Foto: Wikimedia Commons
Ända sedan Bohemian Rhapsody 2019 dominerade Oscarsgalan har biopics, framförallt de om legendariska musiker, varit en av filmindustrins mest framträdande trender. När det till slut var dags för Bob Dylan att porträtteras i en megasatsning med några av dagens största filmstjärnor borde jag ha suttit som på nålar. Vad säger det om mig att jag inte kan njuta ens av denna film? Vad säger det om Hollywood att de inte ens kan göra denna berättelse intressant?
Tidigare i vår såg jag en av vinterns mest hajpade filmer, A Complete Unknown, på Kino här i Lund. Förväntningarna borde ha varit skyhöga; filmen följer Bob Dylan – min eviga, personliga husgud – under några av hans mest kreativa och produktiva år. Medan jag väntade på att den skulle nå Kino hade dessutom filmen, men kanske framförallt huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet, fått ta emot otaliga priser och den samlade kritikerkårens lovord. Ändå gick jag in i salongen med en olustig känsla av att jag två timmar senare skulle lämna den besviken, en känsla som tyvärr skulle bekräftas.
Filmen är närapå perfekt genomförd. De lovord som har östs över Chalamet är välförtjänta, och hans biroller – framförallt Monica Barbaro och Elle Fanning som spelar Joan Baez respektive Sylvie Russo (Suze Rotolo i verkligheten) – står för enastående insatser. Det verkar som att regissör James Mangold har lyckats skapa nästan precis den film han såg framför sig.
Problemet? Den är fullständigt ointressant. Konflikten mellan Pete Seeger (Edward Norton) och Dylan, som i verkligheten grundades i Seegers politiska övertygelser och tro på musikens förändrande makt, har dummats ner till frågan om huruvida Dylan får byta sin akustiska gitarr mot en elektrisk. Baez och Russo (återigen, egentligen Rotolo) har båda tömts på all substans, och existerar i filmen mest som två mänskliga skal den unge Dylan får förhålla sig till. Kvar av filmen; två timmar av Timothée Chalamet som, förvisso träffsäkert, nasalt imiterar Dylan och karaktärer som presenterar sig med för- och efternamn sekunder innan de skriver in sig i musikhistorien.
I alla tider har människan levt med tron att de är den sista generationen människor, att domedagen står runt hörnet. Med min egen pessimistiska läggning har jag ofta funnit tröst i detta; om undergången har varit felspådd i hundratals generationer, så är den väl det även denna gång? Kanske är det denna allmänmänskliga pessimism som ligger till grund för de otaliga domedagsprofetiorna om filmindustrin. Det vore otroligt skönt att tänka att även de har fel, att Hollywood kommer leva för alltid, det försöker åtminstone jag göra. Tyvärr har de inte fel i sak, de har bara inte förstått orsaken. Nej, det är inte AI som kommer vara filmindustrins död. Nej, problemet är inte att vi inte längre har några filmstjärnor. Och nej, streamingjättarna kommer inte heller ta kål på Hollywood.
Hollywood är döende. Tyvärr lever vi inte i någon Hitchcockfilm, och skurken är inte synlig. Nej, skurken finns inom oss alla, och den är lika allmänmänsklig som min pessimism. Det är vi, vi i publiken, som håller på att förinta det vi älskar. Vår bekvämlighet, och deras feghet. Hur skönt är det inte att i två timmar se en historia vars slut man redan kan, att lyssna på musik man hundratals gånger hört och kan ord för ord? A Complete Unknown var en given succé, liksom Bohemian Rhapsody, Rocketman och Elvis. Varför
ta en risk i onödan? Varför se en utmanande film när man har ett snyggt, välgjort och bekvämt alternativ? Biopictrenden är här för att stanna, men kanske inte Hollywood. A Complete Unknown? Svaga tre plus.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna”
Figo Ransmyr Persson, Skribent
