Det är en ljummen tisdagkväll när den annars så spöklika stadsteatern fylls av sorl och skratt. Hela foajén är laddad med energi och förväntningarna är höga för kvällen. Många har väntat hela hösten för det här, för att se personen bakom podden de lyssnar på varje vecka: Edvin Törnblom.
Perfektion är passé. Även solen har sina fläckar. Panorama genomskådar sina fiender och ögonstenar efter sprickor i fasaden. Med fyra skribenter och en generativ AI på jakt efter spaningar är allt från humanister till diktatorer under lupp.
Jag sätter mig ner för att påbörja texten för Panoramas webbvecka, ett tema som jag själv röstade på att få skriva om, men varje ord jag formar i dokumentet känns tomt. De känns mer som utfyllnadsord än vad de faktiskt bidrar till en förmedling. Varje bokstav är en egen utmaning och kreativiteten, som en gång var en nära vän, har blivit någon jag inte längre känner igen.
På min 19-årsdag lämnade jag min hemstad med en känsla av hat gentemot den. Men nu kryper min kärlek till Stockholm tillbaka och jag tror jag har en teori om varför…
Ibland vill jag inte ens tänka tanken, vill inte ens närma mig idén. Helst vill jag egentligen inte ens tycka det. Men till och med jag måste erkänna ett litterärt geni.
Som sexuellt ambivalent 21-årig statsvetartjej är jag urtypen av en vegetarian (läs: pescetarian pga sushi). Trots detta har min relation till den plantbaserade kosten varit kantad av många utmaningar och att just jag skulle vara vegetarian är långt ifrån självklart.
Spanien. Lika mycket kärlek som jag känner för det här landet, lika mycket får jag en klump i magen av tanken på hur saker och ting bara verkar få fortgå där. Hur uråldriga tankesätt verkar lika fastetsade som den oskrivna regeln att aldrig äta middag innan 21.
Vad ser du på bilden här ovan? En radio, en veckotidning, en väckarklocka och en kamera, det vill säga diverse olika prylar som alla fyller egna, värdefulla funktioner. En stor sorg för mig att vi börjar se mindre och mindre av prylar som dessa nu förtiden. Radions morgonnyheter, den digitala kamerans färgglada, skarpa bilder och dagstidningens skvaller har allesammans ersatts av en enda pryl, vår mobiltelefon. Detta är knappast en nyhet men ändå något jag reflekterar över dagligen och som jag tycker är ganska sorgligt.
Jag har alltid haft insikten att jag har varit (och är fortfarande) ett Harry Potter fan av den värsta kalibern, men jag blev starkt påmind av detta när jag under oktober månad började att se om alla filmer. I höjden av min besatthet av den magiska världen, avskydde jag att ens tänka på filmerna. Enligt mig var de en grov kränkning mot de sju böckerna som hade skapats med en sån omtanke, där varje detalj var livsviktig för berättelsen (men kanske främst för mig).
En regnig oktoberdag cyklar jag österut, uppför Skånes kanske enda och värsta uppförsbacke. Med kramp i benen stannar jag vid rött i korsningen mellan Tunavägen och Tornavägen och gör mig redo för en vänstersväng. Svängen resulterar i en argt tutande chaufför, nästan en krock med buss och en skakad Vendela. När jag traumatiserat återberättar händelsen för min Lunda-födda vän, så påminner hon mig om att alla skånska trafikfaror egentligen kommer från Stockholm.
Bör man sträva efter att vara hoppfull och isåfall hur? Kan ett brustet hjärta också vara ett politiskt val?
Ljus och mörker. Få länder upplever mer extrema skillnader mellan ljus och mörker under året än Sverige. Men hur påverkar detta oss? Gör det oss lyckligare? Och är det något vi kan använda för att förbättra både oss själva och andra?