Nu ska jag berätta en liten historia om hur jag upptäckte ett riktigt guldkorn i form av Nordjobb. I januari satt jag och funderade över hur sommaren skulle spenderas. Det fanns så många alternativ att välja mellan — och plötsligt dök Nordjobb upp i flödet.
Ridån går upp – och jag är lite ambivalent till spexet i början. Spola fram till när applåderna haglar i slutet – och jag önskar att det ska fortsätta lite till. Då vet man att det är ett bra spex.
Finns det verkligen en tendens inom litteraturkritik som bortser det lilla och värderar det stora? Ja, påstår Federico Perelmuter.
Det senaste året har flera scenarion visat hur makten i Sverige inte längre anser att de behöver granskas, utan att de vill vara de som granskar. Men vad innebär det egentligen när folkvalda politiker ger sig på enskilda individer, och kulturchefer förkastar aktivism?
Alla har vi en uppfattning om vad krig är. Kanske har vi en mor- eller farförälder som upplevt eller deltagit i ett krig, kanske har vi sett filmer som Okänd soldat eller läst böcker som På västfronten intet nytt, eller lyssnat på musik om Vietnamkriget. Kanske följde vi nyhetsrapporteringen om inbördeskriget i Syrien, eller följer de pågående konflikterna i Ukraina och Levanten. Kanske har vi vänner eller bekanta som flytt en väpnad konflikt från en annan del av världen. Men tanken har nog slagit oss alla på sistone i olika omfattning: Vad händer om det blir krig här?
Det kan inte bara vara jag och de två och en halv andra bekanta som känner det i luften, smaken och under tummen. Som allt annat började spaningen helt nyktert (i danska mått – 0,4 promille) vid Lunds stolthet och skamkalla Kebab- & Falafeltime. En vanlig dag bland vänner ska vi alla bita in i den största trygghet Lund har att erbjuda: billig falafel. Tänk att en sekund kan ändra alla kommande stunder, hur en smak kan sitta kvar som bakisångesten och hur ett förändrat recept kan öppna upp våra ögon. Håll i hatten nu – K&F-Time har sweet chilisås i sin stolthet.
Var är min stora kärlek: blandsåsen?
Det är en ljummen tisdagkväll när den annars så spöklika stadsteatern fylls av sorl och skratt. Hela foajén är laddad med energi och förväntningarna är höga för kvällen. Många har väntat hela hösten för det här, för att se personen bakom podden de lyssnar på varje vecka: Edvin Törnblom.
Perfektion är passé. Även solen har sina fläckar. Panorama genomskådar sina fiender och ögonstenar efter sprickor i fasaden. Med fyra skribenter och en generativ AI på jakt efter spaningar är allt från humanister till diktatorer under lupp.
Jag sätter mig ner för att påbörja texten för Panoramas webbvecka, ett tema som jag själv röstade på att få skriva om, men varje ord jag formar i dokumentet känns tomt. De känns mer som utfyllnadsord än vad de faktiskt bidrar till en förmedling. Varje bokstav är en egen utmaning och kreativiteten, som en gång var en nära vän, har blivit någon jag inte längre känner igen.
På min 19-årsdag lämnade jag min hemstad med en känsla av hat gentemot den. Men nu kryper min kärlek till Stockholm tillbaka och jag tror jag har en teori om varför…
Ibland vill jag inte ens tänka tanken, vill inte ens närma mig idén. Helst vill jag egentligen inte ens tycka det. Men till och med jag måste erkänna ett litterärt geni.
Som sexuellt ambivalent 21-årig statsvetartjej är jag urtypen av en vegetarian (läs: pescetarian pga sushi). Trots detta har min relation till den plantbaserade kosten varit kantad av många utmaningar och att just jag skulle vara vegetarian är långt ifrån självklart.