Bild: Selma Jahic
Jag sätter mig ner för att påbörja denna text till Panoramas webbvecka, ett tema som jag själv röstade på att få skriva om, men varje ord jag formar i dokumentet känns tomt. De känns mer som utfyllnadsord än vad de faktiskt bidrar till en förmedling av något. Varje bokstav är en egen utmaning och kreativiteten, som en gång var en nära vän, har blivit någon jag inte längre känner igen. Nästan tre veckor har jag haft på mig att formulera mina tankar om hatkärlek i text. Tre veckor av att gå på en föreläsning. Plugga. Komma hem. Skriva ett stycke. Så simpelt. Så svårt.
Jag har gått från att vara en person som läst en kurs i kreativt skrivande, som älskat att måla på fritiden, som under sitt sista år på gymnasiet utökadade sina gymnasiepoäng för att få läsa en extra kurs i retorik, bara för att det var så ofattbart roligt att skriva tal inom olika ämnen. Till att nu be ChatGPT bestämma vilken maträtt jag ska laga.
Jag kan dock inte beskylla AI för att kreativiteten i min vardag har dalat, tvärtom är jag en stor ChatGPT fantast och ibland vänder jag mig till och med till den genererade textet för inspiration. Det AI skriver väcker känslor och tankar hos mig och fantasin leder mig till att skriva och utvecklar dessa tankar. Nej, det är ingen annan än jag själv som tar kol på min egen kreativitet. Tidigare år har jag varit mer öppen för allt det pyssliga. Jag försökte (men gav upp) att börja virka, efter att trenden växte sig stor på tiktok. Jag har en symaskin som införskaffades för några år sedan och som jag lyckats sy upp, om och ihop en himla massa plagg med. Jag har ljusstakar, penselhållare och rökelsehållare hemma som jag själv gjort av lera. Inte för att de är särskilt snygga, men det är mina egna händer och min egen fantasi som har format vartenda kant och urholkning på dem. Att denna inspiriation är borta krossar mitt hjärta en aning, för det var också en del av vem jag var. När jag förut blev ombedd att berätta om mig själv och mina intressen, eller om jag blev frågad vad jag var bra på, så hade jag faktiskt ett svar. Något som jag inte riktigt känner att jag har nu.
Panorama blev lite av en räddning för min fantasi när jag började på universitet. Jag fick ett sammanhang där jag tvingades bli inspirerad på olika håll och även om det framställs som negativt att tvinga fram en inspiration (för sådant ska väl komma naturligt?), så upplever jag det mer som att tvinga sig själv att ge mig tid till att låtas inspireras. För det tar tid och fantasin är något jag tror att man konstant måste underhålla för att bevara.
En kompis berättade för mig att det var väldigt länge sedan hon läste sin skönlitterära bok. Det kändes onödigt att läsa skönlitteratur när vi har så mycket kurslitteratur som man lika gärna kan lägga tid på att läsa istället. Jag känner igen mig i känslan och upplever den också då och då. Det hade varit mer produktivt att läsa morgondagens läsanvisningar i en timme, än en feel-good, kärleksroman som inte kommer hjälpa mitt betyg på tentan. Men i min besvikelse av att ha tappat all min kreativitet, försöker jag dock ständigt påminna mig själv om hur viktig just denna bok med fiktiva karaktärer är i det lång loppet. Att hur mycket jag än under hela mitt liv älskat skolan, är mina fritidsintressen vitala för att orka med det höga tempot i vardagen. Framöver kommer jag att vara otillgänging om kvällarna. Jag kommer sitta upptagen med att måla på mina canvasdukar, läsa om alla Emily Henrys böcker, skriva Panoramatexter i mängder och kanska köpa den där analoga kameran och börja fota svartvitt som jag så länge funderar på att göra.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Selma Jahic, Skribent
