Foto: Wikicommons
Jag är 14 år och har, mot alla odds, fått gå på en Grönan konsert med mina kompisar. Pulsen dunkar i takt med musiken och för första gången, även om pappa kommer stå med bilen utanför prick när konserten tar slut, känner jag mig vuxen. Killen framför oss vänder sig om, höjer på ögonbrynen och ser ner på oss småtjejer, men jag bryr mig inte. Jag sjunger med i varje ord, sträcker händerna mot scenen. Där och då försvinner allt annat än musiken.
Min relation till Hov1 har varit vacklande efter konserten på Grönan. Jag har pendlat med känslor av energi, till att de är så cringe till någon form av hemlig skamfylld kärlek. Jag har upptäckt funktionen på Spotify som gör att det man lyssnar på är hemligt och inte påverkar ens rekommendationer, och har därför behållit min relation till gruppen i hemlighet, utan att min lyssningshistorik eller wrapped påverkas. Men nu är det dags att komma ut ur min gömma och säga det med stolthet: jag älskar Hov1.
Musiken är nästan alltid tagen dirket från någon annan. Texterna är så platta att man skrattar när de analyseras, och killarna är ju ganska töntiga. Ändå kan jag inte låta bli att sätta på deras låtar. Jag får samma pirr i magen som när jag var 14 och cyklade till skolan på våren, när jag var 16 och skulle på ett utekrök, när jag var 18 och fixade mig inför en utekväll tillsammans med mina vänner. Jag kan inte rationellt förklara varför jag som 22-åring fortfarande lyssnar på OMG eller Gift, men jag kan inte låta bli.
Nu när de ska lägga av är det med vemod som jag säger hejdå. De nya låtarna kan inte mäta sig med de gamla, som är dränkta i minnen av vårkvällar, sena nätter och känslan av att vara på väg någonstans. Att gruppen ska gå skilda vägar blir kanske en symbol för ett kapitel som avslutas för mig. Även om jag vuxit ifrån dem, känns det som att jag också säger hejdå till en del av mig själv.
Jag funderade på att köpa biljetter till deras avskedskonsert i sommar. Tillslut gjorde jag inte det, dels för att jag inte kunde motivera biljettpriset på 700 kronor, och dels för jag hade en smygande känsla av att jag skulle känna samma känsla och avsmak som killen på grönan när en liten 14årig tjej tittar upp på mig i publikhavet. Jag hör inte hemma där längre.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Vera Kettner, Skribent
