fotboll med dem. Jag minns hur några av dem kunde göra nästan vad som helst med bollen. När
jag senare spelade på hög nivå i Sverige förstod jag ännu mer hur bra de var. För oss som älskade
fotboll var den en del av varje dag. Vi spelade hela tiden. Vi kom hem från skolan och gick direkt till
planen. Även under kriget försökte vi fortsätta spela trots allt. Kriget tog deras drömmar, deras
talanger och till slut också deras liv. De mördades så unga. Hur vänjer man sig vid något sådant?
Min brors vänner brukade vara hemma hos oss, äta mat eller hjälpa till i vår pappas trädgård. De
samlades där, satt uppe på kvällarna och levde det liv unga egentligen ska få leva. Jag satt också
ibland med dem. De var fina unga män, fulla av humor och drömmar. De hade inget annat val, men
tvekade aldrig att försvara sina familjer och sitt folk mot terrorgruppernas angrepp, massakrer och hot
om utplåning. För oss som inte ursprungligen kom från Syrien, men levde där som en mycket liten
och utsatt minoritet, var detta en fråga om överlevnad. Om de inte hade gjort det hade långt fler av oss
kanske inte levt i dag. Sådana människor dör aldrig. De byter bara plats.
En av krigets svåraste dagar var så fruktansvärd att han och många andra kunde ha dött. Döden var så
nära. Många mördades den dagen, många skadades svårt och min bror förlorade två av sina närmaste
vänner. En av dem var hemma hos oss bara två dagar tidigare, och jag åt mat tillsammans med honom
och min bror. Att min bror och flera andra överlevde kändes nästan mirakulöst. När han kom tillbaka
gick min syster ner och kysste hans ben, nästan omedvetet. I all den rädslan och oron visste vi knappt
vem som hade dött och vem som fortfarande levde, och hon hade redan hunnit tro att vi skulle förlora
honom också. Den dagen förlorade vi två kusiner, och sorgen var olidlig. Många andra människor
mördades under den perioden. Explosionerna var ständiga, bomber föll från himlen och vem som helst
kunde dö när som helst.
Under åren i kriget bar varje dag på sin egen tyngd. Människor mördades ständigt, och sådana dagar
när allt blev som värst återkom flera gånger. Ibland var det min brors vänner vi förlorade, ibland
kusiner, ibland bekanta och andra människor. Kanske är det just därför kriget blir så svårt att förstå i
efterhand: det dödar inte bara människor, utan hela världar mellan människor.
Det finns många sorters förluster som lämnar efter sig djup sorg och smärta: att förlora sina barn och
sin familj, att förlora sina vänner och dem man levt närmast. Allt detta hör till det svåraste som kan
hända en människa. För min bror blev det svåraste att förlora sin bästa vän och många andra nära
vänner, och värst av allt att de bara några minuter tidigare hade varit tillsammans, medan han och
några andra överlevde. Att förlora sina närmaste vänner kan vara som att förlora sina bröder. Det var
sådana frågor min bror brottades med under lång tid: Varför de och inte jag? Vad är meningen med
livet nu? Hur ska man leva vidare när de inte längre finns? Varje vän han förlorade tog också något
från honom.
Till slut förstod vår mamma att vi inte längre kunde stanna kvar. Innan min bror kom till Sverige 2015
var han redan utmattad av allt han hade gått igenom, tyngd av sorgen och saknaden efter sina vänner
som mördades. Året därpå, 2016, flyttade jag också. Jag bar också på en djup sorg efter åren av krig,
alla vi hade förlorat och tanken på att lämna familjen kvar där. Det var inget lätt beslut. Att också leva
utan familjen gjorde allt ännu svårare. Men i verkligheten hade vi inget val. För oss båda var vägen till
Sverige farlig, inte bara över havet utan under hela resan genom flera länder. Båtarna vi åkte i var
överfulla och motorerna stannade flera gånger. Men hans resa var svårare än min, och det tog lång tid
innan han till slut kom fram till Sverige. Hade vår mamma inte tagit det beslutet, vet jag inte hur allt
hade blivit. Ibland avgörs ett helt liv av en mors beslut att vägra lämna sina barn kvar i dödens närhet.
När jag tänker på det i efterhand förstår jag hur tunn linjen kan vara mellan den som lever och den
som bara blev kvar i fel tid, på fel plats, i ett hemskt krig som slukade så många liv.
”Det svåraste är inte alltid att dö. Det kan också vara att leva vidare.”
Men allt slutade inte där. 2017 drabbades han av ett mycket allvarligt krampanfall. Han förlorade
kontrollen över kroppen, förlorade medvetandet och började skaka så våldsamt att hans högra axel
bröts och skadades svårt. Han fördes till sjukhus, där läkarna opererade honom, sydde omkring trettio
stygn och satte in metall eftersom axeln hade brutits. Han genomgick också hjärnundersökningar,
bland annat EEG, för att läkarna skulle förstå varför anfallen kom.
Efter det var han länge hemma och kunde knappt lyfta armarna eller röra sig som vanligt. Sedan fick
han under lång tid träna på gymnastiken för att få tillbaka rörligheten i armarna. Samma sak hände
igen året därpå, 2018. Han förlorade åter kontrollen över kroppen, och den här gången bröts hans
vänstra axel. Läkarna tvingades ännu en gång operera honom, sydde åtta stygn och satte in metall
även där för att axeln skulle kunna läka. Även den återhämtningen tog flera månader. Tack och lov var
han inte ensam när anfallen kom. Några vänner var med honom och ringde ambulans direkt. Annars är
det inte säkert att han hade överlevt. Efteråt berättade de hur hemskt det var att se honom förlora
medvetandet och börja skaka okontrollerat.
Jag var också mycket med honom under den tiden, både på sjukhuset och i kontakten med läkarna.
Han var skadad i omkring sex månader innan han kunde börja arbeta igen, samtidigt som han fortsatte
att ta medicinen varje dag fram till 2024 för att undvika att anfallen skulle komma tillbaka. Medicinen
gav honom också huvudvärk varje gång han tog den. I dag mår han bättre, men oron för att det ska
hända igen är svår att släppa med tanke på hur allvarliga anfallen var, särskilt nu när han inte längre
tar medicinen. Läkaren berättade att medicinen bara behövdes i fem år, så förhoppningen är att han är
frisk nu. I dag kan han inte bära tunga saker som förr, eftersom hans axlar fortfarande inte är som
innan skadorna. Han har förbättrats mycket under de senaste åren, men också detta blev en lång period
av smärta. Även här överlevde han två gånger, efter allt han redan hade gått igenom.
En gång frågade jag min bror vad som hade varit svårast i hans liv. Han har gått igenom så mycket,
men innerst inne visste jag vilket svar jag skulle få. Han sa:
”Det svåraste som kan hända en människa är att vara med sina vänner, och några minuter senare är de döda.”
Jag har tänkt länge på den meningen, inte för att den är svår att förstå, utan för att den rymmer så mycket av det han bar på. Den säger något som nästan inga analyser av krig lyckas fånga. Det svåraste är inte alltid att dö. Det kan också vara att leva vidare. Att bli kvar med chocken, med bilderna, med minnena och med frågorna som aldrig tystnar. Hur går man vidare när så många av dem man älskade försvann, trots att man bara några minuter tidigare stod bredvid dem?
Ändå är det inte sina egna skador han tänker mest på när han talar om det svåraste. Det som gjorde
mest ont var inte det som hände med hans egen kropp, utan människorna han förlorade. Hans bästa
vän och en annan nära vän mördades, och deras kroppar begravdes aldrig eftersom byggnaden
bombades sönder. Hur bär man ett sådant minne med sig?
”Kanske är det också det svåraste med att leva långt bort: att kroppen är här, men att själen hela tiden vandrar tillbaka till dem man saknar.”
Att begrava våra kusiner och alla de vi kände är det svåraste jag har upplevt i mitt liv. Det var svårare
än åren i kriget, svårare än den farliga resan över havet till Sverige och svårare än arbetsolyckan i
Sverige som förstörde mitt ben och tog ifrån mig fotbollskarriären när jag var som bäst. På samma sätt
var det för min bror. Jag kan bara säga att jag grät så mycket på deras begravning att det till slut inte
fanns tårar kvar. Jag gråter fortfarande ibland när jag minns dem. Deras förlust gjorde att livet aldrig
kändes på samma sätt igen. Det gjorde mig också mer känslig för andra människors lidande. Livet
fortsatte, men präglat av sorg, och lyckan blev aldrig helt ren igen. Sorgen fanns kvar i allt – i
minnena, i saknaden och i rädslan för att det kan ske igen, eftersom situationen där fortfarande är
väldigt orolig. Till slut accepterar man sorgen, inte för att det blir lättare, utan för att det inte går att
leva annars.
I dag är min bror gift. Han har två av världens finaste barn, och de fyller hans dagar med ljus.
Vardagen med jobb och barn hjälper honom att bära sorgen efter sina vänner. Det finns något djupt
rörande i det. En människa som nästan mirakulöst överlevde kriget och som förlorade sin bästa vän
och så många andra vänner får ändå leva ett liv där skratt fortfarande hörs i hemmet. Jag tror att hans
barn har räddat något i honom. Kanske inte från sorgen, för vissa sorger går inte att rädda någon ifrån,
men de har hjälpt honom att fortsätta leva med den.
Sorgen, saknaden och oron finns fortfarande kvar. Vi lever här nu, men en del av hjärtat stannar alltid
kvar hos dem man förlorat och hos dem man fortfarande oroar sig för. Kanske är det också det
svåraste med att leva långt bort: att kroppen är här, men att själen hela tiden vandrar tillbaka till dem
man saknar.
Jag ville skriva om min bror därför att hans liv rymmer något större än bara smärta. Det rymmer också
en styrka som inte är enkel. Han har skadats, överlevt, förlorat, brutits ner och ändå fortsatt. Det finns
något stort i det. Något tyst. Något nästan heligt. Det är också där trösten finns: i tron att hans vänner
är på en bättre plats nu, i tron på Gud som ger styrka och hopp, och i viljan att fortsätta leva för sina
vänner som aldrig fick chansen att leva detta liv.
Min bror är stark, men inte på det enkla sätt som människor ofta menar när de använder det ordet. Han
är stark därför att livet slog honom hårt, gång på gång, utan att lyckas släcka honom helt. Han är stark
därför att han bär sina vänner inom sig och ändå fortsätter att vara far, make och människa. Ändå är
det inte styrkan jag främst tänker på. Det är hans ord:
”Att vara med sina vänner, och några minuter senare är de döda.”
Kanske är det just där krigets djupaste brutalitet finns. Inte bara i dem som mördas, utan i dem som
blir kvar och tvingas bära de sista minuterna med sig resten av sina liv.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
