Foto: Unsplash
Allt hon någonsin önskade var att bli älskad, en diktsamling av Sophia Sjögren, 19 år gammal. Smärta och ångest, lycka och frihet. Den handlar om allt det där som livet hör till. Att känna starka känslor, uppleva situationer som man inte vet hur man ska hantera. Att känna sitt hjärta brista, för att sedan för hand plocka ihop bitarna och försöka laga det igen. Vi alla har varit där, men inte alla har känslan eller förmågan att sätta ord på det. Det har Sophia Sjögren.
De senaste dagarna har värmen och solen präglat Lund. Folket har tagit sig ut igen, människor strosar på stan, sitter i solen och läser en bok, köper en glass för halva priset på pressbyrån. Lyckan är här, och det är en helt perfekt period att sätta sig ner med en poesibok. Så det är vad jag gjort de senaste dagarna. Suttit i solen och läst poesi, låtit känslorna flöda.
I sin debutbok “Allt hon någonsin önskade var att bli älskad” skildrar Sophia Sjögren hur våld och trauma präglar livet och vilka känslor och ärr man tar med sig. Hur visar sig barndomens händelser i nya situationer i livet och hur har skrivandet hjälpt Sophia själv? Det tycker jag att man får en bra bild när man läser hennes bok. Man får följa med på en känsloresa som ger en stor känsla av sorg, men ännu mer av hoppfullhet. Livet förändras och går vidare, men ärren, de finns kvar. Och de visar på hur stark du är.
I första kapitlet “men hur kan man hata ett barn” får man följa med på en barndoms resa fylld av rädsla, ångest och smärta. Hjärtskärande dikter om hjälplöshet och brist på kärlek. Det är starkt skrivet och jag behöver bläddra långsamt för att ta in alla ord. Men allt går inte att ta in, orden svävar där någonstans, i intet. “Torka tårarna nu så att ingen ser att ni gråtit” – skam, förnekelse och att inte få lov att visa sina känslor. “Jag minns att jag brukade gömma mig i en tvättkorg, och fortfarande säger ni, att världen är orättvis, och att det är helt okej” – en känsla av att inte bli hörd, att trauma och lidande ska vara något normalt. Nej, det är det inte, och Sophia, vi hör dig. Men viktigaste av allt, det verkar som att du har hört dig själv.
Något som även blir starkt för mig är hatet mot någon som sårar och förstör en, men att man ändå vill finnas där och laga den, älska den, fastän det egentligen är en själv som behöver få bli älskad. En känsla av skuld och dåligt samvete, som jag tror att många nog har upplevt i olika former av relationer. “Till min kära mamma, jag önskar att jag kunde laga dig, göra dig hel, jag önskar att jag kunde rädda dig, från allt som varit och är, jag önskar att jag kunde ge dig, allt jag inte har….. jag önskar att jag kunde vara din vän, men jag är bara din dotter, mamma”.
Men det finaste i boken tycker jag själv är hur dessa känslor och minnena följer med Sophia hela livet, som sedan utvecklas till något positivt. I dikterna ser man en utveckling som visar på oerhörd styrka. Trots att man upplever motgångar i livet, som obesvarad kärlek och svek, så kommer man ut på andra sidan, mycket mycket starkare. Som en känsloladdad person som jag är, så blir jag väldigt berörd av att läsa detta, men också väldigt glad över att man inte är själv om att känna. Något som är så naturligt.
“… för nu är det sista samtalet ringt, den sista kyssen kysst, den sista bilden tagen.
Jag saknar att älska dig”
Efter att ha läst denna poesibok har jag blivit oerhört berörd, eftertänksam och mållös. Det är otroliga dikter, med värdefulla ord och stor mening. Känsloperson eller inte, så borde man läsa den. Få perspektiv på att alla inte har det så enkelt, eller kanske så känner man själv igen sig i det. Kanske hade den här boken kunnat vara en vän till unga som far illa, som inte har någon annan att prata med. I ett samhälle präglat av kris och ångest, behöver vi alla kunna prata om de jobbiga känslorna, och omfamna varandra. Denna bok känns som en berg- och dalbana av känslor, och en varm kram på samma gång.
Så, tack Sophia för dina ord. För att du öppnar upp dig och sticker ut. Förklarar känslor på ett så fantastiskt sätt. Visar hur man kan utvecklas och ta med sina ärr ut i livet. Att vara ett bevis på allt blir bättre. Jag hoppas att din önskan har slagit in, att du blir älskad, både av andra, men viktigast av allt: dig själv. Av mig får du och din bok 10/10 sommarängar!
Och till er andra: köp boken, läs, lyssna, ta in, tänk efter, absorbera känslorna, gråt lite, gå vidare, och känn er starka.
“Och helt plötsligt förstod jag,
att allting går att läka,
och att allting kan bli bra,
och livet är inte över,
när man är sjutton år.”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Trine Jensen, Skribent
