Foto: Valdemar Sfeir
Om Iran ska bli en demokrati måste omvärlden sluta förhandla med regimen. Det var ett av den iranska fredspristagaren Shirin Ebadis budskap när hon gästade höstens första studentafton.
Aftonen äger rum i Stora salen på Grand Hotel. Shirin Ebadi kliver upp på scenen till ljudet av applåder. Redan när hon satt sig gör hon något som får henne att sticka ut: . Hon tar vattenkaraffen och fyller sitt eget glas – men också upp tolkens och moderatorns. Från början har hon publikens uppmärksamhet, och med denna omtankens handling kanske också dess gillande.
Den iranska advokaten och före detta domaren spiller ingen tid. Kvällens fokus är på den iranska regimen, kvinnors och barns rättigheter och drömmen om ett demokratiskt Iran.
Inledningsvis berättar hon om sig själv. Hon talar persiska och översätts av en tolk som sitter bredvid henne på scen, vilket inte hör till vanligheterna på en studentafton. Hon berättar om hur hennes karriär har formats genom revolutionen 1979. Innan dess var hon domare i Teheran. Den första kvinnliga, men också den yngsta för tiden. ”But that changed over one night” – i samband med revolutionen förbjöds hon att vara domare och kunde enbart jobba vidare som advokat.
”Let me tell you about some of the laws that was established after the revolution”, säger tolken med eftertryck innan Shirin Ebadi börjar räkna upp några exempel. En kvinnas liv blev hälften så värt som en mans. Det fick hon uppleva själv när hon råkade ut för en bilolycka med sin bror; den senare fick dubbla försäkringspengarna.I rättegångar krävdes två kvinnliga vittnen för att motsäga ett manligt vittne. Och hennes sista exempel: en man fick ha fyra fruar samtidigt och rätten till att begära skilsmässa, vilket inte gällde för hans kvinnliga motparter.
Trots revolutionen och att ha avsatts som domare så fortsatte hon med juridiken. Hon inriktade sig på människorättsfall och jobbade utan ersättning, och grundade en NGO för att hjälpa offren. Men inte utan hot:”I was put to jail for defending a student that had been killed during a protest.” Ebadivar bara en av många, och vill inte framhäva sig som något unikt fall.
Det är en mindre skådad sida av det iranska samhället som visar sig genom Shirin Ebadi. En mer progressiv och liberal syn på hur religion och samhälle borde fungera, och samspela. För henne är religion något personligt. Hon berättar att hon är muslim, men hennes islam är inte den som många i Väst får uppfattningen att det är. Ett konkret exempel på detta är att hon själv inte bär någon slöja.
”I was raised in a progressive family”, förklarar hon. Det har lagt grunden för hennes rättvisepatos menar hon, inte minst genom hennes far som var professor i handelsrätt. Hon beskriver honom som en ”true feminist” och som ville att barnen skulle ha en god utbildning.”I was sent to a Zoroastrian school instead of a Muslim school, because my parents knew it had a good reputation and it was closer to our home.”
Hon beskriver ett land som är rikt på guld, olja, naturgas och historia – men som också utarmas av regimen. Trots landets rikedomar så lever åttio procent av befolkningen under fattigdomsgränsen och elen ransoneras flera timmar om dagen. Många stora städer har få skolor och saknar i många fall sjukhus.
Hur ska landet då någonsin bli en demokrati?
Shirin Ebadi menar att det iranska folket ”unanimously” (enhälligt) vill gå från en despotisk teokrati till en sekulär demokrati. Om det skulle vara en monarki där shahens son Reza Pahlavi återinsätts eller om det blir en republik, det ska bestämmas genom folkomröstning.
Men proteströrelserna i landet vittnar om en vilja till förändring. Den senaste stora vågen var i januari 2026. Internet stängs ned i samband med oroligheterna och bristen på utländska journalister gör att det är svårt att ha koll på vad som händer. Men Ebadi menar att 40 000 människor blev gripna och av dessa har trettio avrättats och över hundra inväntar dödsstraff. Trots att människor riskerar att arresteras eller skjutas med skarp ammunition under demonstrationer så fortsätter de ständigt gå ut på gatorna.
”Don’t seek a role model.”
Hon hyser hopp om ungdomen och nästa generation. Moderatorn frågar vilka som är Ebadis förebilder och vilka som har inspirerat henne. Pappan nämns, men hon vänder istället på frågan och gör det till en uppmaning: ”Don’t seek a role model.” Medvetet eller omedvetet så vill hon istället för att berätta om hur hon inspirerats, vill hon inspirera publiken här och nu: ”Learn to listen but follow your voice and your dreams, and don’t be afraid of setbacks because they are the prelude to your successes.”
Nästa gäst i Studentafton tycker hon också ska vara någon yngre än henne själv. Gärna någon mellan tjugo till trettio år, istället för hennes sjuttionio. Hon skojar och säger att de har ”more energy than I do”.
Men konflikten med USA och Israel har för tillfället skiftat fokus från inhemska problem till den geopolitiska situationen. Hon konstaterar att Iran just nu besegrar en supermakt, eftersom USA inte får igenom sin vilja i förhandlingarna eller genom sin militära överlägsenhet. Men för henne finns ingen ära i att Iran lyckas med detta. Hellre hade hon sett att folkets nöjdhet över samhället triumferar, men för tillfället läggs landets resurser på krigsmateriel eller att förtrycka den egna befolkningen, eller: ”supporting proxy terrorist groups in the region”.
Ofta får Shirin Ebadi frågan om hur människor kan hjälpa Iran och dess väg till demokrati på bästa sätt. Hennes främsta råd är att inte stärka regimen genom att förhandla med den. Europas regeringar har, enligt henne, vacklat i sitt stöd för den demokratiska rörelsen genom att ständigt förhandla med regimen – inte minst vad gäller utväxlingar av fångar.
”Tell me, did your government do the right thing?”
Hon ger ett exempel på ett land som gjort just detta, nämligen Sverige 2024. Trots att hon behöver översättas i realtid så är publiken än mer fångad när hon berättar denna historia.
En iransk krigsförbrytare, som torterat fångar under Iran-Irak-kriget under åttiotalet, blev dömd av svensk domstol 2022 för grovt folkrättsbrott och mord. Han fick livstids fängelse. Samma år blev en svensk man fängslad i Iran, anklagad för spioneri. Sverige valde att förhandla med den iranska regimen, och lyckades utväxla krigsförbrytaren (Hamid Noury) mot två svenska medborgare. Den ene var Saeed Azizi, den andre var Johan Floderus – som var Studentaftons första gäst under hösten för två år sen.
Utväxlingen visar dels att den iranska regimen är en legitim förhandlingspartner, dels att gisslandiplomati fungerar. Shirin Ebadi menar att det ger den iranska regimen incitament att fortsätta fängsla utländska besökare och utpressa omvärlden samtidigt som man stärker sin ställning. Hon avslutar det svenska exemplet med en retorisk fråga:”Tell me, did your government do the right thing?”
Men Sverige är inte det enda landet som gjort detta, understryker hon. Även Belgien har agerat på samma sätt i liknande fall. Hennes förbluffning märks trots språkbarriären när hon berättar om när den iranska presidenten besökte Italien 2016 och man täckte alla nakna statyer, av rädsla för att provocera.
Avslutningsvis: Den mest minnesvärda episoden från kvällen.
En fråga från publiken löd varför de nuvarande iranska och afghanska regimerna är så fokuserade på att begränsa kvinnors rättigheter och vardag. Vad är det som gör just kvinnor som grupp så farliga?
Ebadi svarar att de två länderna kan lära av Europa, som också styrts på religiös grund längre än vad det varit demokratiskt. En stor del av dess kollektiva historia handlar om hur påven kontrollerade en stor del av befolkningen med religionens makt, men som också förstärktes genom politiska och militära maktmedel. Maktutövandet innebar att kvinnors roll i samhället enbart blev familjebildande. Hon sa halvt på skoj, halvt på allvar att Europa blev mer progressivt i samma ögonblick som: ”Ni lyckades stänga in påven i Vatikanen.”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
