Foto: Unsplash
En ny slags eskapism – eller anti-eskapism om man så vill – har uppenbarat sig. Istället för att förlora oss i den digitala världen vill vi tillbaka till verkligheten. Vad beror detta skifte på? Denna djupgående utmattning som är ofrånkomligt knuten till våra skärmar. Kan det vara så att sociala medier inte längre erbjuder de möjligheter till verklighetsflykt som de gjort tidigare? Och kan den eftertraktade verklighetsflykten i dagens samhälle paradoxalt nog finnas just i verkligheten?
Slutet är nära. Det är domedagsretoriken som genomsyrar varenda platform. Med doomscrolling som den nya vardagen för de flesta upplevs den digitala etern inte längre som en plats för avkoppling. Polarisering, globala klimatkatastrofer, galna politiker och krig och elände. Allt upptryckt i ditt ansikte med avsiktligt upprörande clickbait-titlar. Händelsers gravhet i kontrast med den kväljande skämtsamheten som hör till sociala medier lämnar en bitter eftersmak. Visst kan man påstå att det är viktigt att ha koll på världspolitiken. Men hopplösheten och hans kompanjon hjälplösheten kommer alltid på köpet. För hur mycket du än lär dig, kan du inte hindra eliten från att ödelägga världen efter infall. Vi kan bry oss, men samtidigt inse att vi inte kan bry oss oavbrutet. Insikten om att det är livet här och nu som är det enda vi kan räkna med – har trätt fram.
”Tar inte kontant” står det i skyltfönstret. Det är svårt att avdigitalisera sitt liv i ett samhälle utformat efter det. Men det är tydligt att vi har ett behov av verkligheten. Trots den tillgänglig tekniken väljer vi att mötas ansikte mot ansikte. Men det finns någonting jag börjat sakna – och det är inte bara jag: nämligen saker. Sånt där som man kan se och röra. Äga och hålla. Moderniseringen och digitaliseringen av samhället har lett till att att fysiskt ägande har varit på nedgång. Betala med cash – inte en chans; DVD och Blu-ray – kommer inte på fråga – och min favoritfilm finns inte kvar på någon streamingtjänst. Flyktigheten är tröttsam och tom och jag ställer mig frågan: om vår digitala värld kollapsar – vad har jag då? Det finns något särskilt med att verkligen äga någonting, inte temporärt, inte virtuellt men på riktigt. Streamingtjänsterna tillhandahåller din favoritfilm men hur länge då? Den hoppar från streamingtjänst till streamingtjänst och till slut blir den irrelevant och går förlorad. Tänk om du hade hade kunnat dra fram den ur DVD-hyllan när du kände för det. Men trenden vänder. Vinylskivor. Polaroidkameror. Vikbara telefoner. Kanske är det inget annat än en tidsfråga innan även CD-skivor och DVD-spelare återfår sin relevans. Materiella ting är inte det enda som betyder något och inte heller bör de göra det. Men vi har insett att de onekligen betyder någonting. Slutet är nära för den digitala eskapismen. Men i dess ställe görs plats för ny slags eskapism – verkligheten.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Ella Westling, Skribent
