Kategori: Krönikor

Redan när vi som barn snubblar runt i världen får vi veta att det finns saker som man helt enkelt inte kan säga, inte för det man säger i sig, nödvändigtvis, utan för vad andra kommer säga om det.

Jag har återigen ägnat mig åt mitt stora fritidsintresse, reality-TV. Nyligen kom säsong två av det fenomenala serien “Love is Blind” ut på Netflix. Snabbt slukade jag samtliga avsnitt. Programidén bygger på att deltagarna ska dejta varandra åtskilda i varsitt garderobsliknande rum. Deltagarna kan inte se varandra, men kan prata genom den tunna vägg som skiljer dem åt. Deltagarna blir kära, friar och får då se varandra. Turturduvorna släpps sedan ut i den riktiga världen. Efter en månad är planen att paren ska gifta sig. Men frågan är, “Is love really blind?”? Eller kommer deltagarna under sin månad i frihet inse att garderobförälskelsen inte var the one och därför säga nej vid altaret? Ljuvligt program.

För några veckor sedan satt jag på en arbetsintervju och skulle beskriva mig själv. Alla svenskars största hat-moment att förklara lagom, noga utvalda ord som inte är för skrytiga, men ändå tillräckligt lockande för att framstå som precis rätt mängd duktig. Jag hör mig själv säga ord som “ambitiös”, “driven”, “samarbetsvillig”; alla de ord som vittnar om det enorma prestationssamhälle vi lever i idag. Vad betyder ens samarbetsvilligt? Vadå villig? Är inte det en grundläggande egenskap hos de allra flesta människor att kunna arbeta tillsammans, som det flockdjur vi trots allt är? Ändå ska man med glitter och glamor lyfta fram och förtydliga att man visst är en lagspelare, och när det sedan kommer till kritan, då ska man ha vunnit medaljerna själv.

Första gången vi hade sexualkunskap i skolan gick jag i fyran. Jag kommer fortfarande ihåg känslan som låg i luften när skolsköterskan klev in i klassrummet och separerade killar och tjejer. I skräckblandad förtjusning hade vi pratat om den dagen i veckor. Det var inte så att vi inte hade hört talas om sex förut – nej, en majoritet av klassen hade någon sorts uppfattning om vad det innebar men det fanns fortfarande en mytomspunnen karaktär kring ämnet som tillkom när en vuxen skulle prata om det. 15 tjejer satt på helspänn i ostrukturerade bänkrader samtidigt som skolsköterskan högtidligt vandrade fram och tillbaka framför whiteboarden. Det viskades och snurrades på stolar, luften var som ett elnät. Vi ville inte möta varandras blick; men gjorde precis det, i hopp om att ens jämlike skulle dela de känslor som sprudlade genom kroppen.

Jag pratar med en kompis, “Jag vill verkligen vara med om en naturkatastrof” säger han. “Vad fan?” säger jag och tänker att det är dags att säga upp vänskapen. Men sen fortsätter han “bara en liten översvämning nere vid smålands typ”, jag instämmer försiktigt, sen tillägger han “ingen måste ju dö liksom”. Det var flera månader sen vi pratade om det där men jag tänker på det varje dag. Bara en liten översvämning nere vid Smålands. Jag längtar liksom efter naturkatastrofer varje dag, men bara en liten, där ingen måste dö.

Mycket går att säga om den två år långa pandemin vi uthärdat, men en sak ska den fan ha — herregud, vad mycket vi lärt oss om virologi! Det ingår numera under allmänbildningen att kunna redogöra för skillnaden mellan antikroppar och t-celler, vi kan alla beskriva sambandet mellan vaccination och flockimmunitet och Smittskyddslagen sitter numera i ryggmärgen. Denna nya folkbildning gör det nu möjligt att förstå sig på något som ni inte trodde var möjligt att relatera till coronaviruset: patriarkatet.

Idag är den åttonde mars, internationella kvinnodagen. En, i mitt tycke, högtidlig dag. Till för att minnas, uppmärksamma och föra kampen för icke-mänsrättigheter. Instagram svämmar över av hyllningar, ilska och statistik. Tidningarna rankar årets kvinnor. Men varje år bryter även diskussionen om huruvida man får gratulera på kvinnodagen ut. Absolut säger jag, nej säger ungefär samtliga andra.

March 8th is an important date for many people. It is a day dedicated to reminding people of the differences and the gap that still to this day exists between men and women. When it comes to engaging oneself in different topics one barely knows where to start. The abortion ban in Texas? Femicide in Turkey? The alarming, increasing numbers of domestic violence in Sweden? Sometimes it can all feel a bit too much. But, these are still important topics and no matter how you choose to be active and spread awareness it counts.

Eskatologi betyder, på ett ungefär, läran om den yttersta tiden. Det är ett område som man diskuterar inom kristen teologi, likaväl som inom andra livsåskådningar, och man berör både individens sista tid i livet och större skeenden i den världsliga historien. Hösten 2018 var jag i Göteborg och höll ett föredrag på en konferens som just hade temat eskatologi. Dagen anordnades av Svenska kyrkans teologiska kommitté och i egenskap av förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga var jag inbjuden för att tala om unga människors framtidshopp.

Är mitt uppe i min egentid när jag råkar läsa en artikel om att det är viktigt att vara själv. Det känns vidrigt och jag avbryter egentiden illa kvickt. Hela grejen med att man ska lära sig vara själv känns ogenomtänkt och knäpp. Jag vill inte alls det. Klart jag vill träffa mina kompisar?

Vaknar bakis och får reda på att kriget är kommet . Det var kanske inte förvånande. Det har ju varit lite spänt. Men mitt nyvakna jag fattar ändå inte riktigt att konceptet krig kan förekomma i min relativa närhet. En kompis ringer och gråter över hemskheten att folk kommer dö. Under frukosten diskuteras ömsom gårdagen och ömsom dagen. Varannan mening är i stil med “han blev ju utslängd!” och nästa “ har du sett att dom skyddar sig mot bomberna i tunnelbanan?”.

Fem fyrtiotre. Jag vaknar med ett ryck. Klarvaken i mörkret. Inget ovanligt, jag har varit nervös på senaste och haft svårt att sova, jag ska flytta till korridor. Livet har känts nytt, spännande, fräscht. Jag fyllde tjugo i helgen. Dags att bli vuxen. Jag försöker somna om, det är säkert fortfarande mitt i natten. Nej, vänta, mamma är nog vaken – någon går förbi min sovrumsdörr och lyssnar på en nyhetssändning. Jag hör inte vad som sägs, men reportern rabblar i allvarlig ton. Jag vet direkt.