Foto: Unsplash, Hans Ripa
När tillät du dig själv ligga på rygg i gräset och titta upp mot molnen? Kanske till och med slumra till lite? Detta gjorde jag nämligen häromdagen. Det var en känsla jag inte riktigt kan sätta ord på, som färdades genom min kropp. Nästan som att jag flöt på molnen ovanför mig, som långsamt drog förbi.
Att ligga på rygg i det svala gräset gör ju egentligen ingen nytta, men visst är det så att vissa funderingar klarnar när molnskyar skingras eller när stora moln far iväg med de stilla vindarna. Bredvid mig ligger min vän, vi andas samma tunga djupa andetag, i takt. Vi båda kisar lite lätt upp mot himlen då solen börjar sticka fram bakom molnen. Vi ligger på samma plats, men molnen rör sig i ett ljudlöst skådespel. Det händer något i den stilla rytmen.
Maj månad är här och valborgsveckan har nyss passerat. Runt om mig ligger fler utslagna studenter. Alla med samma tanke om att samla kraft, och kanske till och med få en liten bränna i vårsolen. Men mitt i detta finns det tid och rum för eftertanke. Kanske är det först när man ligger utsträckt på den filten i gräset. När all oro blir som bortblåst. Inne i den lugna lunken har vi tid att vända blicken åt ett annat håll, få nya perspektiv och se upp på molnen för att förstå vad som finns bortom dem. Vi blir medvetna om våra andetag, syresättande inandning och lättade utandning. Vår puls, och vilken rytm vi faktiskt håller i vår vardag. Bara det är ju viktigt att komma ihåg. Jag tycker att vi alldeles för sällan stannar upp och tar in vår omgivning.
Våren peakar och snart är sommaren här. Vad blir nu det vanliga normala? Hur blir den nya vardagslunken? Medan jag tittar upp mot himlen och ser molnen sväva förbi får jag en känsla av att andas ut. Andas ut, gör det, lova mig att motta den nya vardagslunken. Vi alla behöver den för att orka med. Bäst är att lägga sig i gräset och se på himlen som fortfarande finns kvar, och som alltid kommer att göra det, trots allt.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Fredrika Broomé, Skribent
