Foto: Amal Alsheikh
Det spelar ingen roll hur många år som går, hur långt man reser eller hur mycket livet förändras. Det finns platser som stannar kvar inom en, som om de byggt ett hem i ens själ. De bär ens barndom, ens familj och ens minnen.
Min pappa byggde den platsen med kärlek, tålamod och sina egna händer. Han tog hand om varje träd som om det vore en del av familjen. Han visste exakt vad varje träd behövde, när det skulle vattnas, när det behövde beskäras och hur man fick det att blomstra.
Trädgården var inte min pappas huvudsakliga arbete, utan något han ägnade sig åt vid sidan av. Ändå lade han ner mycket tid på den. Det var aldrig bara en trädgård. Det var ett paradis. Ett paradis av träd, färger, dofter och liv. Solen som sken året runt. Frukter som doftade av sommar och sol. Där fanns allt. Aprikoser och persikor av olika sorter, grönplommon, körsbär, päron, granatäpplen, kvitten, mullbär, fikon, mispel, druvor, oliver, valnötter, kaktusfikon och mango – och mycket mer.
När man kom in i trädgården möttes man av blommor i olika färger som min pappa hade odlat. De doftade så gott. Runt omkring hade han också odlat olika prydnadsväxter, och längs sidan planterat cypresser för att göra platsen ännu vackrare. Jag minns också kråkorna som brukade släppa valnötter mot marken för att knäcka dem. Ibland glömde de var valnötterna hade hamnat. Några blev kvar i jorden och började växa, och efter ett tag hade vi nya valnötsträd i trädgården – tack vare kråkorna.
Hela min barndom känns kopplad till den platsen. Jag växte upp mellan träden. Där odlade vi zucchini, aubergine, tomater, gurkor, paprika, pumpa, majs, mynta och grönsaker av alla slag. Vi hade också många olika fåglar där som jag brukade ta hand om. Jag hjälpte min pappa med allt som behövde göras i trädgården, från att plantera och vattna till att skörda det vi hade odlat. Tack vare all tid där och allt min pappa lärde mig blev jag nästan expert på träd. Det fanns alltid något att se, något att plocka, något som behövde göras.
Vi brukade också grilla där med familj eller med vänner. Jag och mina vänner tillbringade mycket tid där. Ibland skolkade vi från lektioner vi inte tyckte om och smög i väg till trädgården i stället. Vi klättrade över väggen som omgav den och stannade där i timmar, åt frukt, spelade fotboll, dansade och bara umgicks.
Jag minns känslan av att plocka frukten direkt från träden med mina egna händer. Det finns en speciell känsla i att äta något som vuxit framför ens egna ögon, något man själv varit med och tagit hand om. Smaken var annorlunda när den kom från vår egen mark. Allt smakade bättre. Allt kändes mer äkta. När man blir äldre förstår man ännu mer hur mycket arbete som låg bakom allt.
Min mamma hjälpte också mycket till i trädgården, inte minst med att plocka det som hade vuxit. Hon brukade ta vara på mycket av det vi odlade. Hon gjorde sylt av rosor och aprikoser och saft av både aprikoser och granatäpplen. Hon blev känd för sin saft, och några blev förvånade när de fick veta att hon hade gjort den själv. Även aprikossylten blev mycket uppskattad. En som fick smaka den sa: ”Hatten av för din mamma.” Aprikoser och grönplommon som föll till marken brukade hon lägga i solen för att torka. De blev också otroligt goda.
Vi brukade ge mycket av frukten till släktingar, kusiner, vänner och människor som hade det svårt. Det gjorde trädgården ännu mer betydelsefull för mig. Den var inte bara till för oss, utan också för andra. Där fick jag också känna glädjen i att ge till någon som behövde det.
”För mina föräldrar var den platsen mer än bara mark.”
För mina föräldrar var den platsen mer än bara mark. Det var deras livsverk. Det var platsen där de byggde något tillsammans. Något vackert. Något levande. Det fanns en speciell känsla där. En känsla av lugn. Som att världen utanför försvann och tiden gick långsammare. Min mamma brukade säga att trädgården talade till en. Jag kände samma sak.
Min bror och hans vänner gjorde också en fotbollsplan där. Det blev vår egen lilla arena. Där brukade jag och mina vänner spela fotboll i timmar. Det var också där jag började ägna allt mer tid åt fotbollen. Det var det jag älskade mest och hade lättast för. Jag brukade också spela där med våra kusiner och min brors vänner. Men historien var aldrig enkel. Några av dem mördades senare i kriget. Trädgården bär också minnet av dem.
Kriget kom, och mitt i allt blev trädgården en plats att fly till. Där kunde vi andas för en stund, trots kaoset omkring oss. För sanningen är att det aldrig var helt säkert där heller. När som helst kunde bomber falla. När som helst kunde allt ta slut. Jag minns fortfarande ljuden. Oändliga skottlossningar från alla möjliga slags vapen. Explosioner och sprängningar som skakade marken. Det öronbedövande dånet. Allt var så nära. Under vissa perioder var det också för farligt att ens ta sig dit. Men när vi kunde fortsatte jag och min pappa trots faran att ta hand om träden, och livet i trädgården fortsatte.
När jag tänker tillbaka nu förstår jag att trädgården gav oss något mycket större än frukt och grönsaker. Den gav oss liv mitt i döden. Den gav oss glädje mitt i kaoset. Den gav mig barndom mitt i kriget. Och sedan kom dagen då jag fick se platsen igen.
Men något var fel. Jag önskar ibland att jag aldrig hade sett den sådan. Det som en gång hade varit fullt av liv kändes plötsligt tomt. Det var som att stå framför ett sår. Smärtan i det ögonblicket är svår att beskriva. Nästan alla träd var borta. Det som en gång hade varit ett paradis var förändrat. Tystare. Tommare. Nästan som om en del av platsens själ hade försvunnit.
Några månader senare, i januari 2024, drabbades även området kring trädgården av israeliska bombningar. Två israeliska missiler slog ner alldeles i närheten. Den ena träffade min kusins byggnad, som låg precis intill trädgården, vägg mot vägg. Byggnaden förstördes helt och väggen runt trädgården rasade. Den andra missilen slog ner i närheten och orsakade ytterligare skador.
Tack och lov befann sig ingen i min familj där just då. De tillbringar fortfarande tid i trädgården, men inte lika mycket som förr. Några träd finns fortfarande kvar, och min pappa fortsätter att odla där, men betydligt mindre än förr.
Sorg handlar inte bara om att förlora människor. Man kan sörja platser också. Man kan sörja träd. Man kan sörja versioner av sig själv som bara existerade där.
Tio år har gått sedan jag kom till Sverige, men trädgården har aldrig lämnat mig. Jag tänker ofta tillbaka på vardagen där, på min familj, träden och allt liv som fanns där. Jag saknar också den jag var där, pojken som sprang mellan träden utan att veta hur mycket som skulle gå förlorat.
När jag såg att träden var borta kändes det som att en del av min barndom hade rivits bort framför mina ögon. Men min pappas trädgård lever kvar i mig.
Kanske är det det vackraste av allt. Att vissa saker aldrig riktigt dör. Så länge någon minns. Så länge någon bär dem vidare. Så länge jag kan blunda och se träden igen.
För där kan inga bomber nå den. Där kan ingen förstörelse röra den.
Där lever den vidare för alltid.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
