Foto: Clara Tornbrant
En vän till mig sa ”Jag bor inte här på riktigt”. Vi pratade om påsken och att vi skulle hem, och gemensamt för oss alla var att hem inte var den plats vi för tillfället befann oss på. Men vad är då ett hem — en plats med stadiga rötter eller en plats man får lov att forma?
För någon vecka sen såg jag att jag hade köplats 1 på en etta hos AF bostäder. Det gav mig en känsla av misstro — hade jag verkligen bott i Lund tillräckligt länge för det? Jag hade ju nyss flyttat hit, inte gått mycket mer än en termin och kände mig i ärlighetens namn fortfarande lite som en gäst i staden jag ingått ett informellt studiekontrakt med. Jag stängde fliken och vek ihop datorn. Utanför sovrumsfönstret låg ett fluffigt molntäcke över takåsarna — det tycktes varken vankas regn eller sol. På backen nedanför såg jag krokusen breda ut sig utmed cykelvägen som ledde in mot stan. Min stad, påminde jag mig.
Studentlivet är lite som april — att alltid befinna sig i limbo. Man hafsar sig runt på olika andrahandskontrakt, man stannar aldrig tillräckligt länge för att rota sig. Lika oförutsägbart som våren — den sveper en med sig i ett virrvarr av sol och snö, lämnar en med en känsla av desorientering och sorg (är det inte det här jag längtat så väldans efter?). Ett mellanrum mellan mörkret och ljuset. Att alltid befinna sig mellan rum.
En vän till mig sa ”Jag bor inte här på riktigt”. Vi pratade om påsken och att vi skulle hem, och gemensamt för oss alla var att hem inte var den plats vi för tillfället befann oss på. Vännen i fråga hade nyligen flyttat in på ett korridorsrum på Ulrikedal, ett stort och ljust rum med blommor i fönstren. Vi var alla överens om att det var ett mycket trevligt rum, men vi förstod också alla vad hon menade.
Men vad är då ett hem? Är det en plats som är kompakt, förutsägbar, en plats som man vet var man har? När jag längtar efter en sådan plats brukar jag sätta mig på öresundståget och åka de knappa tre timmar som krävs för att besöka min hemstad. Också det känns som ett knepigt uttalande, då jag inte kan minnas att jag någonsin känt mig hemma i den stad jag vuxit upp i. De senaste gångerna jag varit ”hemma” har jag även tvingats till insikten att även denna plats är rörlig. Mitt sovrum är inte mer än ett förråd med en säng och min lillebror har skjutit i höjden. Det inger mig en känsla av tomhet som plötsligt får rummet intill Sjön-sjön att kännas som något tryggt. Inte för att det inte är ombytligt, utan för att det är jag som styr när något ska ändras.
Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Vi tampas alla med att bli solida, att knyta oss fast i jorden. När jag stirrar på siffran i bostadskön, på ettan för nästan sju tusen i vad som endast kan beskrivas som utkanten av stan, inser jag att den är en symbol för just det. Att få göra något till sitt, kanske för första gången. Att vänja sig vid tanken att ett hem är något man kan skapa. Att släppa taget om limbon — att folkbokföra sig på sin adress.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Clara Tornbrant, Skribent
