Foto: Selma Jahic
Sittning efter sittning köps plastbit efter plastbit för att hamna i soptunnan några timmar senare. Denna härliga tradition vi kallar bordspresent må vara det mest onödiga av allt trams studentikos hittat på.
I min vita skjorta och svarta kostymbyxor står jag intill väggen i lilla salen på AF-borgen och kollar runt på fulla och högljudda studenter som knappt kan sleva i sig maten ordentligt. Skratt och sorl fyller salen, det viftas med armar och då och då försöker vissa bord få igång en bordsskål för att direkt bli avbrutna av oss så kallade jobbare. Jag tycker om att jobba sittningar. Det finns något med det höga tempot, de taggade studenterna och tanken på att man snart själv kommer få knäppa en enhet som ger mig en kick. Men innan dess står städning på schemat, så när taffeln bryts och gästerna dansat runt på sina stolar med servetterna högt i hand för att kort därefter gå vidare till eftersläppet, dyker de stora svarta sopsäckarna fram i våra händer. Vi går bord efter bord och slänger allt det skräp vi kallar bordspresenter.
Visst är det kul att på en sittning hamna bredvid en bordsgranne som har med sig ett minibiljard som bordspresent. Eller de stora såpbubblorna i en förpackning likt ett svärd. Du är underhållen i hela tio minuter och sedan har denna meningslösa leksak gjort dig mätt.
Bordspresenten är ofta det vi i sista sekund kommer på att vi måste köpa och påväg till förkröket springer vi därför in till Flying Tiger för att hinna köpa något innan de stänger. Vi lägger inte så mycket tanke på vad vi ska ge och inte heller på vad vi ska få, men ändå ser jag i slutet av varje sittningsevenemang den obligatoriska meningen; “Glöm inte sångbok, penna och bordspresent”.
I en stad full av traditioner, vissa mer onödiga än andra, har vi lärt oss att inte ifrågasätta några alls. Vi blundar för idiotin att åka buss upp till Göteborg för att sedan cykla ned till Lund, att stå i kö i över tolv timmar för att se en halvkänd artist spela live på valborg, och mängden TDC eftersläpp under en termin som aldrig verkar ta slut och som heller inte är särskilt roliga. Om det är en del av studentikos ifrågasätter vi inte traditionen. Men är bordspresenten verkligen en gammal tradition eller något som växt fram ur dagens konsumtionssamhälle?
För några veckor sedan pratade jag med mina kompisars föräldrar, som studerade i Lund för trettio år sedan. Till min stora förvåning berättade de att de gick på sittningar utan bordspresenter – de visste faktiskt inte alls vad jag pratade om. Nyfiken hörde jag av mig till en annan väns förälder som också studerat vid Lunds universitet för att fråga om hon mindes bordspresenter. Responsen jag fick var ett förvånat “Bordspresent?”.
Inte heller är bordspresenten något praktiskt, och ytterst sällan är det något nödvändigt. Aldrig har jag under en sittning suttit bredvid någon som sagt “Här, min bordspresent till dig är 30 skänkta kronor till Rädda Barnen.” och jag har heller inte själv gett en sådan. Istället är det självhäftande mustascher, ett kexchoklad eller en trisslott som knappt någonsin innehåller vinst.
Med tretton nationer och fest- och samlingssalar i AF-borgen som alla behöver bokas minst ett halvår i förväg är det svårt att ens föreställa sig hur många bordspresenter som köps, ges och slängs. Och alldeles för sällan hör jag studenter kritisera detta. Det är dags att tänka om och slopa denna överkonsumtionstradition.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Selma Jahic, Skribent
