Kategori: Krönikor

Plastikoperationer är i alla fall rättvisa

Under 1800-talet snörade kvinnor sina korsetter hårt för att åstadkomma smalast möjliga midja. På 1920-talet skulle kvinnokroppen vara tunn, rak och pojkaktig för att under 50-talet bli kurvigare och yppigare. Det har alltid funnits skönhetsideal och kvinnor har sminkat, pudrat, snörat och klätt sin kropp för att på olika sätt klämma in den i rådande ideal. I nutid har 90-talet smala långbenta supermodeller blivit till stora rumpor och timglasformer med Kim Kardashian i spetsen. Nu är det dags för ett nytt ideal igen. Clean Girl har letat sig in i min instagramalgoritm.

Psykotjejernas renässans

All ansträngning i att få det att verka som att man inte alls anstränger sig, har jag nu, till min förskräckelse, upptäckt var helt i onödan. Killar gillar inte sköna tjejer?

Att leva lyckligt i resten av våra dagar

När min väns föräldrar skilde sig minns jag hur vi satt på en parkbänk och jag som tröst sa att det var taskigt och själviskt av dem. För att helt impulsivt och felaktigt rikta fokuset från sorgen till ilskan.

Objection: calls for speculation

Klockan är 16:30 den första maj. Det börjar kanske bli dags att lämna sängen. Jag har just fått ett mess från en vän jag var med på valborg: ”hur mår du idag haha?” Svar: ”inte gått upp än… själv?” ”jag mår prima, som en kung!!” Oironiskt. Jävla 02or. Jag vänder på mig och fortsätter kolla youtube.

Den sinnesrika presidenten Vladimir Putin

Ingen kan väl ha missat den pågående konflikten som utkämpas mellan Ryssland och Ukraina. För att rättfärdiga den ryska invasionen, eller som ryska staten och medier målar upp det som “militära operationen”, så anklagade Putin ukrainska samhället och regering för att domineras av neo-nazism. Han åberopar samarbetet som förekom under tyskockuperade Ukraina, där enligt en antisemitisk konspirationsteori menar på att det inte var judarna som var offret under Nazisttyskland utan att det var kristna ryssar som var de sanna offren.

Ungdomens glansdagar?

Jag är nitton år, snart tjugo. När jag säger detta till folk, skulle jag vilja bli bemött på samma sätt som någon som säger att de går igenom en skilsmässa. Man får gärna lägga huvudet på sned, vrida ner mungiporna och säga “Usch, va jobbigt.” Men det gör ingen. “Det är den bästa tiden i ditt liv!” Säger de istället. Studenttiden. Innan man behöver bekymra sig för triviala saker som att betala räkningar och att plocka upp barnen från skolan, när man fortfarande kan bränna halva månadens CSN på nationer och Systembolaget utan att någon höjer på ögonbrynen. I vissa medelålders ögon kan man till och med se hur de gnistrar till lite när de reflekterar tillbaka på deras egen ungdomstid. Vad kul, för dem.

När latheten går ut över andra – och klimatet

Det är sällan jag blir arg, i grunden är jag nog helt enkelt oilsket lagd. Men om det är något som för mig bort från mitt lugna normaltillstånd så är det när folks lathet går ut över andra. Praktexemplet är personer som inte tar tillbaka kundvagnarna till kundvagnsskjulen, eller folk som inte tar med sina popcornkartonger ut från biosalongen för att ”det finns folk som jobbar med att ta undan dem”. Vad fan är det för attityd? Obegripligt empatilöst.

Transfobers tautologi

Inte för sällan när transfrågor diskuteras händer det att man ska definiera vad en kvinna respektive en man är. En kvinna är en kvinna. En man är en man.

Om glappet mellan korsfästelse och äggfrossa

Det är långfredag och vi firar det till minne av Jesu korsfästelse och uppståndelse. När jag äter ägghalvor med majonäs och räkor hos släkten är det dock inte Guds godhet jag tänker på. Förmodligen tänker jag något i stil med ”tack Gud för att jag är i Göteborg och kan äta färska räkor på påsk”. Jag begår frosseri. Dödssynd. Trots att jag inte är troende kristen känner jag att något skaver. Glappet mellan korsfästelse och äggfrossa är väldigt stort.

En motvillig hyllning av den daltande feminismen

”Har du hört Bianca Kronlöfs vinterprat?” Jag har frågat så många de senaste månaderna att det är det närmaste jag någonsin kommit en catchphrase. Vinterpratet var ett timslångt feministiskt brandtal som gick rakt in i hjärtat på mig, och sen dess har jag velat dela det med allt och alla. Jag kommer på mig själv med att bli lite gråtmild av mitt eget återberättande för en måttligt intresserad kompis. Samtidigt finns det något olustigt med att det var just detta vinterprat som tog skruv.