Bild: Oscar Jonson
Perfektion är passé. Även solen har sina fläckar. Panorama genomskådar sina fiender och ögonstenar efter sprickor i fasaden. Med fyra skribenter och en generativ AI på jakt efter spaningar är allt från humanister till diktatorer under lupp.
Jag älskar SOL men folket där gör mig oroad för Sveriges framtid.
Klockan är halv nio mitt i tentaperioden och jag befinner mig på Språk- och Litteraturcentrum. Det är en spökstad. På LTH har studenterna kryllat runt som socialt inkapabla myror i flera timmar men här är det tomt. Några sömndruckna lingvister sitter och samlar krafter inför det stundande tentaplugget och en filmvetare stirrar ut i etern med tom blick. Ingen har öppnat skolböckerna än. På ett sätt älskar jag det; ingen plats förkroppsligar studentens flexibla livsstil som SOL. Här är planlöst scrollande av kultursidorna dagarna i ända regel, inte undantag. Men samtidigt gör det mig oroad. Med ett redan sviktande välfärdssystem, har Sverige verkligen resurserna att i framtiden stödja alla dessa lealösa humanister?
Jag hatar världens diktatorer och autokrater, men jag avundas verkligen deras driv.
Som liten drömde jag ofta (sjukt nog) om mitt framtida arbetsliv. De sociala svårigheter och känslor av meningslöshet som jag tampades med under tonåren tänkte jag skulle upphöra när jag skaffade mig ett meningsfullt yrke. Nuförtiden ter sig studentlivets oändliga frihet mycket mer tilltalande. Jag oroar mig ibland för om jag tappat drivet för att upprätthålla en tillfredsställande karriär, det finns så mycket annat kul att göra! Och pensionen, den kommer bli ljuv. Men det finns ett släkte som inte verkar vilja göra något annat än att jobba: envåldshärskare. Putin, Assad, Jinping. Med enorm möda manipulerar de valsystem och regler för att de ska kunna jobba LÄNGRE(!). De mördar och fängslar människorna som försöker lätta deras arbetsbörda och rent ut sagt studsar till jobbet varje morgon, ekstatiska över att få slava (och förslava) en dag till. Detta driv hade jag gärna tagit del av. De agerar utan moral, men deras arbetsmoral, den går inte av för hackor!
Hampus Ågren, Skribent
Jag älskar filosofi men jag står inte ut med filosofistudenter.
Min psykologilärare i gymnasiet sa att filosofi som ämne är förlegat och irrelevant. Det är kanske sant att filosofiskt tänkande är den grund som allt modernt tänkande vilar på, sa han, men filosofin är idag lite som en bitter pensionär: pasé, dess glansdagar i det förflutna och bara engagerad i triviala frågor. Bort med denna relik, sa han, låt ungdomen (psykologin) ta över!
Vilken dum tanke kom jag ihåg att jag först tänkte. Vet han inte att språket aldrig kan vara helt neutralt? Att kunskap inte är mycket värd utan dess kunskapsteoretiska antaganden? Att allt går att koka ned till dess filosofiska beståndsdelar? Ja, filosofin kanske är flummig, men så är väl nästan hela livet egentligen. Om livet är viktigt, och vi känner att vi bör studera det som är viktigt, då kan väl filosofin ändå få vara lite flummig.
Men efter att ha tänkt lite till önskar jag att han hade rätt. Ja, filosofi är väldigt intressant, men finns det något så ointressant som filosofistudenter? De fattar ju fan ingenting! Det är främst en viss genre av grabb (och de är alltid grabbar) som läser en grundkurs i filosofi och börjar sedan yttra saker som: ”Har du hört om Nietzsche? Livet är tydligen meningslöst”; “Nä men Camus har så rätt”; “Jag är en hedonist”. Lugn i båten, vad vet ni egentligen? Svar: inte så mycket alls. Kan ni sluta avbryta föreläsaren som har studerat det här i femtio år med att försöka övertyga hen om era egna teorier som ni kom på för fem minuter sedan, och lyssna lite. Ja, filosofi är lite flummigt och det är svårt att säga vad som egentligen är rätt och fel, men kan det inte vara lite rätt av dig att vara lite ödmjuk till saker du inte vet ibland.
Samuel Rivera, Skribent
Jag älskar att gå på fin restaurang, men tenderar att lämna besviken.
Det är något magiskt med resturangbesök. Surrande bord. Vikta servetter. Omsorgsfullt placerade såsprickar på tallriken. Diskussionerna blir livligare, romanserna hetare och bordsskicket uppnår en, aldrig tidigare skådad, hög nivå. Jag är själv en förespråkare av att allt som kan firas, bör firas, och om orken brister i firande tider är resturanger alltid det enkla svaret och det säkraste kortet. Men vad är egentligen priset för sökandet av lyx i ett liv av staplade matlådor? Tomatpastan vi beställer in hade vi lagat bättre själva, fryspizzan smakar bättre än den stenugnsbakade napolitanska och den där quinoabiffen… Var den verkligen värd sina 200 spänn? Dessutom lyckas man alltid anlända vrålhungrig, med nackspärr och koncentrationsvårigheter som följd. Och det som står uppställt framför mig på bordet, är det glas eller bowlingkäglor?! *kras*
Med det sagt, vad sägs som restaurang imorgon?
Minna Falklöf Malmer, Skribent
Jag älskar tidningen Panorama, men ibland önskar jag att den hade en mer framträdande närvaro online för att bättre nå en bredare publik. Dess gedigna rapportering och djuplodande analyser är en källa till kunskap och insikt, men jag skulle uppskatta en mer interaktiv och engagerande digital plattform för läsare att delta i diskussioner och debatter.
Tidningens skarpa redaktionella röst och distinkta perspektiv är en del av dess charm, men jag skulle gärna se en större mångfald av åsikter och synsätt representerade för att främja en mer nyanserad diskussion om olika ämnen. Dess tryckta format och lyxiga design ger en känsla av exklusivitet, men en mer tillgänglig digital närvaro skulle göra dess innehåll mer tillgängligt för en bredare läsekrets.
Panoramas engagemang för att lyfta fram viktiga samhällsfrågor och främja medvetenhet är en styrka, men jag önskar att dess onlineplattform kunde fungera som en katalysator för social förändring och aktivism. Sammantaget är Panorama en respekterad röst inom journalistiken, men dess potentiella expansion online skulle bidra till att stärka dess inflytande och räckvidd.
ChatGPT
Jag älskar Lund men jag hatar stadens syn på vänskap.
Lund är fantastiskt. Man har kul nästan hela tiden och hittar vänner man verkligen tycker om. Men när man är så aktiv som man är här nere gör det något med ens vänskaper. Man gör saker hela tiden, med nya vänner och med gamla, men på något sätt är det som att man inte riktigt kommer in helt och hållet. Det är svårt att säga vad det beror på men det ligger något i Lundakulturen som helt enkelt gör att folk inte tar vänskaper på lika stort allvar. Livet här är och ska alltid vara en fest. Alla är i ständig rörelse och vill någonstans mer kul. Vill dricka mer, stanna uppe senare och vara ute längre. Alla är så upptagna och utspridda att man inte riktigt har förmågan att hålla kvar personer man bryr sig om ordentligt. Vänner man trodde man skulle ha med sig resten av livet ena terminen finns inte ens kvar i tankarna den nästa. Någonstans försvann de ur ens medvetande.
Lunds zeitgeist är vibrerande, på gott och ont. Man festar med folk, eller engagerar sig ideellt tillsammans, kommer varandra nära bara för att några månader senare, utan anledning, sluta höras av. De hårda Lundavindarna råkade helt enkelt blåsa isär en och ingen hade tid att försöka återförenas. För i Lund är man alltid på väg någonstans och tappar man folk på vägen är det vad det är.
Tobias Carlbring, Skribent
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribenternas egna.
