Jag hade turen att få biljett till Macron. Ha ha! Så kände jag innan. Men den som skrattar bäst är den som skrattar sist, och denna gång tror jag inte att det var jag. Över fyra timmar av mitt liv för 45 minuters EU-predikan och tre studentfrågor som jag knappt kommer ihåg. Detta är en liten rapport över kvällen som jag kommer minnas mer för låten Les Champs-Elysées, än att jag såg självaste Emmanuel Macron.
Det måste vara årets mest hänsynslösa blandning av blåst och kyla innan vi kliver in i universitetshusets varma famn. Väl inomhus ringlar vi fram genom det förväntansfulla myllret av pol.kandare, fredsare och alla andra som anlänt till studentafton för att delta i det demokratiska samtalet denna novemberkväll.
Stämningen är uppspelt under universitetshusets välvda tak. Varenda stolsrad är fylld. Kombinationen av högt sorl från publiken, musik och den ivriga förväntan som fyller luften får stämningen att påminna mer om upptakten till en konsert, än till ett föredrag med en militär befälhavare. När klockan slår nitton intar Frida Eriksson, ordförande för studentaftonutskottet, scenen och välkomnar publiken till den 13:e ÖB-aftonen i föreningens historia.
Lupef:s medlemmar var på tårna under onsdagkvällens debatt. På gott och ont fick partier från olika sidor av det politiska spektrat mötas i årets viktigaste frågor.
När jag kom till Lund hade jag nog egentligen aldrig varit särskilt intresserad av att skriva, jag hade inte skrivit en enda krönika eller en endaste liten debattartikel. Det närmaste jag hade kommit var gymnasiesvenskan där jag tvingades skriva, något som resulterade i halvdana bokrecensioner av Kafkas Förvandlingen eller platta historier om allt och inget. Jag trodde hela tiden att jag inte var “lagd” åt det hållet eller, som sportjournalisten Erik Niva sade i sitt sommarprat från 2019, att jag inte var en “penna”.