Panorama är en del av Lunds Universitet Politiska och Ekonomiska Förening (LUPEF) och är likt LUPEF politiskt och religiöst obunden – skribenternas åsikter är deras egna och representerar inte nödvändigtvis LUPEF eller tidningen.
Via våra två kanaler, hemsidan och tidningens pappersummer som släpps två gånger per termin, verkar Panorama för LUPEF:s medlemmar och alla andra samhällsintresserade genom att skapa en plattform för politisk och ekonomisk diskussion. Panorama behandlar och bevakar det aktuella inom politik, ekonomi, samhällsutveckling och samhällsvetenskap. Vi bidrar med en världsomfattande diskussion vars omkrets går ända ner till redaktionens säte i Lund och dess studentliv. Redaktionen ämnar dessutom att genom en aktiv bevakning av LUPEF och dess verksamhet mer explicit verka för LUPEF:s medlemmar
På sidan finner ni artiklar, referat, intervjuer, diskussioner, tips samt krönikor samtidigt som mer djupgående artiklar, reportage och debatter finns att hämta i Panoramas pappersnummer.
Ansvarig utgivare:
Vera Kettner
Panoramas Redaktör
tidningen@lupef.se
Kanadas relationer med deras största handelspartner den senaste tiden har varit skakiga. I brist på relationer med vita huset kanske Ottawa är villiga att utöka sin relation med andra handelspartners, eller kanske kan de ta det ett steg längre? Kan de till och med gå med i EU?
Allt hon någonsin önskade var att bli älskad, en diktsamling av Sophia Sjögren, 19 år gammal. Smärta och ångest, lycka och frihet. Den handlar om allt det där som livet hör till. Att känna starka känslor, uppleva situationer som man inte vet hur man ska hantera. Att känna sitt hjärta brista, för att sedan för hand plocka ihop bitarna och försöka laga det igen. Vi alla har varit där, men inte alla har känslan eller förmågan att sätta ord på det. Det har Sophia Sjögren.
Ända sedan Bohemian Rhapsody 2019 dominerade Oscarsgalan har biopics, framförallt de om legendariska musiker, varit en av filmindustrins mest framträdande trender. När det till slut var dags för Bob Dylan att porträtteras i en megasatsning med några av dagens största filmstjärnor borde jag ha suttit som på nålar. Vad säger det om mig att jag inte kan njuta ens av denna film? Vad säger det om Hollywood att de inte ens kan göra denna berättelse intressant?
Jag är 14 år och har, mot alla odds, fått gå på en Grönan konsert med mina kompisar. Pulsen dunkar i takt med musiken och för första gången, även om pappa kommer stå med bilen utanför prick när konserten tar slut, känner jag mig vuxen. Killen framför oss vänder sig om, höjer på ögonbrynen och ser ner på oss småtjejer, men jag bryr mig inte. Jag sjunger med i varje ord, sträcker händerna mot scenen. Där och då försvinner allt annat än musiken.
Det är en lördagmorgon i mars. Den åttonde mars för att vara mer precis. Internationella kvinnodagen. Jag gör frukost och lyssnar på ekot och exakt två reportage handlar om kvinnorelaterade frågor innan programmet fortsätter handla om Trumps nya utspel och gängkriminalitet. Båda handlar om den ekonomiska ojämlikheten mellan män och kvinnor. Vad jag hör är i princip “det är internationella kvinnodagen och kvinnor tjänar fortfarande mindre än män”. Som att dra av ett plåster. “Så, då var det överstökat, vi hörs nästa år”. Så känns det. Och det gör mig så upprörd, eller kanske bara trött. För ja, den ekonomiska aspekten av jämställdhetspolitiken är jätteviktig, men för att kunna tjäna lika mycket som männen måste vi först överleva. Leva. Är det så mycket begärt? Tydligen. Våld i nära relationer och sexuellt våld är ämnen i ständiga rubriker, men lika snabbt är de bortglömda. Och även om det nämns i politikernas sociala mediekanaler en gång om året, nästan ritualsmässigt, så står vi still. Våldet fortsätter. Och vad gör politikerna, egentligen?
En ny slags eskapism - eller anti-eskapism om man så vill - har uppenbarat sig. Istället för att förlora oss i den digitala världen vill vi tillbaka till verkligheten. Vad beror detta skifte på? Denna djupgående utmattning som är ofrånkomligt knuten till våra skärmar. Kan det vara så att sociala medier inte längre erbjuder de möjligheter till verklighetsflykt som de gjort tidigare? Och kan den eftertraktade verklighetsflykten i dagens samhälle paradoxalt nog finnas just i verkligheten?
Vad är det som gör en film dålig? Vid första anblick kanske det verkar som en rätt så lätt fråga att svara på, en film är dålig om den lider av bristande skådespel, förvirrande klippning, ett osammanhängande manus, och så vidare. Men är det verkligen så enkelt?
KAJ vann årets Melodifestival, till mångas glädje och förvåning (inte minst deras egen). Den finlandssvenska humorgruppen får därmed representera Sverige i Eurovision. Och om vi lyfter blicken bortom nöjesvärlden kan deras vinst ses i ett större sammanhang – de är kanske den rätta trion för vår tid.
Varför har generation Z slutat ha kul och vems fel är det? Är clean girlen den nya punkaren och vad gör hon i så fall uppror mot? Jag vet inte, deltagarna i Love is Blind vet inte, men Anders Hansen tror sig absolut veta.
Clean girl, office siren, mob wife, coastal cowgirl, brat summer. Jag skrollar TikTok och inser att en ny aesthetic återigen är i ropet. Trenderna ändras så snabbt att det känns svårt att hänga med. Samtidigt ökar unga kvinnors skulder lavinartat i Sverige. Har dyra och snabbt förändrande utseendenormer blivit en ekonomisk fälla för unga kvinnor?
Mira Wohlfart Kämpe studerar fred och konflikt vid Lunds universitet, är engagerad i Lupef – och har nyligen blivit ordförande för Amnesty Lund. I ett samtal vid Eden berättar hon om drivkrafterna bakom sitt engagemang, planerna för föreningen och vad det innebär att axla ansvaret för en så viktig rörelse.
När jag först fick höra att vi skulle skriva om eskapism i Panorama var jag tveksam i början, men jag visste ändå direkt att jag ville dela min egen historia. Inte för att jag vill ha sympati, utan bara för att visa hur viktigt det är med eskapism.
AF-borgen, våning 4
Kontakta vår redaktör:
tidningen@lupef.se