Foto: Unsplash.com
I den politiska debatten hörs allt fler röster som menar att Sverige har “gjort sitt” när det kommer till det globala ansvarstagandet – vi har tagit emot flyktingar, prioriterat miljön, haft omfattande bistånd – och att det därför är dags att “sätta Sverige först”. Uppenbarligen har det moraliska ansvarstagandet, likt den smutsiga produktionen av vår livsstil, outsourcats till en global periferi. Kvar står vi med en stor moralisk snuttefilt.
Produktionen av vår dyra livsstil är placerad i en global periferi – detta är inget nytt. Vi konsumerar produkter av företag som placerar sin produktion i länder med billig arbetskraft för att möjliggöra profit och ja, vi alla känner till Marx…
Men det är något mer som händer när produktionen outsourcas: med den försvinner även transparensen. Kopplingen mellan produktion och konsumtion verkar gå upp i rök någonstans på fraktfartyget mellan Vietnam och Sverige, och för oss blir den billiga tröjan något som plötsligt ploppar upp en dag i en klädaffär – den verkar ha uppstått ur intet. Och när kopplingen produktion-konsumtion osynliggörs, försvinner även grundförutsättningarna för vårt moraliska ansvar.
Man kan se detta som en olycklig konsekvens av modern produktion, ja, men man kan också se det som en del av ett system som aktivt och konstant bygger upp en moralisk skyddsmur kring väst. Innanför denna mur sitter vi som inlindade i moraliska snuttefiltar som hela tiden tryggar oss med känslan att vi är goda människor oavsett vad – våra handlingar är inkapslade i ett vakuum.
”Vår moraliska godhet på bekostnad av andras moraliska förfall.”
Den moraliska skyddsmuren ger oss inte bara möjlighet att vara amoraliska (icke-tänkande, passiva), utan också att konsumera en evig känsla av moralisk överlägsenhet. En slags “vi är utvecklade och inte ni”-utgångspunkt som formar hela den västerländska identiteten. Ett svenskt solcellsföretag vinner priser för hållbar utveckling, och Sverige hyllas som förebildsland i miljöpolitik. De svenska solcellernas produktion? Baserat i Kina, som kritiseras för bristande insyn i både arbetsförhållanden och hållbarhet.
Detta är självklart inte att säga att svenska hållbarhetsföretag eller individuella handlingar är onödiga eller moraliskt tvivelaktiga. Det är endast att konstatera att vi är inlindade i ett system som möjliggör vår moraliska överlägsenhet och omöjliggör andras.
Vill man bli riktigt marxistisk kan man väl kalla det för en utsugning av inte bara resurser utan även moral, där det som lämnas kvar i dessa länder är det vi stämplar som moraliskt förkastligt: barnarbete, smutsig produktion och utsläpp. Vi får lov att leva i mysig omedvetenhet om denna korrelation: Vår moraliska godhet på bekostnad av andras moraliska förfall.
Att köpa en elbil med kobolt från kongolesiskt barnarbete; att donera 15 kronor till Rädda Barnen i kassan på HM; att sätta eld på ett hus och vinna priser för att ha bidragit med en brandsläckare. Den strukturella förklaringen osynliggörs till förmån för vår moraliska stolthet. Snarare än att ändra ett ohållbart system i grunden kastas moraliska snuttefiltar på oss tills all potential till skuld kvävts.
Det är väl förvisso inget nytt att vi gärna tar distans från den smutsiga produktionen av vår livsstil – tänk om slakterier haft glasväggar och så vidare… Det nya är väl skalan på det hela, samt faktumet att politiker numera diskuterar huruvida vi ens har en moralisk plikt att bidra med brandsläckare över huvud taget, till en eld vi fortsätter att hälla bensin på. Kapa biståndet? Sänka drivmedelsskatten? Behöver Sverige verkligen sträva mot klimatmålen 2030?
Uppenbarligen är det så att även vår moral har getts en perifer roll. Nu kvarstår snart bara en evig konsumtion av hållbarhets-utmärkelser och moraliskt högmod tills hyllorna är fyllda.
Frågan är väl hur länge vi klarar av att kväva vår skuld innan den börjar sippra ut.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
