Foto: Wikimedia Commons
I somras provade jag att med monologens makt försöka övertyga en meningsmotståndare. Det gick sådär. Hade det varit bättre att lyssna enbart? Eller finns det en gyllene medelväg?
Grattis, du ska få rösta på söndag! Eller så har du redan förtidsröstat, som var tredje svensk gjort. Det är som vanligt ett ödesval, särskilt i denna tid. 20-talet är än så länge inte känt för att vara glatt eller optimistiskt. Världen upplevs som galnare än tidigare med amoraliska ledare, osäker AI, masslakt och krig, bortglömda svältkatastrofer. Och de olösta frågorna kring klimat, migration och energi. Det mest galna verkar dock vara det faktum att ingen längre är överens om vad som är ett problem över huvud taget. Eller åtminstone vad som väger tyngst. ”Klimatkrisen är vår tids största hot” är inget okontroversiellt uttalande beroende på vem som lyssnar. ”Migrationen förstör Sverige” kan låta magstarkt för vissa, och helt rimligt för andra.
Men sällan möts sidorna på mitten. Istället blir det ofta en kamp om vem som har hundra procent rätt eller fel, trots att komplexiteten på problemen innebär att mycket är lättare sagt än gjort. Som studenter tror jag att många av oss saknat en analytisk dimension i valrörelsen, där politiska företrädare faktiskt säger ”Å ena sidan…å andra sidan”. Absolut, man vinner inte val genom att säga ”Ja, mitt parti tycker så här men de andra partierna har faktiskt rätt om detta och detta”, men genom att fokusera på röstmaximerandet försvinner den analytiska skärpan. Väljarna går miste om att den egna sidan nyanserar problem. Man gör sig av med allt tvivel, helt enkelt. Men för att citera Tage Danielsson: ”Utan tvivel är man inte klok”.
Tesen jag nu vill lägga fram är inte heller okontroversiell, beroende på hur du vill tolka följande rader. Debatt lyfts ofta fram som en del av demokratins ryggrad, vilket också är fallet. Men frågan är var skiljelinjen går mellan debatt och tävling i att hålla bäst monologer? Jag vill hävda att om vi faktiskt går in i en diskussion med syftet att försöka övertyga motparten, då kommer diskussionen inte bli framgångsrik. Det blir en tävling, inte ett meningsutbyte. Du kanske håller med eller så höjer du på ett ögonbryn, men följ med i mitt resonemang en liten stund till innan du tar ställning.
Ta ett påhittat exempel som en del nog kan relatera till:
Ett kompisgäng ses på en pub för att ta några öl och snacka. Osökt börjar gänget att prata om politik och regeringens prestationer. Halva gänget uttrycker missnöje med den förda klimatpolitiken, andra hälften ser inga problem med att klimatet får ge plats åt i deras mening viktigare frågor. Det uppstår två tydliga sidor, och diskussionens tonläge skruvas upp. Var och en förbluffas över den andres brist på kunskap eller märkliga uttalanden, hur kan de ha så svårt att förstå att det är så enkelt? Mer och mer gräver respektive sida ned sig i sina skyttegravar och förbereder att avfyra sin ammunition i form av halvt förberedda, halvt spontana argument. Och vid den punkten lyssnar ingen längre på den andra sidan, man förbereder bara vad man själv ska säga härnäst. Diskussionen eller debatten har mynnat ut i en märklig tävling i att hålla monologer med retorisk skicklighet utan att tappa masken eller självförtroendet. Den pågår en stund innan alla tröttnar och istället vill man prata om annat. Samtalet återgår till lugnare ämnen, men någonting hänger i luften efteråt.
Du kanske inte alls varit med om en diskussion som denna, eller så ser du inga konstigheter i att den utvecklas till denna form av passionerad debatt. Men går det ens att kalla exemplet ovan för en debatt? Eller var det något annat? Svenska Akademien definierar ”debatt” som ordnat offentligt meningsutbyte. Visst förblev debatten i scenariot ordnad, men var det verkligen ett meningsutbyte? Har någon i ärlighetens namn tagit del av den andres uppfattning? Svaret är nej om någon går därifrån med tanken ”hur kan de tänka så?”. Man måste alltså inte ha blivit övertygad under diskussionens gång, men åtminstone förstå den andra sidan.
”…vad som helst kan inte tolereras, ibland ska man bita ifrån.”
Återigen, du som läser kanske inte alls känner igen dig i detta resonemang. Kanske beskriver jag ett problem som inte finns enligt dig, utan all form av debatt är bra oavsett hur den förlöper. Kanske går jag bara till angrepp mot väderkvarnar. Men det jag vill få fram är att du inte behöver hålla med mig överhuvudtaget så länge du åtminstone försökt förstå vad jag vill få fram.
Polarisering möjliggörs av att inte vilja, eller orka, förstå den andra sidan. När olika sidor inte längre vill förstå så är tiden för samtal förbi – då går man en farlig väg till mötes. Politik handlar om debatt och att låta väljarna ta ställning till olika problem, men för att det ska vara ordentligt krävs det att parterna aktivt lyssnar på varandra. Annars blir det som exempelvis presidentdebatter i USA, där Trump och Biden i det senaste valet snarare grälade än argumenterade. Sånt smittar av sig, debattklimatet i dagens USA är minst sagt laddat.
Men i ärlighetens namn: Självklart löser man sällan problem genom att bara lyssna. Man måste våga säga sin mening, våga agera och inte förhålla sig passiv bara för att en konfliktlinje tycks synas i fjärran. President Trumps gräl med president Zelenskyj i Vita huset förra året är ett bra exempel på detta: vad som helst kan inte tolereras, ibland ska man bita ifrån. Men även i stundens hetta gäller det att vara saklig (vilket åtminstone en av presidenterna lyckades med, och det var inte han som sa ”You’re gambling with World War 3”).
Detta har alltså inget med konflikträdsla att göra. Istället vill jag vara konfliktbejakande med denna lilla tes: Jag vill se mer debatt och diskussion, men på en högre nivå än vad många jämlikar och folkvalda har idag. Man ska våga lyssna mer på motparten utan hopp om att övertyga. Många av oss är politiskt engagerade och ska i framtiden ansvara för ett bättre debattklimat än det som råder idag. Då är det viktigt att aktivt försöka förstå motparten (men när de faktiskt är helt från vettet ska vi ge oss rätten att ryta ifrån).
Egentligen tänkte jag att en fredagskrönika innan valet borde handla om hur lite vi pratar om utrikespolitiken i Sverige. Hur ingen riktigt diskuterar eller bryr sig om vad som sker med EU, vad vi kan göra i FN eller hur vi blir en starkare allierad i Nato. Men det sparar jag till de jag träffar på tu man hand. Det har känts viktigare att istället låta sig påminnas om vilken gåva lyssnandet kan vara. Jag får alltså tacka dig, käre läsare, för att du har ”lyssnat” på denna monolog.
Tage Danielsson fick sätta ord på några tankar i början av texten. Men som avslutning och någon form av mantra för allt som avhandlats vänder jag mig till journalisten Stig Dagerman:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
