Bild: Eugène François Fines via Wikimedia Commons.
“Gör din röst hörd.” Ja, nog är det väl dags ändå. Alltför länge har vi varit tysta i kulisserna.
Likt det mesta i dag är det antal visningar och gillamarkeringar som avgör popularitet, trender och det allmänna godtycket. Men denna såpopera till politik som världen börjat figurera kring känns gjord. Lika gjort som såpopera-liknelsen. Fastän musiken vi lyssnar på, aktivisterna vi ser i våra flöden dag in och dag ut bönar, ber – vädjar – om våra röster och deltagande, står vi precis utanför deltagandet. Vi uppmanas att ljuda – men vi gör det inte. Den homogena kulturen, som gör sig alltmer tydlig i det uppdelade samhället vi bygger, går helt emot vad politik och samhället borde vara.
Vi existerar för att dansa och sjunga med varandra. Varför tror ni vi sjunger om Achilles vrede än i dag? Eller att ge fred en chans? Det handlar om oss, inte ledarna. Som Sfeir skriver i Panoramas senaste fredagskrönika 11/9 läggs fokus på “röstmaximerandet” och att den egna övertygelsen väger tyngre än att höra motparten. Den amerikanska politiken går inte att undvika längre när man pratar både ut- och inrikespolitik. Men det vrider mig ut- och invärtes att det är fel personer vi hör. Nu låter det som att jag är emot folkvalda politiker, det är jag inte. Var är, undrar jag, den gemene personen? Höger och vänster kommer alltid att finnas. Så är det bara. Men folkvettet, empatin och önskan att inte skada andra är väck.
Det är kontroversiellt för vissa, rimligt för andra. Aktivism glädjer mig så mycket, även om jag i ärlighetens namn inte alls gjort mig till känna så pass mycket jag velat, för helt plötsligt ser man en spegelbild av mänskligheten, vilka vi är och vad vi finns till för. Någon sa en gång att vi bara är apor som vill dansa tillsammans. Kanske är det ett DP som saknas, Danspartiet™ det vill säga. Olle Jönsson, folkvald ledare i DP med en enda hjärtefråga: “Dan, dan, dan. Dan, dandi dansa. Dansa med mig”.
Att Mamdani blir hyllad för att han faktiskt gör sitt jobb som folkvald politiker för New Yorkarna borde inte ens vara en skräll. Vi kan inte applådera varje gång en dörr öppnas och stängs – vi satte den ju på plats där för att göra sin plikt och utföra sin funktion. De högljuddaste tar mest plats, och i slutändan är det väl bara placebo som är riktigt.
Vi unga låter, det kan jag inte neka. Malala, Thunberg, demonstrationen den 23:e augusti och ni lundastudenter där ute som samtalar med varandra visar att vi låter. Det är svårt att veta vad som leder till något, vad som i slutändan är värt det – du kanske inte får honom i slutet, men det är värt att försöka. Likaså är det värt att säga din mening, men glöm inte att lyssna à la Sfeir-style. Det behöver inte bli en konstig stämning efter politiska diskussioner. Det kommer att bli konstigt om du inte säger något.
Jag såg någon klaga på dagens ungdom (igen): att vi får klä oss hur vi vill, uttrycka oss hur vi vill och vår tillhörighet är lika flyktig som dagen. Ja, det stämmer väl. Vaknar som nihilist, äter lunch som ekolog. Jag är punk mellan 13-16, för att sedan bli cinefil mellan 21-23. Och däremellan är jag väl delad mellan hipster och konservativ som en burk surströmming.
Man får klaga på att vi unga har det lättare än förr (Läs: de som stod i hörn utklädda som goth med en fimp som sin enda lycka runt hörnet till Ritz, ca. 1981), vi får välja och säga vad vi vill – ska vi börja göra det högt också då? Torg, (mobil-) plattor och bordskanter är en bra start. Det är inte så svårt. Det första som sker när vi börjar vår förbättrade såpopera är
tystnad.
Tagning.
Din replik.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
