Kategori: Krönika

Redan när vi som barn snubblar runt i världen får vi veta att det finns saker som man helt enkelt inte kan säga, inte för det man säger i sig, nödvändigtvis, utan för vad andra kommer säga om det.

Jag har återigen ägnat mig åt mitt stora fritidsintresse, reality-TV. Nyligen kom säsong två av det fenomenala serien “Love is Blind” ut på Netflix. Snabbt slukade jag samtliga avsnitt. Programidén bygger på att deltagarna ska dejta varandra åtskilda i varsitt garderobsliknande rum. Deltagarna kan inte se varandra, men kan prata genom den tunna vägg som skiljer dem åt. Deltagarna blir kära, friar och får då se varandra. Turturduvorna släpps sedan ut i den riktiga världen. Efter en månad är planen att paren ska gifta sig. Men frågan är, “Is love really blind?”? Eller kommer deltagarna under sin månad i frihet inse att garderobförälskelsen inte var the one och därför säga nej vid altaret? Ljuvligt program.

För några veckor sedan satt jag på en arbetsintervju och skulle beskriva mig själv. Alla svenskars största hat-moment att förklara lagom, noga utvalda ord som inte är för skrytiga, men ändå tillräckligt lockande för att framstå som precis rätt mängd duktig. Jag hör mig själv säga ord som “ambitiös”, “driven”, “samarbetsvillig”; alla de ord som vittnar om det enorma prestationssamhälle vi lever i idag. Vad betyder ens samarbetsvilligt? Vadå villig? Är inte det en grundläggande egenskap hos de allra flesta människor att kunna arbeta tillsammans, som det flockdjur vi trots allt är? Ändå ska man med glitter och glamor lyfta fram och förtydliga att man visst är en lagspelare, och när det sedan kommer till kritan, då ska man ha vunnit medaljerna själv.

Jag pratar med en kompis, “Jag vill verkligen vara med om en naturkatastrof” säger han. “Vad fan?” säger jag och tänker att det är dags att säga upp vänskapen. Men sen fortsätter han “bara en liten översvämning nere vid smålands typ”, jag instämmer försiktigt, sen tillägger han “ingen måste ju dö liksom”. Det var flera månader sen vi pratade om det där men jag tänker på det varje dag. Bara en liten översvämning nere vid Smålands. Jag längtar liksom efter naturkatastrofer varje dag, men bara en liten, där ingen måste dö.

Mycket går att säga om den två år långa pandemin vi uthärdat, men en sak ska den fan ha — herregud, vad mycket vi lärt oss om virologi! Det ingår numera under allmänbildningen att kunna redogöra för skillnaden mellan antikroppar och t-celler, vi kan alla beskriva sambandet mellan vaccination och flockimmunitet och Smittskyddslagen sitter numera i ryggmärgen. Denna nya folkbildning gör det nu möjligt att förstå sig på något som ni inte trodde var möjligt att relatera till coronaviruset: patriarkatet.

Idag är den åttonde mars, internationella kvinnodagen. En, i mitt tycke, högtidlig dag. Till för att minnas, uppmärksamma och föra kampen för icke-mänsrättigheter. Instagram svämmar över av hyllningar, ilska och statistik. Tidningarna rankar årets kvinnor. Men varje år bryter även diskussionen om huruvida man får gratulera på kvinnodagen ut. Absolut säger jag, nej säger ungefär samtliga andra.

Eskatologi betyder, på ett ungefär, läran om den yttersta tiden. Det är ett område som man diskuterar inom kristen teologi, likaväl som inom andra livsåskådningar, och man berör både individens sista tid i livet och större skeenden i den världsliga historien. Hösten 2018 var jag i Göteborg och höll ett föredrag på en konferens som just hade temat eskatologi. Dagen anordnades av Svenska kyrkans teologiska kommitté och i egenskap av förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga var jag inbjuden för att tala om unga människors framtidshopp.

Vaknar bakis och får reda på att kriget är kommet . Det var kanske inte förvånande. Det har ju varit lite spänt. Men mitt nyvakna jag fattar ändå inte riktigt att konceptet krig kan förekomma i min relativa närhet. En kompis ringer och gråter över hemskheten att folk kommer dö. Under frukosten diskuteras ömsom gårdagen och ömsom dagen. Varannan mening är i stil med “han blev ju utslängd!” och nästa “ har du sett att dom skyddar sig mot bomberna i tunnelbanan?”.

Fem fyrtiotre. Jag vaknar med ett ryck. Klarvaken i mörkret. Inget ovanligt, jag har varit nervös på senaste och haft svårt att sova, jag ska flytta till korridor. Livet har känts nytt, spännande, fräscht. Jag fyllde tjugo i helgen. Dags att bli vuxen. Jag försöker somna om, det är säkert fortfarande mitt i natten. Nej, vänta, mamma är nog vaken – någon går förbi min sovrumsdörr och lyssnar på en nyhetssändning. Jag hör inte vad som sägs, men reportern rabblar i allvarlig ton. Jag vet direkt.

Min bokhylla är full av böcker. Hemma hos mina föräldrar har jag ännu fler. Jag skickar efter stora paket på bokrean varje år. Köper en klassiker var gång jag går in på Erikshjälpen.

Jag älskar att köpa böcker, och jag älskar att läsa dom. Men oftast gör jag bara det första. Tar mig till akademibokhandeln och väljer lagom noga ut en bok som jag i stunden faktiskt är innerligt motiverad till att läsa. Men när jag kommer hem används boken efter några sidors håglöst läsande bara som en inredningsdetalj.