Foto: Mathilde Strand
Med fyra månader kvar till riksdagsval så hölls en partidebatt inför studentpublik. Det märktes att politikerna brann för det de gjorde – men frågan är om passionen lyckades smitta av sig på studenterna?
Säkerheten var hög. Två poliser stod på varsin sida i rummet, Säpo var också där. Inte så konstigt med tanke på gästerna: Tre partier skickade sina ledare för ungdomsfalangerna; MP, S och SD. M skickade justitieminister Gunnar Strömmer, medan V, C, L och KD skickade lokala representanter.
Debatten täckte fyra ämnen för kvällen: utrikespolitik, framtidstro, arbetsmarknad och ungas politiska engagemang.
Om man med termometer skulle mäta måendet på den svenska demokratin genom att skärskåda kvällens debatt så mår den bra. Samtalen var sakliga med närmast obefintliga personangrepp, ämnena för kvällen varierade och var relevanta för målgruppen, och publiken var lugn och sansad (även om några miljö/vänster-partister långt bak applåderade lite väl ofta åt när deras representanter sa något de gillade (i och för sig buade de inte heller åt någon annan, så publiken får ändå högt betyg)).
För att fortsätta med termometer-metaforen: demokratin mår bra, men ibland hostar den lite irriterande som folk kan göra när de inte dricker tillräckligt med vatten, snarare än att vara i begynnelsen av en förkylning. Denice Westerberg (SD) fick tala bedömt minst av alla trots partiets storlek, vilket inte kan bortförklaras med att hon inte räckte upp handen tydligt nog. Meningen man hörde mest av andra studenter under pausen var: “Hon från SD har ju inte fått säga mycket”.
En annan hostning under kvällen (får se om termometer-metaforen fortsatt håller) var att debattörerna ibland kunde hemfalla till lite väl många retoriska knep och plattityder. Ett exempel: när Moska Hassas (S) talade om regeringens migrations- och kriminalpolitik sa hon på ett ungefär att ”Regeringen vill sätta barn i fängelse och utvisa svenska medborgare”. Ett uttalande som i första halvan inte är fel i sig, men hon återkom till att säga mycket som lät skarpt och snyggt, utan att för den delen ge så många motförslag av substans på vad S vill åstadkomma istället.
Den andra halvan av hennes mening, att regeringen vill utvisa svenska medborgare, korrigerades av justitieminister Gunnar Strömmer. Han rättade och sa att utvisningarna gäller brottsdömda utan svenskt medborgarskap, då det annars vore grundlagsvidrigt. På tal om justitieministern så märkte man att han var mest van vid debatt, däremot krånglade hans mikrofon under kvällen. Men det gjorde nog att publiken spetsade öronen extra när han talade.
Biståndet blev det stora fokuset när utrikespolitiken avhandlades. Gunnar Strömmer (M) menade att bistånd kostar och att regeringen har effektiviserat det, samt omfördelat en hel del till militärt bistånd åt Ukraina. Hanna Lindqvist (MP) menade å sin sida att biståndet måste fortsätta användas över hela världen, det tryggar oroliga delar av omvärlden vilket på sikt hjälper Sverige. Dessutom menade hon att SD var motsägelsefulla som ofta pratat om att ”hjälpa människor på plats” istället för att satsa på biståndet, även om det är exakt vad bistånd gör. Denice Westerberg (SD) svarade inte på det, utan fokuserade istället på hur militärt bistånd behövs när grannlandet Ryssland utgör ett stort hot.
Det mest minnesvärda ögonblicket från debatten torde vara när ungas politiska engagemang avhandlades. Martin Hallander (KD) blev mer eldig än vanligt och berättade om känslan av att få igenom sitt första förslag i en omröstning, om slitet som följs av lättnad och stolthet. Om någon student i publiken i den stunden övervägde en politisk karriär så hade det varit ett perfekt ögonblick för polletten att trilla ner. I allmänhet märktes engagemanget hos debattörerna och att de var skickligare än många – ett bevis när på det är att de som ovan nämnts inte gick till attack mot varandras karaktärer, bara ståndpunkter.
Avslutningsvis: det största sundhetstecknet som debatten gav uttryck för torde vara representationen. De åtta debattörerna var ingen homogen grupp utan varierade i ålder, kön, uppgift (lokalpolitiker i Skåne kontra justitieminister), och så vidare. Det visar att politiken inte enbart påverkar oss alla, utan att den även tillhör oss alla.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
